Modern teknik gör det möjligt att enkelt, snabbt och relativt billigt ge ut böcker. Det har skapat en helt ny marknad för egna förlag, och det ställer stora krav på tidningar och tidskrifter, och deras recensenter, att navigera rätt i denna omfattande flora, och kunna skilja egotripparna – och de är många! – från böcker som är intresseväckande och väsentliga.

Siv Öbergs roman tillhör utan tvekan den sistnämnda kategorin. Det är en klassisk bildningsroman som berättar om Eina, ett ”sladdbarn” i en arbetarfamilj, med en mor som kämpar, och skärmar av mycket, till stor del på barnens och då framför allt Einas, bekostnad, och en alkoholiserad, misshandlande, småkriminell far, som dessutom inte tycks främmande för sexuella övergrepp på barn.
Det är en historia över ett Folkhemssverige som blir till från ett underklassperspektiv, men också från ett barn- och kvinnoperspektiv. Barnperspektivet präglas av uppgörelsen med modern, medan kvinnoperspektivet är fullt av våld och övergrepp, ”Det var ju sånt som hände oss alla” som Einas mamma säger om en våldtäkt. Här finns också en mycket stark skildring av en abort, det är skakande och upprörande.

Språket i romanen är befriande opretentiöst. Öberg har dessutom en fin känsla för konkreta detaljer som förmedlar suggestiva sinnesintryck. På några ställen använder författaren sådana berättargrepp som inskjutna brev och polisprotokoll, som för handlingen framåt på ett effektivt sätt, och man önskar att Öberg vågade vara mer stilistiskt konsekvent. Nu känns berättelsen stundtals ganska räddhågsen. Den har också en oförsonlig ton, som gör historien sluten, och där tröttsam upprepning ligger farligt nära.
När allt detta är sagt, återstår en stark röst som har något viktigt att berätta. Låt oss hoppas att den hittar många läsare. Det är inte helt lätt i den veritabla flodvåg av böcker som kommer hela tiden. De nya publiceringsmöjligheterna har uppenbarligen både sina för- och nackdelar.