Det är en afrikansk dröm som går i uppfyllelse. Sedan det första världsmästerskapet för herrar i fotboll, 1930 i Uruguay, har Afrika fram till i år aldrig fått arrangera någon turnering.
Afrika har hungrat i VM-sammanhang även på det sportsliga planet. Av alla VM-kvalande kontinenter är det endast Oceanien som har sämre facit för sina deltagande länder, då afrikanska lag som bäst gått till kvartsfinal, genom Kamerun 1990 i Italien och Senegal 2002 i Japan/Sydkorea. Trots det finns det förhoppningar om en historisk vändpunkt där afrikanska lag ska orka gå längre än någonsin. Av tradition har hemmalaget varit framgångsrikt i VM-turneringar, men på pappret ser Ghana, Algeriet, Kamerun, Elfenbenskusten (ledda av Sven-Göran Eriksson), Nigeria (tränade av Lasse Lagerbäck) och värdnationen Sydafrika inte ut som några seriösa titelutmanare till de regerande mästarna Italien.
Om det sedvanliga hemmaflytet inte återfinns ser det med andra ord svårt ut för de afrikanska lagen och där inte minst Sydafrika. Sådan är situationen, även utanför planen.
Sydafrikanska ikoner som Nelson Mandela och Desmond Tutu har redan satt sin prägel på turneringen genom hoppfulla uttalanden om vad värdskapet betyder för nationen. Men utmaningarna och hindren är många. Varningar har utfärdats för att den sydafrikanska säkerhetssatsningen inte ska vara tillräcklig. Helgen innan premiären höll ett tiotal personer på att klämmas ihjäl vid en uppvärmningsmatch mellan Nigeria och Nordkorea. Liknande läktarkatastrofer har skett i flera delar av Afrika de senaste åren. Dessutom finns en rädsla för utländska huliganer. Även om den sydafrikanska polisen har erfarenheter av upplopp så har det i fotbollssammanhang varit en sällsynt företeelse i landet. En vecka innan VM:et drog igång skickades en handfull argentinska supportrar hem på grund av misstankar om ”huligankopplingar”. Liknande uppvaktning brukar som bekant finnas vid engelska anhängares resor världen över.
En ekonomisk vinning på sikt talar många optimister om. Sydafrikanska myndigheter uppger att investeringarna har kostat drygt motsvarande 25 miljarder kronor. Det väntade positiva ekonomiska uppsvinget, något man räknade med redan i VM-förberedelserna, har varit osynligt. Tidigare ekonomiska monsterprojekt som sommar-OS i Sydney 2000, fotbolls-VM i Japan/Sydkorea 2002 och OS i Aten 2004 har visat på en nolleffekt, eller ännu värre – ett ekonomiskt bakslag. I dagsläget finns många osålda biljetter och drygt 350 000 uppskattade besökare från utlandet är klart mindre än det väntade. I ren desperation rear nu arrangörerna ut biljetter till hemmasupportrar. En ytterligare aspekt av de nedskrivna framgångsprognoserna är det mäktiga världsfotbollsorganet FIFA:s restriktiva regler rörande namn- och produkträttigheter som gör inkomsterna för arrangörerna relativt begränsade. Fram träder en bild av att detta är den globala fotbollselitens VM, oavsett var evenemanget än äger rum.
Förberedelserna i Sydafrika har störts av osäkerheten, både den bokstavliga på grund av landets höga kriminalitet, men även den politiska instabiliteten där strejkande byggnadsarbetare riskerade att de nybyggda VM-arenorna inte skulle hinna stå färdiga till sommaren. Denna konflikt löstes, men flera andra, mer grundläggande frågor, är det inte.
Det sydafrikanska landslaget, i folkmun Bafana Bafana, är på många sätt symbolen för de svartas kamp för frihet i landet. Inte enbart för att fotboll av tradition är de svartas sport i Sydafrika, medan landets betydligt mer välbärgade vita minoritet ägnar mer tid åt det brittiska imperiets favoritsporter rugby och cricket.
