Ute i världen ökar antalet kvinnliga politiska ledare. I Argentina, Brasilien, Costa Rica och i Chile styr fyra kvinnor; Laura Chinchilla, 54 år, Costa Ricas president, Cristina Kirchner, 60 år, Argentinas president Michelle Bachelet, 62 år, Chiles president, Dilma Rouseff, 66 år, Brasiliens president. Tyskland har Angela Merkel. Jag kan räkna upp sidor med kvinnliga ledare som har fyllt 60 år. Och ingen kallar dem ”för gamla”. I Sverige är ”åldersnojan” mer utbredd inom de politiska partierna. Även inom vänstern. Inom vänstern är frågan om hur gammal en kvinna kan vara om hon har en framträdande politisk roll ständigt aktuell.
Det är en självklarhet att vi ska ha listor som representerar befolkningen när det gäller ålder, bakgrund, etnicitet, erfarenhet, driv och kompetens. Just därför är det så intressant att just kvinnor som är 50 plus ifrågasätts mer än män som är 50 plus. Unga kvinnor ställs mot äldre, en trist utveckling.

När jag kom in i partistyrelsen 2012 var det några som sa; Hon är för gammal. För vad?  Hur kan ett feministiskt parti ha fokus på just ålder? Vad handlar det om? Är kvinnor över 50 inte gångbara inom politiken? Har de ett gemensamt drag av att de blir mer korkade med åren? Vad är problemet? Att bli äldre innebär oftast en större säkerhet och mer erfarenhet; ett plus. Det finns ett sexistiskt drag i den här frågan som jag inte tänker gräva i här. Men det kan inte vara meningen att 50 plus ska överväga en burk botox för att ”platsa”.
Jag anser att det som däremot är ett problem i tider av ”listsättning” är hur länge våra politiker ska sitta på sina politiska positioner. I Miljöpartiet har de tre mandatperioder som gräns. Efter det kan de byta parlamentarisk post från kommun till landsting exempelvis men självklart gör inte alla det. De flesta aktiverar sig i sitt parti på något annat sätt.
Det är ett stort problem att allt för många sitter för länge på sina parlamentariska poster. Att sitta i fyra eller fem mandatperioder innebär 16-20 år på en politisk position. En lång tid i en människas liv. Om ett större antal personer i en parlamentarisk grupp sitter så länge täpper de till flödet för andra som vill arbeta parlamentariskt. I värsta fall kan gruppen till slut bestå av en majoritet av just 60 plus; kvinnor och män. Superkompetenta, men som i värsta fall ser sig själva som oersättliga. Då uppstår ingen blandning av ålder, erfarenhet och kompetens.
Det tar kanske två år att komma in i det parlamentariska arbetet. Att lära sig alla turer. Efter det skulle det återstå 10 år av aktivt parlamentariskt arbete. Man hinner ganska mycket på det.

Skulle vänstern införa tre mandatperioder som gräns för att sitta på ett parlamentariskt uppdrag skulle vi kunna hitta ett naturligt flöde av politiker som efterträdde varandra.
Ingen skulle känna sig förbigången och bitter för att inte bli invald. Osund konkurrens och härskartekniker mellan politiker skulle förhoppningsvis begränsas. Avgången skulle vara reglerad och på förhand bestämd.
Det är inte åldern som är ett problem istället anser jag att det är ett problem när de vi väljer har suttit i tre, fyra eller fem mandatperioder. Och vill sitta kvar. Ingen är oersättlig.