När Göran Hägglund inte kunde tala om vem som var värst av Jimmy Åkesson och Lars Ohly förvånade han många. Men utspelet tyder på en förändring i borgerlighetens syn på historien där nazismens folkmord relativiseras.
Inför Förintelsens minnesdag 27 januari i år gjorde den celebre Förintelsehistorikern Yehuda Bauer ett påpekande i Jerusalem Post om det felaktiga i att likställa nazism och stalinism. ”De två regimerna”, säger Bauer, ”var båda totalitära och ändå mycket olika. Det stora hotet mot hela mänskligheten var Nazityskland och det var Sovjetarmén som befriade Östeuropa, var den centrala kraften i besegrandet av Nazityskland och sålunda räddade Europa och världen från den nazistiska mardrömmen. I själva verket räddade Sovjet, oavsiktligt, de baltiska länderna, polackerna, ukrainarna, tjeckerna, och andra, från ett tilltänkt utvidgat nazistiskt folkmord på dessa nationer”. Han förklarar vidare: ”Andra världskriget startades av Nazityskland, inte Sovjetunionen, och ansvaret för de 35 miljoner döda i Europa, varav 29 miljoner icke-judar, ligger på Nazityskland, inte Stalin. Ett likställt högtidlighållande av minnet av deras offer är en förvanskning.” Han framhåller att ”långt över 20 miljoner Sovjetmedborgare dog i kriget” och avslutar: ”Naturligtvis bör man minnas offren för Sovjetregimen, och det finns all anledning att utforma speciella minnesmärken och högtider för att göra detta. Men att sätta de två regimerna på samma plan och högtidlighålla minnet av de olika brotten vid samma tillfälle är helt oacceptabelt. Inte bara för judar.”
Bauers ord föranleds av en pågående kampanj, som drivs främst av de yttersta högerpartierna i de baltiska staterna, Polen och Tjeckien. Från ett Östeuropa där revanschistiska högerkrafter växer sig starkare i takt med ökande ekonomiska och etniska klyftor, sprids ett historierevisionistiskt virus till resten av Europa.
Kampanjen vill göra det till allmänt gällande att nazismen och stalinismen var likvärdiga i ondska, och att den allierade krigsinsatsen under andra världskriget för Östeuropas del inte åstadkom mer än att en tyranni ersattes av en annan, lika fruktansvärd. Kampanjens främsta uttryck är Pragdeklarationen. Dess svenska text finns publicerad på http://www.pragdeklarationen.se av Anders Hjemdahl från föreningen Upplysning om kommunismen (UOK), en förening som verkar ha till syfte att koordinera det revisionistiska kampanjarbetet i Sverige. Texten kräver bland annat ”en justering och översyn av europeiska historieböcker [sic] så att unga kan lära sig om och varnas för kommunismen och dess brott på samma sätt som de har undervisats att värdera nazismen”.
Denna kampanj utsätts nu för ursinnig kritik av en mängd historiker och andra akademiker, varav de flesta och tyngsta har judisk bakgrund och hemvist i Israel och Förintelsen som specialitet eller intresse. På http://www.holocaustinthebaltics.com finns en ingång till den internationella debatten.
I The Guardian 8 januari kallar Dovid Katz, professor i judiska studier vid Vilnius Universitet, de Europaparlamentariker som bistår kampanjen för ”nyttiga idioter”. I ett officiellt uttalande från Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem förklarar Shimon Samuels att Pragdeklarationen och med den relaterade resolutioner och förslag är ”förbundna med antisemitiska, rasistiska och Förintelseförvanskande motiv och handlingar”. På http://www.holocaustinthebaltics.com finns en uppsjö av liknande fördömande uttalanden.
Den revisionistiska kampanjen har rönt framgång i Sverige. Trots att den borde vara omöjlig att delta i för Israel-vänner har flera av Alliansens riksdagsmän och EU-parlamentariker anslutit sig till den, bedriver opinionspåverkan i media och arbetar för antagandet av olika deklarationer och resolutioner. Främste pådrivaren är Moderaten Gunnar Hökmark, absurt nog, ordförande i Samfundet Israel-Sverige som han är. Andra ”nyttiga idioter” är sådana som Moderaternas Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt, Göran Lindblad, Lena Adelsohn Liljeroth och Henrik von Sydow, Folkpartiets Jan Björklund och Mathias Sundin, Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist och Kristdemokraternas Lennart Sacrédeus.
Nu har alltså även Maud Olofsson och Göran Hägglund gått med. För några år sedan hade man knappast trott att de i en valrörelse skulle jämställa Vänsterpartiet med ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna, för att kunna förbereda ett samarbete med de senare. Men när allt fler ur borgerligheten likställer nazism och kommunism har detta blivit fullt möjligt. En större framgång för Europas högerextrema krafter är svår att tänka sig i dagsläget.
