Simon Sorgenfreis reportagebok Öppna era hjärtan (Norstedts, 2026) är inte den första boken som försöker fånga hur Sverige fick sina första islamister parallellt med att Sverigedemokraterna blev ett etablerat parti. Redan 2016 kom Gellert Tamas Det svenska hatet som skrev fram dialektiken mellan salafister och islamofober, två former av högerextremism som göder varandra. Men det är definitivt den mest ambitiösa och – vågar jag påstå – bästa boken. Som religionsvetare och islamforskare har Sorgenfrei djupa kunskaper om vad som utmärker salafism och wahhabism, vilket han förmedlar i en bred exposé från 1970-talet fram till i dag. Men det som gör Öppna era hjärtan så medryckande är att Sorgenfrei ger samma typ av komplexa förklaring till hur det svenska invandringsmotståndet uppstått. Knappast något agitationsmaterial i valrörelsen – men en djupt empatisk bok.

Boken tar sin början på 1970-talet när statsminister Tage Erlanders strama invandringspolitik utmanas. Olof Palme, som var hårt pressad av borgerligheten, införde i stället en mångkulturpolitik. Ungefär samtidigt utbröt Opec-krisen, behovet av arbetskraftsinvandrare minskade och industrier gick i konkurs. Efter Pinochets statskupp översteg för första gången flyktingarna arbetskraftsinvandrarna och så har det varit sedan dess. Sorgenfrei återger citat från tidens debatt som skulle få Jimmie Åkesson att tappa det: som när invandringsminister Kjell Öberg sade att Sverige kan ta emot 100 000 invandrare varje år i 20 års tid utan att välfärdsstaten hotas – medan varv efter varv lades ned. Men också borgerliga citat, som statsministern nog helst vill glömma, återges. En ung Ulf Kristersson på 80-talet utbrister till exempel: ”Moderaterna ska stå för så öppna gränser som överhuvudtaget är möjligt”.

Under läsningen blir jag övertygad om att ifall bara en tiondel av Sveriges befolkning läser boken skulle vi leva i ett bättre land.

70-talets mångkulturpolitik, följd av 80-talets åtstramningar är en mindre känd historia än den som Sorgenfrei berättar senare: om luciabeslutet, det tidiga 00-talets generösa invandringspolitik, Irakkriget och ”andrummet” efter 2015. Bakgrunden ger dock en skarp bild av hur invandringspolitiken präglats av ryckighet, vilket sätter Sverigedemokraternas framväxt i ett klargörande ljus. Parallellt berättar Sorgenfrei en för mig helt okänd historia om hur Sveriges första moské byggs utanför Göteborg av en liten grupp så kallade Ahmadiyyamuslimer som ansåg att det funnits en till profet efter Mohammed, på 1800-talet.

Sorgenfrei drar sig inte för att uttala obekväma sanningar. Vet ni till exempel vem som införde ”återvandringsbidraget”? Nej, det var inte SD, utan Palme på 80-talet. Och visste ni att Muslimska brödraskapet inte bara inspirerade al-Qaida, utan även den demokratiska Ennahda-rörelsen i Tunisien? I Bjuv talar Sorgenfrei med det sverigedemokratiska kommunalrådet Mikael Henrysson och upptäcker att han lyckats skapa framtidstro i en ort där Findus lagt ned. Han träffar också de ökända ”Järvasalafisterna” och konstaterar lite överraskat att de tycks fungera som en sköld mot jihadism i förorterna. Öppna era hjärtan är en enastående nyansrik bok. På samma gång får den begrepp som ”islamism” och ”islamofobi” att kännas nebulösa, närmast oanvändbara. Möjligen är jag idealistisk, men under läsningen blir jag övertygad om att ifall bara en tiondel av Sveriges befolkning läser boken skulle vi leva i ett bättre land.

Bokens titel kommer förstås från ett tal som dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt höll 2014, efter Syrienkrigets utbrott. Det fångar bokens kärna. Reinfeldt hade vid det laget sänkt skatterna med 130 miljarder, strypt a-kassan och nedmonterat arbetsmiljöarbetet. Stenhård konkurrens på arbetsmarknaden alltså – men för flyktingarna skulle svenskarna ”öppna sina hjärtan”. Det blev som det blev.