Vad har #MeToo inneburit för män? Uttrycket ”inte alla män men alla kvinnor” har varit ett sätt att summera skillnaden i ansvar för, attityd till och kunskap om mäns våld mot kvinnor. Bland kvinnor är ”det här vet vi redan” en förståelig reaktion på rörelsen, men bland många män diskuteras i sviterna av #MeToo våld, tystnad, kränkningar, samtycke, personligt ansvar och maktmissbruk i en aldrig förut skådad omfattning. Vad ligger bakom förändringen och vad har egentligen ändrats?

Vid enskilda kvinnors berättelser om alltifrån könsdiskriminering och trakasserier till övergrepp har bedyranden om den egna oskulden varit en typisk reaktion från män. Direkt efter att #MeToo hade briserat möttes kampanjen även av lite tafatta svar från killar: #imsorry och #ihave, hashtaggar under vilka män berättade om sina övergrepp, gav kanske uttryck för en önskan att vara en del av en rörelse, snarare än en vilja att lyssna och reflektera. Framförallt är knappast allmänt formulerade, vaga ursäkter på sociala medier en form väl lämpad för att ta ansvar för sina handlingar. Men omfattningen på #MeToo har ändå förändrat mäns syn på förekomsten av sexism i vardagen på ett sätt som omöjliggör det fokus på det egna jaget som varit så mångas svar förut. I stället kommer rätt olika svar – självrannsakan och organisering, men även fientlighet.

Enligt en undersökning av Novus i början av december 2017 höll 45 procent av svenska män med om påståendet att #MeToo-uppropen är helt eller delvis överdrivna, medan en majoritet inte anser dem överdrivna. Så män är uppenbart splittrade.

Samtidigt har uppropen lett till omfattande aktivitet, organisering och vilja till förändring. I MÄN (f.d. Män för jämställdhet) mer än fördubblades medlemskapet i höstas, det organiseras möten och samtal bland män landet runt och precis som #MeToo-uppropen har varit branschvisa har det tagits initiativ till att väcka frågan om mäns makt, ansvar och våld på en rad arbetsplatser och i branschvisa nätverk.

Försöken att måla upp en bild av jämställdhet och feminism som påbud från en överhet snarare än en kollektiv rörelse underifrån måste avslöjas och slås tillbaka. Men för att det ska ske måste individuell positionering upphöra och gemensam organisering ta vid.

Förelöparna

#MeToo är inte den första rörelsen mot mäns våld som organiserats genom sociala medier. Både #prataomdet – berättelser om sex i gränslandet mellan dåligt sex och övergrepp – och #fatta lyckades sprida kunskap och höja medvetenhet utan att för den sakens skull leda till krav på att rötägg skulle straffas hårt. Snarare blev lärdomen från dessa upprop att berättelser om kränkningar ska tas på allvar, samt att de visar på strukturella problem kopplade till beteenden bland män.

Den förändringsinriktade mobilisering som på senare år skett bland killar och män är historisk. Inte konstigt kanske, för den mobilisering som #MeToo inneburit bland kvinnor är än mer historisk. Samtidigt finns det, märkbart i sviterna av mäns reaktioner på #MeToo, även en del skepsis till vad män kan göra, vad de överhuvudtaget kan åstadkomma.

Då är det rimligt att påminna om att det finns beprövade metoder för förändringsarbete och för förebyggande av våld, som utvecklats av freds- och kvinnorörelser under årtionden. Kunskapen finns samlad hos Världshälsoorganisationen, WHO, hos kvinnojourer, på manskriscentra med mera. MUCF:s (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) handbok Inget att vänta på (2016) är ett utmärkt exempel; precis som folk känt till hur vanligt förekommande kränkningar är så finns redan kunskapen om hur dessa kan förhindras.

Samtalen

Organisationerna MÄN (fd Män för jämställdhet) och Make Equal har populariserat killmiddagar och samtalsgrupper. Givet de fruktansvärda händelser som det vittnats om inom ramarna för #MeToo är det förståeligt att samtal som metod mot övergrepp väckt en del frustration. Är verkligen ytterligare mansseparatistiska sammanhang lösningen?

En internationell utblick visar emellertid att samtal, stödgrupper och pappagrupper är en nyckel till den beteendeförändring som i sin tur skapar attitydförändring. När omsorg blir överordnat förändras mansidealen. Det gäller i smått som stort; i storkonflikter har kvinnor drivit på för fredliga lösningar, icke-våld och de-eskalering – inte på grund av biologiska skillnader utan för att omsorg har varit ett överordnat villkor i deras liv. Organisationer bland män som lierar sig med kvinnorörelser är inte isolerade fenomen utan existerar från Colombia till Sydafrika till Kanada och Ukraina. Det globala förbundet Engage Alliance samlar till exempel hundratals organisationer. Den vanligt förekommande samtalsmetod som kallas ”Lilla rummet” och bygger på samtal i basgrupper är direkt hämtad från feministisk och icke-hierarkisk organisering.

