Det har varit ett fascinerande spektakel att se det liberala ungdomsförbundet, LUF:s kamp för att bojkotta OS i Kina. Tidigare har förbundets företrädare förespråkat invasion av Irak och Iran samt demonstrerat i solidaritet med de som organiserade militärkuppen i Venezuela så den interventionistiska niten är ingen nyhet. Men nu har LUF stött på problematiskt motstånd: den egna regeringen. Inte minst är det idag folkpartiets företrädare som talar sig varma för Kina – Lars Leijonborg skrev en halv bok som hyllar Kinas ekonomiska under och anser att Sverige skall lära av fliten i landet. Europaminister Cecilia Malmström (fp), som i opposition krävt bojkott av OS är nu mycket försiktig i sin kritik av Kina. Pressad på frågan om inte Sverige och EU bör kritisera Kina hårdare svarar hon nej, eftersom Kina helt enkelt är en så mäktig handelspartner att EU inte vill stöta sig med landet. Mellan raderna säger Malmström alltså att mindre mäktiga länder bör dock fortsättningsvis också få hård kritik – en förklaring till dagens liberala utrikespolitik som kan vara bra att ha i bakhuvudet. Och LUF hamnar i den ganska bisarra positionen att kräva att höjdhopparen Stefan Holm, men inte den svenska regeringen skall bojkotta OS.

Det intressanta läget har uppstått eftersom Kina är ett land som inte kan finnas enligt de svenska liberalerna. Det är nämligen en kapitalistisk enpartidiktatur. Och än värre: till skillnad från andra mer osynliga kapitalistiska diktaturer som Saudiarabien är Kina mäktigt nog att ha egna geopolitiska intressen skiljda från USA:s och EU:s. De svenska liberalerna är, med sitt politiska beroende av Washington dömda att kastas mellan beundrande av Kinas effektiva utsugning av den egna befolkningen och rädsla för de geopolitiska konsekvenserna. Men hur skall vänstern ställa sig till Kina?
Den frågan står i fokus i ett temanummer av Critical Asian Studies, Critical perspektives on Chinas economic transformation (2007). Här diskuterar ett antal ekonomer- och intellektuella från vänster till höger hur man skall förstå Kinas roll i världen idag utifrån boken China and socialism (2005) av Martin Hart-Landsberg och Paul Burkett (HLB).

Det finns ingen som ifrågasätter att Kina haft en stark ekonomisk tillväxt. Det gör inte heller HLB. Deras tes är däremot att Kina efter Maos död otvetydigt utvecklats till att bli en kapitalistisk ekonomi. Alla socialistiska inrättningar, från regeringens planambitioner, till de statliga företagens andel av ekonomin, ända ned till folkkommunerna har avreglerats och privatiserats i långt högre grad än i västvärlden.
I takt med privatiseringen har befolkningen förlorat många av sina sociala rättigheter. Rätten till arbete har förbytts i arbetslöshet för mer än tio procent av den urbana befolkningen, och betydligt större delar av landsbygdsbefolkningen. Den kinesiska regeringen har aktivt använt utländska företag för att bryta ned motståndet mot denna politik – nyligen luckrades exempelvis arbetsrätten upp efter påtryckningar från utländska storföretag.

HLB förenas med skriftens mer liberala debattörer i en dyster analys av hälsoläget i Kina. Inte bara är arbetsskadorna och dödsolyckorna i det högt uppdrivna arbetstempot hårresande. Den kinesiska sjukvården är idag också dyr och geografiskt ojämnt spridd, som man kan förvänta sig av ett profitdrivet system – vilket leder till att fattiga avstår från vård. Medan Kina tidigare hyllades för minskande barnadödlighet och effektiv sjukvård, påpekar utvecklingsekonomen Amartya Sen, har hälsoläget de senaste åren försämrats i jämförelse med länder som Indien – på sina håll även i absoluta tal.
Kinas ekonomiska lyft har inte bara en oerhörd social kostnad i landet, utan har vuxit på bekostnad av andra asiatiska ekonomier som Sydkorea, argumenterar HLB: att Kina framgångsrikt ökar utsvettningen av den egna befolkningen tvingar andra länder att göra samma sak. Det är därför fel att se det nuvarande Kina som en utvecklingsmodell som kan fungera även för andra.

Kinas succé i denna konkurrens leder dock med all sannolikhet till politisk stabilitet. Ingen av författarna gissar att liberalernas drömscenario – att högervridningen av landet skall leda till demokratisering – kommer slå in. Snarare tvärtom. Arbetarklassens och böndernas protester slås idag ned brutalt med den nyrika medelklassens goda minne. Denna medelklass väljer att föra sina strider inom ramen för systemet och ser kommunistpartiet som en viktig partner i det nationella kapitalistiska projektet. Om de demokratiska och mänskliga rättigheterna i Kina utvidgas kommer det sannolikt att ske från vänster. Men mycket talar för att det inte sker alls.
I skriftens mest intressanta del, argumenterar Zhu Dongli, forskare i Beijing, för att den folkliga kapaciteten till motstånd mot regering och utländskt kapital är försvagat. Tystnad och passivitet råder så länge landets täta toppskikt av producenter, byråkrater och intellektuella styr landet mot allt större makt. Revolutioner dyker upp endast när stater misslyckas med att konkurrera på den internationella arenan. Å andra sidan: lyckas Kina med sitt nationella kapitalistiska projekt kommer landet att åstadkomma ett skifte i hela den globala ekonomiska ordningen sådan den har sett ut sedan kolonialismens början. Redan börjar tecken på Kinas växande makt ge tredje världen-länder fler möjligheter att få kredit och möjligheter till ekonomisk utveckling.

Ur vänsterperspektiv bör Kina ses ur dessa två dimensioner, som inte skall förväxlas. Politiskt är Kina ett land som idag befinner sig långt till höger och har ett destruktivt inflytande på arbetsrätt och demokratiska rättigheter. Geopolitiskt betyder Kinas uppgång viktiga steg mot en multipolär värld där makten i Washington och Bryssel utmanas.
I sämsta fall kan Kina geopolitiskt trängas tillbaka, samtidigt som dess ekonomiska modell, kombinationen av diktatur och privatiseringar, vinner mark i resten av världen. I bästa fall demokratiseras landet av en rörelse inifrån – sannolikt mot de utländska företagens önskan – och landet tar sin plats i en global frigörelse från kolonialismen.
I samtliga fall har svenska liberaler föga att göra med utvecklingen.