FN:s första alarm om klimathotet, kom i Brundtlandkommissionens rapport år 1987. Tjugo år senare, konstaterar FN i en ny rapport att inga grundläggande förändringar till det bättre skett i den rika världen. Men bland vänsterregeringarna i Latinamerika börjar en radikal klimatpolitik formas.
En ny FN-rapport som spårar världens framgångar i att nå uthållig utveckling, precis som FN:s historiska rapport Our Common Future (vanligare kallad Brundtlandrapporten) rekommenderade, målar en mörk bild av miljöförstöring över hela fältet.
Medan FN:s miljöprogram UNEP:s rapport Global Environment Outlook: environment for development (GEO-4) ger världens regeringar skulden för att så lite har hänt, reser sig ett nytt ledarskap, redo att förändra gränserna för klimatdebatten, i Latinamerika.
Rapporten från 1987 varnade för att effekterna av högre koldioxidnivåer skulle leda till en temperaturhöjning med 4,5 grader till mitten av det tjugonde århundradet, vilket skulle leda till katastrofala klimatförändringar. Rapporten föreslog omedelbar handling för att bemöta den globala uppvärmningen, genom massiva investeringar i förnyelsebara energikällor, och föreslog att bördan skulle läggas på världens rika industrialiserade länder.
Tjugo år senare konstateras, i den mest omfattande rapporten i sitt slag, GEO-4 att ”det inte finns några större frågor som restes i Our Common Future för vilka de överskådliga trenderna är positiva”.
I ett pressmeddelande från den 25 oktober 2007 konstaterade UNEP:s högste chef Achim Steiner: ”Den systematiska förstörelsen av jordens naturresurser har nått en punkt där den ekonomiska livskraften hos ekonomier utmanas – och där den räkning som vi skickar vidare till våra barn kan visa sig omöjlig att betala. Utan en ökad insats för att förändra det sätt vi tillsammans gör affärer på planeten jorden, kommer vi snart att hamna i problem, om vi inte redan är det. Vi har hört nog med alarm. Jag hoppas att det här är det sista”.
Men varför har det skett så lite de senaste åren, trots de enorma riskerna? Svaret finns gömt i rapporten från 1987. Rapporten drog slutsatsen att bekämpningen av den förutsedda klimatkatastrofen skulle kräva ”djupa strukturella förändringar i socioekonomiska och institutionella arrangemang” för att möjliggöra beslutsfattande för mänsklighetens ”allmänna intresse”, snarare än ”produktion för marknaden”.
Som bekant har det inte skett några sådana ”strukturella förändringar”, i de rika länder som är ansvariga för det överväldigande majoriteten av den nuvarande koldioxidutsläppen. Snarare har politiken som sätter företagsvinster framför miljömässiga krav och det stora flertalet av människornas behov.
USA, ansvarigt för nära en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp, har vägrat skriva på Kyotoprotokollet (trots dess mycket försiktiga utsläppsminskningsmål) och organiserade ett ”storutsläpparmöte” i Washington i september, med det enda målet att avlegitimera och underminera nästa runda av förhandlingar för Kyotoavtalets andra fas.
Washingtons linje är begriplig, med tanke på att tre av världens sex största oljebolag är amerikanska – ExxonMobil, Chevron Texaco and ConocoPhillips. ExxonMobil är det största aktiebolaget i världen. År 2006 uppnådde det 39,5 miljarder dollar i vinst.
Tidigare i år släppte Union of Concerned Scientists en rapport som konstaterade att ”ExxonMobil har kanaliserat närmare 16 miljoner dollar mellan 1998 och 2005 till ett nätverk av 43 opinionsbildande organisationer som försöker förvirra allmänhetens kännedom om den globala uppvärmningen vetenskapen”.
Australien, med världens näst högsta utsläpp per capita (tätt efter USA), har också vägrat skriva under Kyotoavtalet och stödjer USA i kampanjen mot obligatoriska koldioxidsänkningsmål. Canberra försöker också minimera sin andel av profitförlusten i Australiens koldioxidalstrande industrier, speciellt gällande kolbrytningen, som är värd 22 miljarder australiensiska dollar årligen. BHP Billiton, världens största gruvföretag och Australiens största kolexportör, rapporterade en rekordhög vinst för 2006, 13,7 miljarder australiensiska dollar.
I en annan del av världen – Latinamerika – genomdriver några regeringar ”strukturella förändringar” för att förändra sina samhällen från att vara dominerade av de vinstdrivande storföretagens intressen till att bli verkligt demokratiska samhällen med de arbetandes behov och miljön för ögonen.
Den 24 september samlade FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i New York 150 regeringschefer till ett klimatförändringsmöte, med syfte att bygag upp intresset inför Kyotoförhandlingarna i Bali. Medan konferensen dominerades av vag retorik om att röra sig bort från ”business as usual” och rop på ”kraftfull handling”, kom Ecuadors president Rafael Correa med ett storstilat erbjudande – att Ecuador skulle sluta borra efter en del av landets olja för mänsklighetens framtids skull. Correa sa att den ecuadorianska regeringen därmed skulle lämna ett ”löfte att inte exploatera nära 920 miljoner fat olja, därigenom bevara en av de mest artrika regionerna i världen”.
Correa konstaterade att detta löfte skulle hålla 111 miljoner ton kol ur luften, men att det också skulle innebära en enorm ekonomisk förlust, motsvarande 720 miljoner dollar per år för det ecuadorianska folket, av vilka hälften lever i fattigdom. Han bad därför om finansiell hjälp från de rika länderna för att täcka kostnaderna för att oljan skulle stanna i jorden.
Correa, som valdes 2006 efter en våg av folklig kamp mot den nyliberala globaliseringen, siktar nu mot att befästa en ”medborgarnas revolution” för att bygga ”21 århundradets socialism” – ett begrepp först använt av Venezuelas president Hugo Chávez.
Hugo Chávez säger öppet att hans inspiration är det socialistiska Kuba, som av Världsnaturfonden har utsetts till världens hittills enda land med hållbar utveckling. Kuba har lyckats göra världens enda övergång till organiskt jordbruk; den kubanska regeringen har gett sina medborgare gratis, nya, lågenergilampor som en del av en nationell energisparplan, vilken besparat landet en miljard dollar per år av import-olja. Fram till år 2005 hade Kuba sänkt sina växthusutsläpp med 40 procent jämfört med 1990.
Den venezuelanska regeringen har också lanserat en ”energirevolution”, liknande Kubas. I mars i år tillkännagav Chávez ett förbud mot nya kolgruvor och expansion av gamla gruvor inom ursprungsbefolkningarnas mark i delstaten Zulia. Chávez har också startat ett program för att plantera 100 miljoner träd de närmsta fem åren.
Vid en konferens i Venezuela 2005 utmanade Chávez världen.
– Vi har inte århundraden av tid framför oss. Förmodligen bara årtionden kvar innan folk på den här planeten måste göra ett val. Antingen ändrar vi verkligen den sociala och ekonomiska ordningen – vi säger nu att vi måste ha en ny, förnyad, socialism för det tjugoförsta århundradet, eller så bestämmer vi att livet upphör på denna planet.