De värsta förövarna som utpekats har kunnat förgripa sig på kvinnor på grund av den makt de haft, deras status och förankring i institutioner och så vidare.

Tystnadens pris

Den tystnadskultur som behöver brytas med samtal etableras tidigt; till exempel uppger BRIS (Barnens rätt i samhället) att färre än ett av sex barn som hör av sig till organisationen är pojkar. Det finns helt enkelt väldigt mycket som män inte törs eller har förmåga att uttrycka eller tala om, vilket för med sig en rad destruktiva konsekvenser. Jag arbetar själv med våldsförebyggande, och i många sammanhang där jag pratar om våld skiljer sig själva föreställningen om vad som utgör våld markant mellan män och kvinnor. Medan kvinnors förståelse av våld oftare överensstämmer med den som till exempel WHO använder – ”att uppsåtligt bruka eller hota att bruka makt eller fysisk styrka mot sin egen person, mot en annan människa, en grupp människor, en gemenskap eller ett samhälle, med följd eller tämligen sannolik följd att någon dör eller att det uppstår kroppsskada, psykisk skada, skador i den känslomässiga utvecklingen eller funktionshinder” – så har män oftare en föreställning om våld som begränsat till misshandel och grövre våldsuttryck.

I kombination med en rädsla för att framstå som omanlig, vilket kan innebära allt från att uttrycka känslor, tvivel, osäkerhet, rädsla – allt som är motsatsen till att dominera och vara säker i ett givet sammanhang – har detta destruktiva konsekvenser både för folk i mäns omgivning och för männen själva. I förhållande till män själva kan det till exempel betyda att de inte ser sig som skyddsvärda. Men i förhållande till andra handlar det om en bristande förståelse för vad som är våld, i kombination med föreställningen om att lite våld bör man tåla.

Kanske är detta en bidragande förklaring till att samtal om relationer, våld, samtycke, känslor och destruktiva förväntningar framför allt tycks förekomma bland män som i olika grad positionerar sig som feminister. Samtidigt behöver de allra flesta män föra dessa samtal om någonting ska kunna förändras. I skrivande stund har ett drygt tiotal män pekats ut i samband med #MeToo – att jämföra med antalet namnunderskrifter i de upprop som vittnar om kränkningar och övergrepp, vilket snart är sexsiffrigt.

Snacka går ju?

Av de män som utpekats i #MeToo finns det flera som i tidigare sammanhang inte sparat på krutet när det kommer till att framställa sig själv i feministisk dager. Givet att dylikt poserande faktiskt har underlättat för personerna att begå övergrepp, är det inte konstigt med en påföljande skepsis mot feministiska handlingar bland män – ett möjligt utrymme för fler posörer. Men vitsen med feministiska samtal mellan män är förstås inte att skapa material åt Instagram, utan att bryta med en öronbedövande tystnadskultur. Med det sagt är det viktigt att faktiskt göra skillnad på män och män: det finns män som krasst räknat ges konkurrensfördelar, utrymme och status genom att uttrycka sig feministiskt (undertecknad är i allra högsta grad en av dem), men det finns framförallt väldigt många män som riskerar att förlora status om de utmanar mansideal, om de bryter med machokultur eller om de bara går utanför mallen för hur de förväntas bete sig. Det reella problemet med manlig tystnadskultur gör det svårt eller i vissa sammanhang omöjligt att bryta med destruktiva beteenden. Och samtal, feministiska samtal – vissa av dem med tydliga regler och målsättningar för samtalen – är grundläggande för att förändra attityder och beteenden.

Enskilt och gemensamt ansvar

De kanske mest framgångsrika initiativen för förändring och brott med destruktiva maskulinitetsnormer sker inte bara för att män får sitta ostört och prata med varandra, utan där de gör detta med en tanke om stöd och viss inblick från kvinnorörelser. Med inblick menas så klart inte att känsliga samtal outas, men att det finns ett utbyte – accountability, som det kallas i den anglosaxiska feministiska världen.

Diskussioner om #MeToo bland män präglas inte sällan av skuld – med rätta – men kanske mer av skuld än av ansvar, vilket ändå är där fokus bör ligga. Förenklat är väl skuld resultatet av uteblivet ansvarstagande, men även ansvar förenklas lätt i diskussioner. Eller, genom att inte ens diskutera ansvar blir ansvar väldigt svårt. Utan att gemensamt prata om hur man kan ta ansvar blir ansvarstagandet genomindividualistiskt och så kommer positionering som brev på posten, tillsammans med en svartvit syn på människor som antingen skyldiga eller oskyldiga, snarare än som ansvariga för att säga ifrån, markera, förändra, lyssna och så vidare.

