I oktober utsåg det kinesiska kommunistpartiets tjugonde kongress ännu en gång Xi Jinping till sin generalsekreterare för en historisk tredje mandatperiod. En av de saker han kommer att tvingas hantera är situationen för den kinesiska medelklassen (350–700 miljoner människor, beroende på definition), som har tjänat stort på 1990-talets reformer, vilka gav dem tillgång till universitetsutbildning och högavlönade jobb samt tillät familjer att förse sina enda barn med materiellt välstånd, äga fastigheter (87 procent av hushållen äger en lägenhet, 20 procent äger mer än en) (1), och oreglerad (om än standardiserad) konsumtion – till priset av att ha tvingats in en allas konkurrens mot alla.
Medelklassen är en essentiell del av kommunistpartiets ekonomiska strategi, som påbörjades ett par år innan Xi tog makten 2012. Denna strategi syftade till att minska behovet av utländska investeringar och export av lågprisvaror inom den kinesiska planen för tillväxt, till fördel för inhemsk efterfrågan, högteknologi och finans. Bara medelklassen kunde driva på tillväxten genom ökad konsumtion och samtidigt utgöra den högt utbildade arbetskraft som den kinesiska ekonomin eftersträvade. (2)
Tanken var att de också skulle utgöra ett föredöme för (landsbygdens) arbetarklass. I dagens Kina betyder medelklass i princip samma sak som urban klass – de som har möjlighet att ta tillvara på nya möjligheter inom utbildning, arbete och personlig berikning. Det enda sättet att få medelklassen att växa är att införliva migrantarbetare från landsbygden (så kallade mingong) som har flockats till storstäderna, där de kan ställa sin arbetskraft i det ”kinesiska miraklets” tjänst. Regeringen vill ”civilisera” dessa migranter, det vill säga lära dem gott uppförande och god smak. Politiken och utbildningsväsendet har gett medelklassen denna uppgift. (3)
Medelklassen förväntas också föregå med gott exempel politiskt. De tillåts protestera, i lagom dos. De uppmuntras att delta i den kontinuerliga förbättringen av rättssystemet, så länge de inte utmanar det politiska. De måste vara både progressiva (det vill säga förespråka modernisering) och konservativa (för att upprätthålla stabiliteten).
Men drömmen om ett samhälle som nästan uteslutande utgörs av medelklass-medborgare, något som speglas i de officiella honnörsorden ”litet välstånd” och ”gemensamt välstånd”, har krockat med Kinas ekonomiska problem, motsättningarna inom samhället och framträdandet av alternativa sociala visioner. Dessa utmaningar, som uppstod på tidigt 2000-tal, har förstärkts av pandemin.
Den nya kinesiska ekonomin har utvecklats långsamt, och tillfredsställer inte längre ambitionerna om rörlighet uppåt. Fler än någonsin tar universitetsexamen, men jobbmarknaden är mättad. Samtidigt tycks den gamla ekonomin ha nått sin gräns: både kinesiska och utländska tillverkare flyttar sina fabriker till utlandet, och byggsektorn, som en gång i tiden ledde efterfrågan, har hamnat i en tillgångskris (4). Många potentiella medelklasskineser är arbetslösa, eller jobbar med låg lön för marknadsföringsplattformar eller som budförare.
Klassystemets rigiditet ökar, eftersom städernas nyanlända har svårt att ta sig in i medelklassen, och de som redan är en del av den inte heller gör några framsteg: inkomsterna stiger inte längre, levnadsomkostnaderna ökar och fastighetspriserna har stigit kraftigt sedan slutet av 1990-talet, vilket tvingat unga människor att skuldsätta sig, eller deras föräldrar att sälja en lägenhet (bland dem som har en över) för att i sin tur kunna hjälpa sina barn att skaffa en första bostad. Kostnaden för utbildning (inklusive extra privatlektioner, trots att det officiellt inte är tillåtet) stiger, precis som kostnaderna för att flytta till ett område med bra skolor. Allt detta driver ytterligare upp priserna på nya bostäder.
