Under drygt ett halvår har Althussers Philosophy of the Encounter: Later Writings 1978-1987 legat ömsöm på mitt skrivbord, ömsom vid sängändan i väntan på ett omdöme som inte velat infinna sig. Det är i år tjugo år sedan den sista texten i den daterades. Althusser hade då genomlidit en minst sagt omvälvande och djupt tragisk period i sitt liv. Korrespondensen som finns publicerad i boken avslöjar en stundom djup existentiell förvirring och psykisk instabilitet. För någon som i många år omhuldat denne framstående marxist är det inte alltid en rolig läsning, ibland snudd på plågsam, att behöva ta del i den nedbrytelseprocess som framskymtar i ofta djupt personliga brev.
Samtidigt är det också en nödvändig och efterlängtad textsamling som nu finns översatt. I och med den finns nu såväl Althussers texter om ”aleatorisk materialism” som den längre och mer sammanhållna uppgörelsen med Eurokommunismen, Marx in His Limits, tillgängliga för en bred engelsktalande läsekrets.
Althusser skrev Marx in his Limits 1978 efter att Eurokommunismen fått fotfäste i PCF och de som läst hans text om PCF:s tjugoandra kongress kommer att känna igen mycket av diskussionen. Titeln anspelar på ett projekt som då länge hade varit något av ett skötebarn för Althusser, det handlar om att dekonstruera Marx’ verk för att kunna konstruera en materialistisk logik, en logik utan metafysiska anspråk på ursprung, sanning eller telos.
”Kritik”, skriver Althusser, ”är för Marx inte bedömningen genom vilken den sanna Idén förkunnas över den bristfälliga eller motsättningsfyllda verkligheten. Kritik är den existerande verklighetens kritik av den existerande verkligheten, utifrån motsättningarna inneboende i denna.” Althusser ifrågasätter här sättet på vilket självutnämnda poststalinistiska och demokratiska kommunistiska partier hanterat och analyserat sina historisk vägval. Han menar att den kommunistiska rörelsen sedan Andra Internationalen dragits med en idealistisk och voluntaristisk syn på relationen mellan teori och praktik och mellan parti och massrörelse. En syn som i slutändan inte kunnat leda till annat än att man återskapat borgerliga former för tänkande.
Althussers kritik riktar sig både mot det realsocialistiska misslyckandet att radikalt omvandla den borgerliga statsapparaten och den Eurokommunistiska tron på att vägen till kommunism kan gå den långa marschen genom en utvidgad demokratisering av den borgerliga statsformen. Vad han menade återfanns i båda var tron på en inneboende utvecklingstendens vilken banar vägen för det framtida samhället. Det är också genom denna kritik vi kan förstå bokens senare texter om aleatorisk materialism. Termen aleatorisk som kommer av latinets alea, tärning, betyder slumpmässig. En verkligt materialistisk syn på historien, menade han, förutsätter att vi överger tanken på att historien är styrd och reglerad av lagar. Mellan 1982 och 1986 kretsade hans skrivande kring ett försök att utmejsla en materialistisk tradition negligerad i filosofins historia, en materialsm han gav många namn, men som blivit mest känd under namnet aleatorisk materialism. Bara en bråkdel av det han skrev om detta var tillgängligt under hans livstid och det är först på senare år som dessa textfragment har börjat nå en större läsekrets.
Om den första halvan av boken med Engels kan sägas avhandla förutsättningarna för statens bortvittrande handlar bokens andra del om materialism som icke-filosofi. Althusser strävar här efter att överge de mekaniska och deterministiska element kännetecknande för mycket av den dialektiska materialismen såsom den kom att tillskrivas Marx. Althusser beskriver i en intervju med Fernanda Navarro den dialektiska materialismen som ”en filosofisk styggelse skapad för att legitimera den existerande regimen [i Sovjet] och verka som dess teoretiska garant”.
Althusser konstaterar att det i Marx tänkande finns en ambivalens i frågan om historisk nödvändighet; vid sidan av skrivningar om lagbundenheter återfinns påfallande originella antydningar som inte har något att göra med det oundvikligas mekanik. Det är en historiesyn som betecknar en historia som är närvarande, levande och öppen inför en framtid vilken är osäker, oförutsägbar, inte redan åstadkommen och i den bemärkelsen aleatorisk. Althusser menar att detta aleatoriska element måste vara grundläggande i en filosofi för marxism. Han skriver att tendenserna Marx påvisade inte antar formen av linjära lagar, utan just tendenser vilka kan förgrena sig och klyvas i möten med andra tendenser. Vid varje sådan förgrening kan tendensen ta en väg vilken är oförutsägbar. Snarare än att se det tillfälliga som nödvändighetens undantag bör vi förstå nödvändighet som en nödvändighet i tillblivande genom möten.
I en ofta citerad passage i intervjun med Navarro målar han upp en bild av den idealistiska filosofen som en man som när han tar ett tåg redan från början vet sin destination; han vet både början och slutet på sin färd, liksom han vet människans likväl som historiens ursprung och öde. Den materialitiska filosofen är en man som liksom hjältarna i amerikanska westernfilmer alltid tar ett tåg i rörelse. Det är en filosof som varken vet ursprung eller destination.
Han bevittnar utan att ha varit förmögen att förutspå allting som försiggår på ett oförutsätt sätt, samlandes information om såväl tåget som passagerarna och den landsbygd han ser passera förbi.
Vad man kan säga generellt är att dessa texter är mer fragmentariska och osystematiska och i avsaknad av den rigör och klarhet som präglat Althussers tidigare verk. Materialisten vi möter i Althussers metafor hoppar på ett tåg i rörelse och iakttar dess riktning och det förbipasserande landskapet som en tvättäkta sociolog. Men liksom sociologen lämnar oss Althussers materialistiska westernhjälte svarslösa på frågan om hur vi förändrar färdens premisser och låter tåget ta oss ut över landskap där det ännu bara finns fragmentariska spår av räls. I den uppställda motsättningen mellan teleologins styggelse och det aleatoriskas öppenhet känns det som att den strategiska interventionens ögonblick går förlorat.
Trots en många gånger oerhört svårtillgänglig och fragmentarisk framställning är Althussers texter om aleatorisk materialism väl läsvärda för de innovativa och intressanta tankegångar texterna ger upphov till. Det är absolut ingenting som förtjänar att lämnas åt mössens gnagande kritik.
