Vatnar Jökel, Papeyris fiskemagnat och hövding, tycker att amatörteaterns beslut att spela Tre systrar med enbart män i rollerna är ett dåligt pjäsval. Han befaller istället att Tjechovs Körsbärsträdgården skall spelas och att ett nytt teaterhus, Jökelteatern, skall byggas.
Papeyris lokala ingenjör Hugi kallas in som arkitekt och spelet kan börja.
Steinunn Sigurdardóttír har samlat ihop amatörskådespelare, bögar, knösar och en och annan kvinna i den träffsäkra och förbannat roliga romanen Jökelteatern som utspelar sig på Island under knappt tre års tid: Från att den nya teatern skissas, via att pjäsen ny-översätts till isländska, eftersom Vatnar Jökel inte nöjer sig med den gamla översättningen, till att premiärdagen är inne.
Ett projekt som leder till att översättaren Vladi inte kan livet av sig i utsatt tid, nästan slutar supa och dessutom blir lycklig.
Sufflösen Beatris är romanens jag och under repetition, nybyggnation och kärlek, utöver den äktenskapliga, löper hennes relation till mamman som är kantrad av spyor, svek och skuldbeläggelse. Mammans svåra alkoholproblem har gjort både Beatris och hennes bror känslohandikappade och vana vid att stå ut med det mesta, och med en mamma som super och gastar är det inte konstigt att Beatris väljer rollen som sufflös.
En roll där hon får sitta osynlig i en sammetsblå lucka, viska fram glömda repliker och hålla koll på varje ord.
Men hon kan varken stoppa mammans framfart i nuet eller i tillbakablickar från tidigare teaterpremiärer.
Genom romanen löper teman som relationen mellan kvinnor och män och strävan efter ett harmoniskt kön. Regissören Dyri, som själv zappar mellan könen med devisen att båda är bäst, leker avköningslekar inför repetitionerna så att männen skall kunna spela ryska kvinnor vid sekelskiftet 1900, något som får märkliga följder för en del av dem. Och då är det inte det förbjudna ordet karl som ställer till mest vånda.
Vatnar Jökel, som har ett akut behov av att lämna något efter sig och ständigt upprepar sig, anlägger även en människoskapad skog, Rysskogen.
Något som kan härledas till exploateringen av Island. För det finns en insprängd kritik mot den. Jökelteatern kallas för fiskekvotsteatern, eftersom det rimmar bra med grundlagen som säger att fisken i havet är medborgarnas gemensamma egendom. Men det finns även kritik av det allmänmänskliga kynnet att inte bry sig om när kvinnor misshandlas, könsfördomar eller hur det är att vara utlänning på Island.
Stundtals är Jökelteatern aningen rörig med många personer och skriven med ett både distanserat och raljant tonfall, men oftast är det underhållande läsning med det mänskliga hycklandet: jag skall bara skriva en reklamtext och istället lägga sig i badet med en ansiktsmask i fokus.
Fast tyngden ligger i mor-dotter-relationen där det finns en stor allmängiltighet med många fina reflektioner och i funderingarna kring kön, kvinnligt och manligt och behovet av ett harmoniskt. För visst är det på Island, som överallt annars, att kulturen bärs upp av kvinnor, men i den här romanen är det männen som hysteriskt rusar till bokhandlarna efter nyöversättningen av Körsbärsträdgården.
Steinunn Sigurdardóttír har blandat referenser till en äldre litterär tradition och till La Strada och Divina Commedia med kvickhet och ordlekar som är obetalbara. Rusa till disken du också.
Annelie Ek
