För sin nya roman Kött (Albert Bonniers förlag, 2026) belönades Szalay med Bookerpriset. Den följer Istváns uppgång och fall. Han är 15 år gammal när vi möter honom i en obetydlig stad i Ungern, strax efter murens fall. Via sin mer utåtagerande klasskompis får han möjligheten att ligga med sin första tjej, men han fumlar till det.

Revanschen kommer snabbt. När István börjar hjälpa sin granne med att bära hem hennes matkassar frågar hon, 42 år gammal och gift, om hon får kyssa honom som tack. István svarar ja. Gången därpå vill hon visa sina bröst. Tredje gången hånglar de i soffan när hon börjar massera honom och affären utvecklas till en sexuell relation som inte enbart handlar om grooming. Tills István råkar säga de magiska orden ”jag älskar dig” och hon blåser av den. Detta kan han inte acceptera; snart står han utanför och bankar på grannens port när hennes make plötsligt öppnar.

Detta är bara de 40 första sidorna i en roman på upp mot 400. En mindre listig författare hade använt dem som början till en traumaberättelse, en urscen för att reducera mysteriet István till en uppsättning symptom i stället för karaktärsdrag. I stället låter Szalay livet gå vidare. Efter en vända på ungdomsanstalt och en kort tjänstgöring i Irak befinner sig István i London där han blir omhändertagen av chefen på en privat säkerhetsfirma som styr upp honom och lär honom föra sig i Londons nya, kosmopolitiska elit.

Allt går ganska bra. Inom ett år anställs han som personlig livvakt och chaufför hos den obegripligt förmögna Karl Nyman. En affär inleds med arbetsgivarens yngre fru.

Sedan kommer åtminstone två vändningar till.

Kött har många beståndsdelar: bildningsroman, pikaresk, psykosexuell thriller. Särskilt Szalays korthuggna språk pekar mot det senare. Ibland har jag svårt för det eftersom den enskilda formuleringens skärpa kan hindra styckets flödande framåtrörelse. Men här är det slagkraftigt. Den distanserade prosan har sin motsvarighet i Istváns person. Han är som män ofta är – vill bli älskad, föredrar att vara rik än fattig och har ett inre liv som inte helt kan uttryckas i ord. Och de många radbrytningarna tillsammans med den stackatoartade dialogen skapar en lite knausgårdsk spänning i annars triviala situationer.

Men där den norske mästaren söker efter vardagens hemliga mening hänger ett mörker över Szalay. Slumpen tycks styra Istváns liv. Både källan till framgång och hans egentliga synd är oförmågan att agera – tre av fyra gånger då han väljer handling går allt käpprätt åt helvete. István är varken god eller ond; man håller bara på honom för att han har mest att förlora bland eliten i London, även om det är självklart att hans gradvis mer komplicerade arrangemang kommer att falla på dess ambitioner. Så man biter på naglarna i väntan på sammanbrottet. Men när upplösningen väl kommer finns ingen livsavgörande läxa eller försoning. Utom möjligen att det var bra så länge det varade.

Det är en fascinerande blandning av spänning och melankoli, enormt skickligt utförd. Dessvärre grundar den sig lite för mycket i snabba vändningar som bryter mot läsarens förväntningar, ett slags narrativt våld som när det redan en gång skett förlorar mycket av sin styrka.

Jag har tänkt en del på Kött sedan jag läste den. Förmodligen kommer den stå kvar i bokhyllan ett bra tag.