Det går bara att ta si och så mycket ansvar individuellt – det är först vid en tanke om gemensamt ansvar som individer på ett enkelt sätt kan göra skillnad. En drastisk jämförelse: att som ensam man positionera sig som feminist är jämförbart med en enskild persons källsortering i kampen mot klimatförändring. Att exempelvis gemensamt diskutera samtycke i skolan är oerhört mycket mer effektivt än att individer ska bedyra hur lyhörda de är på sociala medier med hashtags, även om tags som till exempel #jagärförsamtycke så klart har en viktig opinionsbildande funktion. Att i ett fotbollslag, på en fritidsgård eller på en arbetsplats faktiskt ta samtal om respekt, ömsesidighet, om sexuella trakasserier och göra det till frågor om lika rättigheter, gemenskap och arbetsmiljö når längre helt enkelt.

Diskutera det tabubelagda

”Varför kan vi inte prata om…?” har också varit många mäns reaktion på #MeToo, och då är det mäns våldsutsatthet, män som offer för sexuella trakasserier från kvinnor med mera som föreslagits som samtalsämnen. Alla dessa fenomen är verkliga problem, men att ständigt insistera på att de ska diskuteras när kvinnor tar upp mäns våld mot kvinnor är att osynliggöra kopplingen mellan våld och kön, eller mer specifikt; våld och maskulinitet.

Kopplingen till maskulinitet är central. Mantrat ”inte alla män” hörs underligt nog sällan från de män som inte alltid inkluderas i traditionella maskulinitetsnormer; det är oftast inte bögar och transmän som insisterar på att slippa ses som en del av kollektivet män när problem kopplade till maskulinitet lyfts, utan heterocismän som vill äta kakan (mansprivilegier) och ha den kvar (slippa ansvar för den könsmaktsordning som privilegierar dem och driver på sexualiserat våld).

Med det sagt kan vi se fram emot de erfarenheter som kommer att lyftas när män väl diskuterar en del av det tabubelagda våldet mot män – och det handlar inte minst om allt det som män drabbas av på grund av patriarkala strukturer, förväntningar och krav. Många mäns motstånd mot strukturella analyser tycks i själva verket försvagas när även mäns utsatthet för våld – på grund av mäns våld mot varandra och sig själva – tagits upp för diskussion. Att även mäns våldsutsatthet problematiseras och till och med politiseras är alltså bra och radikalt, men det är mindre bra om det överröstar samtalet om mäns sexualiserade våld mot kvinnor.

En internationell utblick visar emellertid att samtal, stödgrupper och pappagrupper är en nyckel till den beteendeförändring som i sin tur skapar attitydförändring.

Rörelse underifrån eller påbud ovanifrån?

Till sist några ord om #MeToo, mäns makt och klass. De värsta förövarna som utpekats har kunnat förgripa sig på kvinnor på grund av den makt de haft, deras status och förankring i institutioner och så vidare. Men det finns en risk med att särskilt lyfta fram det som mäktiga män som förgriper sig på kvinnor gör – för alla män har strukturell makt över kvinnor. Även män som vi i många avseenden skulle kalla maktlösa kan begå övergrepp, precis som vita människor som är nära maktlösa i samhället kan agera rasistiskt.

Med det sagt finns det en seglivad myt om att det är medelklassen som är mest jämställd i Sverige, samtidigt som det talas om feminism som ett påfund som påförs ovanifrån. Denna föreställning är ivrigt spridd från delar av högern. Timbro har sedan årtionden tillbaka medvetet talat om ”elitfeminism”.

När den av debattören Joakim Lamotte researchade serien Fittstim – min kamp sändes på SVT för snart fyra år sedan raljerades det om ”genuspedagogik” på Södermalm (trots att förskolan som granskades inte låg där) just för att Södermalm är sinnebilden för välbeställd kulturell övre medelklass. Men genuspedagogiken i Sverige infördes inte på Södermalm i Stockholm, utan på avdelningarna Tittmyran och Björntomten på Trödje förskola, utanför Gävle. När ”pappamånader” först infördes var det pappor ur LO-kollektivet som tog ut mest föräldraledighet (pappor ur medelklass, tjänstemän, egenföretagare och akademiker var sannolikt i högre grad bekymrade över konsekvenserna för karriären och hade en annan relation till sina chefer).

I dag bedrivs jämställdhetsarbete bland killar och män i många sammanhang där det inte förts förut. Klyschan att jämställdhet och feminism är ”en kvinnofråga” är krossad i praktiken, inte minst genom det arbete som bedrivs med stöd av kvinnojourer, genom initiativ i idrottsrörelsen som Locker Room Talk och Fotboll för alla, men också genom strukturellt arbete i kommun efter kommun som genom projektet MVP (Mentorskap i våldsprevention).

Försöken att måla upp en bild av jämställdhet och feminism som påbud från en överhet snarare än en kollektiv rörelse underifrån måste avslöjas och slås tillbaka. Men för att det ska ske måste individuell positionering upphöra och gemensam organisering ta vid.