När covid-19-pandemin förra året gjorde att den internationella ekonomin försattes i kris lät EU-kommissionen upphäva unionens budgetregler. Det strama regelverket i den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten, som kräver att medlemsländernas statsskuld inte överstiger 60 procent av BNP och underskottet hålls under 3 procent av BNP, framstod plötsligt som helt överspelat när världens stater tvingades lägga mycket stora resurser på att hindra smittspridningen. Förbudet för statsstöd till enskilda företag pausades också. Inte bara vaccin mot ett hittills okänt virus, utan vanliga produkter som ansiktsmasker behövde plötsligt produceras i en enormt mycket större skala. Det var uppenbart för regeringarna att marknaden inte kunde lösa krisen utan stöd.

De pausade budgetreglerna planeras återinföras någon gång under 2023. Men krisen har satt igång en diskussion om huruvida de hårda reglerna bör fortsätta gälla eller om de inte spelat ut sin roll. Frankrike, Italien och Spanien har krävt att regelverket bör luckras upp för att ge staterna större finanspolitiskt svängrum. Det har i sin tur fått regeringarna i de mer konservativa länderna att reagera.

För två veckor sedan publicerade finansministrarna från åtta länder, inklusive de ”frugala” Nederländerna, Österrike, Danmark och Sverige, ett dokument i vilket de uppmanar Kommissionen att återinföra reglerna utan några reformer. Medlemsländerna behöver återgå till ”sunda statsfinanser” och få ned statsskulden, enligt ministrarna. Sedan krisens början har EU:s sammanlagda statsskuld ökat med 15 procentenheter till 94 procent av BNP.

”Att reducera höga statsskulder måste vara ett gemensamt mål. Fördragen kräver att alla medlemsländer undviker och åtgärdar för höga skuldnivåer”, skriver ministrarna.

Dokumentet som skickades inför ett kommissionsmöte om eventuella förändringar av reglerna innehåller visserligen en öppning för att regelverket bör ses över. Men ministrarna kräver hittills bara mer effektivitet och transparens i rapporteringen av information – ingen egentlig förändring av reglerna. I stället står de frugala finansministrarna till varje pris fast vid kravet att medlemsländernas statsskulder måste sänkas.

I Sydeuropa skulle en återgång till reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten, även kända som Maastrichtkriterierna, dock utlösa en ny kris, enligt den italienske ekonomen Sergio Cesaratto som undervisar vid universitetet i Siena. Detta är dessutom de europeiska länder som drabbats hårdast av pandemin och som redan tidigare befann sig i en svår ekonomisk situation. I till exempel Italien är statsskulden numera över 155 procent av BNP – mer än 50 procentenheter större än genomsnittet och över 100 procentenheter större än Sveriges. Enligt Sergio Cesaratto lär det inte bli lättare att få ned den till under 60 procent nu än det var före krisen.

– Återinförandet av Maastrichtkriterierna skulle innebära en politisk signal om att Kommissionen inte tänker försvara den italienska statsskulden. Att återgå till det absurda och omöjliga målet att sänka statsskuldens förhållande till BNP till 60 procent på 20 år skulle vara en ännu värre signal, säger han till Flamman.

Enligt Cesaratto skulle de målen göra att frågan om landets euromedlemskap ställs på sin spets igen.
– Dessa mål skulle göra att mardrömmen om recession återuppstår i Italien, det skulle öka statsskuldens förhållande till BNP, precis som skedde efter den förra krisen, och det skulle göra att frågan om Italiens medlemskap i euron blir aktuell igen.

Han får medhåll av Philipp Heimberger som är ekonom vid Vienna Institute for International Economic Studies i Österrike.
– Jag har alltid hävdat att det är en väldigt kortsiktig syn att tycka att vi inte behöver reformer och bara kan återgå till reglerna. Det skulle vara katastrofalt för sydeuropeiska länder som redan har drabbats hårt av covid-19-krisen. Det skulle sätta stor ekonomisk press på dessa länder, säger han till Flamman och tillägger:
– De frugala länderna skjuter sig själva i foten, för om man inte är öppen för mer flexibilitet kommer det att destabilisera hela EMU eftersom ekonomierna är för svaga just nu. Det är lätt att föreställa sig en ny eurokris de kommande åren.

Det är inte bara sydeuropeiska regeringar som vill att regelverket luckras upp. Den italienske ekonomikommissionären Paolo Gentiloni har också krävt att stabilitets- och tillväxtpakten ses över mot bakgrund av den skada som krisen har åsamkat medlemsländernas statsfinanser. Bland de idéer som har föreslagits finns till exempel en om att undanta investeringar i grön omställning från beräkningen av underskottet.

Det är dock inte troligt att de frugala länderna är beredda att sträcka sig så långt. En ny tysk regering med den liberala partiledaren Christian Lindner på finansministerposten, som är det troligaste scenariot just nu, skulle dessutom också innebära att Tyskland, som förra året svängde i frågan om gemensam upplåning, åter sällar sig till den frugala gruppen.

Hur stor den gruppens makt är beror på vilka delar av regelverket man fokuserar på. Stabilitets- och tillväxtpakten är förankrad i Lissabon­fördraget och är därför i princip omöjlig att reformera då det kräver enighet bland alla EU-­regeringar. Enligt Philipp Heimberger kan dock andra delar av det snåriga regelverket reformeras utan större problem.

– Fördragsändringar kommer inte att ske men det är möjligt att genomföra relativt snabba förändringar av den så kallade ”six pack” och den mellanstatliga ”fiscal compact”.

Det är två tillägg som gjordes till stabilitets- och tillväxtpakten efter finanskrisen 2008–2010 och som syftade till att skärpa reglerna för att disciplinera länderna ännu mera. Det faktum att dessa går att reformera kan vara anledningen till att Österrikes finansminister har bjudit in representanter från de andra frugala länderna för att utarbeta en gemensam position inför diskussionerna om reglerna. Enligt Philipp Heimberger ryktas det även om att gruppen kommer att döpa om sig själv från det negativt klingande ”frugal four” till ”the future four”.