– VM kommer att skapa ett emotionellt band mellan sydafrikaner, men det kommer inte att förändra skillnaderna skapade av mer än tre decennier av apartheid och kolonialism, klargjorde den politiske kommentatorn Aubrey Matshiqi för BBC.
Under apartheideran var fotbollen något som förenade icke-vita i sina separata fotbollsligor och omtalat är även Mandelas stora passion för fotboll, något han fick utlopp för även på Robben Islands begränsade utrymme. När FIFA stängde ut apartheidregimen från den internationella scenen 1976 var det ett hårt bakslag för systemet.
Otaliga böcker har skrivits om fotbollens roll i kampen mot apartheid. Fotbollens politiska betydelse är dock på intet sätt unik, allra minst i VM-sammanhang. VM 1934 i Italien, som vanns av värdnationen, var Mussolinis stora propagandafestival och militärregimerna i Brasilien och Argentina var inte sena med att utnyttja sina respektive landslags segrar i VM 1970 i Mexiko och 1978 hemma i Argentina. Även om 2010 års Sydafrika inte låter lika drastiskt kan den enorma VM-satsningen få politiska konsekvenser. Den Jacob Zuma-regering som landets fattiga ställt ett stort hopp till har tidvis skakat i grunden när upplopp ägt rum i protest mot de ofattbara ojämlikheterna i landet.
Upprustningen av flygplatser, innerstäders kollektivtrafik och telekominfrastrukturen inför världsmästerskapet gör att bilden av en regering som hellre satsar på att synas på världsscenen än ge förnödenheter till sitt lands allra fattigaste träder fram – ett högt spel att spela kan tyckas, om det inte vore för att Sydafrika blir hela kontinentens ansikte utåt och den del av världen som flest blickar mot, om än för en månad. Den goodwill, eller soft power som statsvetaren Joseph Nye hade kallat den, Zuma kan vinna är stor.
Men i ett Sydafrika som ligger på plats 129 i FN:s ranking i Human Development Index sticker skrytbyggearenor i ögonen på ett folk som fortfarande lider av dåliga förutsättningar för utbildning, en enorm arbetslöshet och omfattande AIDS-epidemier. Värst är kanske situationen för de många hemlösa som ökat i antal – resultatet av att informella bostäder har rivits till förmån för nya anläggningar för VM-turneringen.
– Även om 150 000 jobb skapades i uppbyggnadsfasen för evenemanget, så är det bara tillfälliga arbeten. Det kommer inte att bli möjligt att säga att turneringen har reducerat fattigdomen, men det bidrar i alla fall med en tillväxt på 0.2 till 0.5 procent, sammanfattar Udesh Pillar från South African Human Sciences Research Council i The Guardian.
Som inkomstklyftskoefficienten GINI visar är Sydafrika ett av världens mest ojämlika länder ekonomiskt sett. Än så länge har VM-turneringen bidragit till att hålla landets klassklyftor intakt.
När VM spelas kommer dock notan som det sydafrikanska folket får betala inte att synas. En folkfest, åtminstone på ytan, är ett faktum. Trots kostnaderna är VM 2010 redan nu historiskt. Det märks inte minst när journalisten Simon Kuper citerar VM-organisatören och den gamle antiapartheidaktivisten Danny Jordaan i Financial Times.
– Jag känner mig välsignad. Hur många människor får chansen att vara i en process där man befriar sitt land? I 1976 och 1985, under de mörka åren, var jag inte säker på att jag skulle kunna prata med dig nu. Att se Nelson Mandela lämna fängelset 1990, att se de fredliga valen 1994, att se Bafana Bafana vinna Afrikanska mästerskapen 1996, att få arrangera detta evenemang – detta är speciella händelser. Ingen beslutade att vi skulle gå den här vägen. Vi beslutade att gå den, sa Jordaan.
Kritiker anser att FIFA:s sociala patos i bästa fall är tämligen bristfälligt. Så än är det för tidigt att säga om de drygt 25 miljarder kronor som investerats gör något annat än ett skapa en tillfällig glädje. Hur det än blir är detta Afrikas VM. Återstår att se om det blir 15 minuter i rampljuset eller ett fall framåt för en verklig och varaktig utveckling i landet.
