Inom psykologin pratar man ibland om något som heter Drontens domslut. Referensen kommer från alla psykologers favoritbok: Alice i underlandet.

Det har hållits en löptävling runt vad som bokstavligen är en sjö av tårar. Dronten ska agera domare och utse en vinnare, men ställer till det. Och utbrister i stället: alla har vunnit, och alla ska ha priser!

Drontens domslut är alltså att terapi funkar, lite oavsett vilken av de stridande skolorna just din terapeut tillskriver sig, eller för all del, vilken av de stridande grenarna inom de stridande skolorna.

Det viktiga är att psykologen är empatisk, bra på att lyssna, och inger förtroende.

Jag tänker på det här när resultaten från Pisa-undersökningen publicerades under tisdagen. Den internationella kunskapsundersökningen bland femtonåring utlöste tidigare en smärre nationell kris när resultaten 2013 visade att svenska barn inte var bäst och smartast i världen.
Med de nya siffrorna, som samlades in 2018, har vi rätat på ryggen. Vi är åter på acceptabla nivåer – om än inte bra. Problemet är bara att vi har betalat för snittet genom att offra de svagaste: ojämlikheten i svensk skola har inte minskat sedan krisåren. Jämfört med våra grannländer spelar elevernas socioekonomiska bakgrund större roll för hur väl de lyckas i skolan.

Och jag tänker på debatten som genast rullar igång. Vems förtjänst eller vems fel, är situationen egentligen? Ska det vara mer kateder­undervisning eller mindre? Är det en kunskapsskola eller en kreativ skola?

Samtliga partier tar omedelbart äran för förbättringen och lägger samtidigt skulden för dippen 2013 på någon annan.
Exakt vad som fungerar kommer vi sannolikt aldrig få reda på. Verkligheten är helt enkelt för komplex.

I Finland brukar man förklara de goda resultaten i Pisa-undersökningen med läraryrkets höga status. I Kina, som har de allra bästa resultaten i årets mätning, tror forskare att en delförklaring är en nationell prestationskultur: eleverna jobbar helt enkelt hårt och mycket.

Båda är framgångsfaktorer som är svåra att införa med politiska beslut.

– Att rakt av kopiera vad man gör i ett annat framgångsrikt land låter sig inte göras, sade Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson också när siffrorna presenterades på tisdagen.

Och jag tänker på de geniala lärare jag har haft och på de som somnade mitt under lektionen. Vissa stod vid katedern och pekade på tavlan. Vissa hade hittat på en lek, vissa satte på en film och smög iväg till personalrummet, en släppte lös en killing i klassrummet.
En sa: det enda viktiga är att ung­domarna får ha gummistövlar på sig och får känna förundran.

Tillsammans utgjorde de en skolgång. Några var älskade eller hatade, de flesta någonstans där emellan. Ibland för att de var skickliga lärare. Ibland för att de lät eleverna sitta av tiden, precis som de själva satt av tiden i väntan på pensionen.

Att ett styrdokument säger gör si eller gör så är förstås inte oviktigt: men alla lärare är olika precis som alla elever. Interaktionen dem emellan kommer att fungera olika bra för olika elever.

Ingen kunskapssyn eller yrkesstatus i världen förändrar det.

På samma vis kommer den styrande skolpolitiska doktrinen gynna vissa barn mer än andra. Precis så som barn från fattiga hem missgynnas just nu.

Men det går förstås att göra generella förbättringar som både skulle hjälpa alla och minska klyftorna.

Att nio av tio kommuner planerar nedskärningar i skolan, som en undersökning från Lärarförbundet visar, är inte speciellt svårtolkat. Trots regeringens utlovade 4,9 miljarder extra fortsätter skolan ses som en möjlighet att spara pengar.

Alla lärare är möjligen olika, men alla måste ändå ha sina priser. Mindre barngrupper, fler kollegor, bra lokaler och bättre hjälpmedel är universallösningen på skolans problem. Men medan vi bråkar om doktrin ska allt mer göras för mindre pengar.

Här spelar förstås friskoleägarnas vampyrism på det gemensamma in, men framförallt måste regeringen se till att skolorna får tillräckligt med pengar. Oavsett vart de ligger, vem som går i dem, eller – faktiskt – vem som äger dem.

Annars är det inte Pisa-resultatet som 2013 som kommer att framstå som en avvikande dipp, utan årets resultat som kommer likna en ensam topp.