För att kunna accepteras som medelklass måste man leva upp till vissa standarder gällande smak och konsumtion. ”Lyx” (semi-lyx) har blivit en livsstil. Detta gäller kläder, möbler, bilar, mobiltelefoner och var man bor, vilka restauranger man äter på, vilka scenföreställningar man ser på och vart man åker på semester. Man förväntas sporta och ta hand om sin hälsa (fast utan att undlåta att ta hand om äldre släktingar).
Hälso- och sjukvård blir också allt dyrare: kollektiva sjukförsäkringar täcker en allt mindre del av kostnaderna och privata försäkringar blir allt mer avgörande. Tjänstemän och anställda på stora företag kan hålla huvudet över vattnet, men så är inte längre fallet för egenanställda eller småföretagare.
Pandemin, med sina nedstängningar och reseförbud, har underminerat möjligheterna för miljoner små och medelstora företag vars vinstmarginaler redan var tunna. Vissa småföretagare har inte längre råd att betala räkningarna.
Sedan 1990-talets ekonomiska öppnande har idén om att varje generation ska få det bättre än den förra slagit rot. Människor trodde att deras levnadsstandard skulle kunna fortsätta öka obegränsat, eller åtminstone att deras sociala status skulle bevaras från en generation till nästa. Nu är allt det borta: människor känner sig fångade i en spiral av utgifter och skulder, och har förlorat alla känslor av trygghet.
Fastigheter är den perfekta illustrationen: den yngre generationens föräldrar och mor- och farföräldrar har byggt upp ett ansenligt fastighetskapital, som tros utgöra 70 procent av de kinesiska hushållens tillgångar (5). Men deras välstånd är en illusion, eftersom det bygger på ett ständigt stigande pris för nya bostäder och dess sekundäreffekt på innevarande bestånd. Detta placerar bostadsägande utom räckhåll för den yngre generationen, speciellt i stora städer. Alla är överens om att spiralen måste brytas, men det skulle reducera värdet på de tillgångar hushållen har samlat ihop och använder för att hjälpa sina barn eller räknar med inför pensionen, eftersom det offentliga systemet inte kan garantera några drägliga pensioner. I värsta fall har vissa familjer tvingats fortsätta betala för lägenheter de köpt på planeringsstadiet, trots att byggandet har stannat av efter att byggherren har fått slut på pengar.
Man kan förstås alltid flytta till en medelstor stad där levnadskostnaderna är lägre. Men det innebär också att man accepterar begränsade karriärmöjligheter och sämre skolor. Och eftersom det ses som ett tecken på framgång och social status att bo i storstaden, ses det också som ett misslyckande att lämna den.
Medelklassen uttrycker inte bara dessa farhågor privat: de uttalar dem på sociala medier, och ibland via kollektivt handlande. Kulturella rörelser som tar avstånd från den ständiga konkurrensen, arbetskulten och pressen att ”lyckas” till varje pris har uppstått. Den kändaste, ”ligga ned”-rörelsen (tangping), uppmanar människor att hoppa av hamsterhjulet, bara arbeta så mycket som krävs, förbli singel, inte skaffa barn och njuta av livet. Enligt sociologen Sun Liping är de som anammar denna livsstil i första hand barn till föräldrar som har arbetat ihop ansenliga rikedomar; han avfärdar rörelsen som lyx (6). Andra ser den som ett uttryck för ett djupgående missnöje som samhället och partiet måste hitta ett svar på. Varför jobba ”996” – nio till nio, sex dagar i veckan – om det inte innebär att man kan klättra på samhällsstegen?
Protester har förekommit. I april i år frös fem regionala banker kontona för 300 000 kunder. Bankerna hade förlorat sina pengar i riskabla investeringar, framför allt i fastigheter. Sedan sommaren har ett växande antal bostadsköpare i Kina vägrat göra avbetalningar om inte byggnationen av deras redan köpta bostäder återupptas. I vissa fall har arbetet stått stilla i månader. I september hade 342 bostadsbyggen i nästan hundra städer påverkats av bojkotten.
Den mest förvånande aspekten av Kinas problem är inte att drömmen om att bygga ett medelklassland verkar allt mer ouppnåeligt och inte heller att medelklassen gör uppror, utan att kommunistpartiet tycks inse problemets magnitud och försöker begränsa det. Partiet är naturligtvis oroat över att unga människor verkar sakna något som helst samhällsansvar (eller nationellt ansvar) och inte vill arbeta.
