Rika och mäktiga länder har fortfarande alltför stort inflytande över utformandet av de regler som styr internationellt samarbete och handel till förfång för många utvecklingsländer. Det kom en majoritet av världens länder fram till, när de möttes på utrikesministernivå i Teheran i förra vecka.
På de Alliansfria staternas rörelses 15:e ministermöte, diskuterades en rad brännande världsfrågor.
Organisationen har 118 medlemsländer och representerar alltså en överväldigande majoritet av världens stater.
Sett ur det perspektivet var det ”omvärlden” som talade i Teheran. Och ”omvärlden” krävde denna gång bland annat upprättandet av en palestinsk stat och ett stopp för israelisk aggression mot de palestinska folket, ett slut på olagliga sanktioner mot länder som Zimbabwe och Syrien, att den Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) inte saboterar fredsprocessen i Sudan och att Iran tillåts att utveckla kärnkraft för civila ändamål precis som alla andra stater som så vill.
Sådana ställningstaganden har svårt att få genomslag i det internationella nyhetsflödet som domineras av mediekonglomerat med huvudkontor i länder i Nord.
Den alliansfria rörelsen har haft en relativt undanskymd roll under de senaste decennierna. Men under det kubanska ordförandeskapet, som inleddes 2006 och varar fram till 2009, har organisationen fått ett visst uppsving. Den kubanske utrikesministern Filipe Perez Roque ansåg att mötet i Teheran var en framgång för rörelsen och ytterligare en bekräftelse på att den stärkts. Den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad invigningstalade och tyckte sig bland annat se en ”en ny fas” i världsutvecklingen och hyste en förhoppning om att den alliansfria rörelsen nu kan bli ett alternativ till FN:s säkerhetsråd, som han menade företräder världens stormakter snarare än FN:s medlemsländer.
Det är också en alltmer utpräglad stormaktsarrogans som fått många alliansfria länder att sluta leden. När utrikesminister María Isabel Salvador vid mötet tillkännagav att Ecuador inte tänkte förlänga ett avtal med USA:s om militärt samarbete möttes hon av ovationer.
Synen på frågor som Palestina, Sudan, Syrien och Zimbabwe splittrar många gånger länderna i ett Syd- och Nordläger. Palestinafrågan är av gammalt datum och den israeliska statsterrorismen som understöds av länder i Nord är ett ständigt diskussionsämne som upprör när Syd möts.
Vid mötena står numera även Sudan och Zimbabwe på dagordningen.
I resolutioner och uttalanden fördöms Nords politik gentemot dessa länder, så också på mötet Teheran, som krävde att sanktionerna mot Zimbabwe omedelbart hävs och beklagade beslutet i ICC om att i nuläget inleda försök att åtala Sudans president Hassan al-Bashir. Åtgärder för att lösa konflikten i Sudans Darfur-region undermineras direkt av beslutet i ICC, anser utvecklingsländerna.
Att Nordländerna agerande i dessa konflikter ofta ses som en insats för demokrati och mänskliga rättigheter anser utvecklingsländerna beror på en diskriminerande och vinklad internationell nyhetsförmedling.
I slutdokumentet från Teheran-mötet talas det därför om vikten av en ”ny internationell informationsordning”. Utvecklingsländerna uppmanas att förstärka informationssamarbetet och Telesur, den latinamerikanska TV-kanal som bland annat Venezuela och Kuba står bakom, framhålls i dokumentet som en förebild för detta integrationsarbete.