En stor tunga brer ut sig över scenrummet när publiken får möta Tal till nationen på Ställbergs gruva. Det svampiga, nervcelltätaste organet i en människas kropp, som skickar upp signaler till hjärnan med information om smaker, men som också formar orden vi skickar ut till omvärlden. En köttig sambandscentral. Inför valet 2014 hette föreställningen Europa Europa, syftande på EU:s brutala flyktingpolitik med Reva-programmet och det var första gången många av oss hörde ordet ”rasprofilering” för första gången. 2018 handlade det om de ensamkommande barnen, Mödrars manifest. Jag träffar Nasim på ett stekhett torg i en sömnig Stockholmsförort.
Berätta vem du är och om din bakgrund.
– Jag föddes i Teheran 1980, i revolutionens eftersvall. Man kan säga att jag är ett postrevolutionsbarn. Där levde vi tills jag var sex år. 1986 kom vi till Sverige och bodde på flyktingförläggning och vår första riktiga postadress var i Borås innan vi bosatte oss i Märsta. Mamma var journalist och fick jobb på Sverige Radios persiska redaktion. Själv gick jag teaterlinjen i Solna och efter det började jag arbeta som skådespelare och programledare på P3:s Ketchup. Jag är uppvuxen i en kulturfamilj och att jobba med konst eller journalistik har inte varit kontroversiellt hemma hos oss, men jag har också upplevt vad som händer när konstnärer hamnar i exil, med de svårigheter som migration och rasism innebär. Jag menar apropå kulturbarnsdebatten, det är stor skillnad på vilket kulturbarn man är.
Vad är bakgrunden till Tal till nationen?
– Jag var med och startade den antirasistiska och queerfeministiska konstgruppen Ful 2008 och det här är vår tredje valföreställning. 2014 ville vi stå emot den retorik som politiker hade när de pratade om migranter. Då tänkte vi: ”Det här är illa – så här har det aldrig varit”. Vår drivkraft var att skapa en annan retorik, en hyllning till migranter. Aldrig att vi kunnat drömma om att vi står här nu, med SD-samarbeten och att det snarare är normalt än avvikande att vara rasistisk. Mödrars manifest 2018, gjordes med mexikanska musiker. Då var det Trump-tider och Europa såg sig som den goda antirasisten. Europa rentvådde sig självt genom att lägga skulden på Trump.
Och nu handlar det om yttrandefrihet.
– Det är en viktig fråga i valrörelsen. Det sker förskjutningar. Alla talar om att yttrandefriheten är hotad men i själva verket är det särskilt konstnärer och journalister som tystas. De väljer att inte ta sig an vissa teman för att det leder till hot och hat. Själv gör jag numera alltid en riskanalys innan jag ger mig in i projekt. Konst censureras i dag med argumentet att det kan provocera fram våld. I stället för att skydda från extremismen, väljer en att censurera konsten. En blir censurerad. Konstnärer som håller på med tematik rättvisa, queer, antirasism får inte lika stort skydd av samhället. Numera finns en enhet inom polisen med fokus på hat och hot men många vill inte heller anmäla. De här påtryckningarna har även vi fått känna på.
Kan du ge ett exempel?
– När vi sagt till arrangörer att vi är antinationalistiska har några avstått från att boka oss. De har frågat oss om vi är partipolitiska. Det tror jag har blivit en omskrivning för att ha en politisk åsikt. Vi har nu sett ett exempel på detta, i och med att utställningen All Set For Solidarity av Settings och Konsthall C ställdes in för att stadsdelsdirektören ansåg att den var partipolitisk. Detta alltså utan någon koppling till något parti. Begreppet antinationalism har gått från att vara normkritik till att bli något annat, något som kan tolkas som aggressivt. Det här en följd av att nationalism normaliserats.
– Föreställningen är ett sätt för oss att ta tillbaka ordet och diskutera det från ett demokratiskt perspektiv. Det är så stor skillnad att arbeta konstnärligt i dag jämfört med tidigare. Samhällsdebatten har förändrats så mycket. Allt kan tas som politisk åsikt som inte anses neutralt nog. Vi lever i en rädd tid.
Vad får publiken uppleva?
– Det blir bombastiskt, med en kör på 20 personer och ett storartat körverk som möter skådespelare i en nyskriven text av mig som bland annat bygger på verkliga tal från politiker och vaccinmotståndare. Det är mycket satir där vi kritiserar makten, men också mycket allvar och kärlek. Scenrummet är det gamla maskinrummet. Hela scenen är en färgexplosion med en jättetunga i blickfång. Det blir ett storslaget ögonblick av gemenskap och allsång med sånghäfte och man kommer att kunna följa med i direktsändning från minst 25 platser i landet.
Hur kom du i kontakt med Sara Parkman och hur fungerar ert samarbete?
– Sara var gästartist när vi körde Mödrars manifest. Hon är en orädd, fantastisk konstnär som kan skapa den där känslan av gemenskap och jag tror att det som förenar oss konstnärligt är att vi ser publiken som en aktiv del. Både Ful och Sara jobbar med det rituella som skapar delaktighet. Det som livekonst är allra bäst på: att vara i samma tid och rum. Hennes Sång till välfärden, som ingick i den föreställningen, handlar om nedmontering av välfärden och hur det hänger ihop med ökad nationalism och inskränkning av demokrati. I Tal till nationen knyter den an till hur det hänger ihop med rasism.
Samtidigt är du onekligen en del av Sveriges kulturliv.
– Jag är orolig och förbereder mig på att jag snart inte kommer att kunna göra konst. Offentligt stöd minskar radikalt, men dessutom kommer det att ställas andra typer av kriterier. Kulturrådet har ändrat sina direktiv så att man inte längre premierar jämlikhet. Det sker politiska förändringar som skylls på oro att folk med fel åsikter ska nå makten. Men i det vakuumet öppnas det upp för en förändring som tyvärr bidrar till mindre jämlikhet. Vi ser redan ett demokratiskt underskott inom konstfältet.