Samtidigt innebär krisen att akademiker får möjlighet att kritisera statens politik. De säger att regeringen borde förbättra hälsovården och pensionerna, bekämpa ojämlikheten och extrem rikedom, skära ned på avgifterna för utbildning och begränsa boendekostnaderna, göra antagningsprov och examina mindre konkurrensutsatta, hindra företag från att hunsa sina anställda, och förespråka samarbete i stället för konkurrens. Det är tydligt att kommunistpartiets ledning känner likadant.
Så när Henanprovinsen försökte hindra småsparare som lurats av bankerna från att protestera – genom att arrestera en handfull och dra in covid-passen för 1 300 personer för att stoppa dem från att resa till demonstrationer – agerade regeringen omedelbart. Ett kompensationssystem sattes upp, bankdirektörer arresterades och de tjänstemän som beordrat indragandet fick sig en uppsträckning. De provinsiella myndigheterna fick tillåtelse att låna pengar för att återuppliva bostadsmarknaden och återstarta de byggnadsprojekt som legat på is.
Frågan om medelklassen i sig var inte en del av den tjugonde kongressens agenda. Men den fanns säkerligen i bakhuvudet på varje delegat och togs upp i varje debatt. Utmaningarna för den ekonomiska utvecklingen, kampen mot ojämlikhet och jakten på ”allmänt välstånd” och social stabilitet betyder att Kinas ”framgångsrika” är ett av regeringens främsta huvudbryn. Lokala myndigheter använder ibland medelklassens problem som ett påtryckningsmedel när de förhandlar med det centrala styret. De förväntas förhindra proteströrelser och de kan använda regeringens rädsla för uppror för att tvinga dem att hjälpa medelklassen.
Men protesterna betyder inte att revolution eller politisk destabilisering är aktuellt. Det finns inga tecken på att kommunistpartiets maktanspråk utmanas av någon annan politisk rörelse eller något annat politiskt system. Kan Kinas nuvarande sociala kontrakt – som tillåter att ett enda parti får politiskt monopol i utbyte mot välstånd – på ett fördelaktigt sätt bytas ut mot något slags demokratisk kapitalism? Det är inte troligt: protester mot nedstängningar den gångna helgen har visserligen innehållit krav på Xi Jinpings avgång, men detta är fortfarande ett ovanligt undantag. Den kinesiska medelklassen klagar långt oftare över kapitalismen än kommunistpartiet. Men vill han att det ska fortsätta så måste Xi Jinping hitta ett sätt att mildra missnöjet.
Jean-Louis Rocca är sociolog och medförfattare (tillsammans med Marc Blecher, David SG Goodman, Yingjie Gui och Beibei Tang) till Class and the communist party och China, 1978-2021: reform and market socialism, Routledge, 2022.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde Diplomatique.
Översättning: Tor Gasslander
Fotnoter
1. William AV Clark, Huang Youqjin and Yi Diachun, ”Can millennials access homeownership in urban China?”, Journal of Housing and the Built Environment, nr 1, Springer, Berlin, januari 2019, och ”Multiple home ownership in Chinese cities: An institutional perspective”, Cities, vol 97, Elsevier, Amsterdam, februari 2020.
2. Se The making of the chinese middle class: small comfort and great expectations, Palgrave Macmillan, London, 2017.
3. Se The middle class in reforming China: the dream of classless society av Marc Blecher, David SG Goodman, Yingjie Guo, Jean-Louis Rocca och Beibei Tang, Class and the communist party of China, 1978-2021: reform and market socialism, Routledge, 2022.
4. Martine Bulard, ”Xi Jinping’s challenges in historic third term”, Le Monde diplomatique, engelsk utgåva, oktober 2022.
5. Dong Dengxin, ”Houses account for about 70 pct of Chinese households’ assets, putting pressure on consumption stimulation”, Global Times, Peking, 29 april 2020.
6. Sun Liping, ”Lying Down’ is not a working-class phenomenon”, Weibo, 13 juni 2021.
