Efter andra världskriget (1939-45) låg Frankrike i ruiner. För De Gaulle och hans regering, i vilken PCF (kommunistpartiet) landets näst största, ingick, var bostadsproblemet ett av de viktigaste. Regeringens första åtgärd var att frysa alla hyror. Sedan kom 1948 års lag. Den frös hyrorna vid några 100-lappar, för lägenheter utan badrum, wc och värmeelement. Först när sådana bostäder moderniserats och efter frivillig avflyttning av hyresgästen kunde hyran höjas. Bostadsmarknaden sanerades undan för undan. De Gaulles ministär genomdrev också ett socialt trygghetssystem, förändringar av arbetsrätten till fackets förmån, vidgat pressutbud och nationaliseringar av nyckelindustrier…
Men bostadskrisen återkom. 1979 avskaffade högerns regeringschef Raymond Barre hyresregleringen. Över en natt höjdes hyrorna rekordartat. Till skillnad från Sverige, med sina huvudsakligen kommunalt ägda hyresfastigeter, har Frankrike mestadels privatägda lägenheter. Men här finns också bostäder med låg hyra (HLM), som ägs och förvaltas av offentliga bolag. Enligt lag måste bostadsbeståndet i kommunerna innehålla minst 20 procent för HLM. Lagen respekteras sällan av högerstyrda kommuner. De betalar hellre de skamlöst låga böter som lagen föreskriver (det gäller bl a Neuilly sur Seine där president Sarkozy varit borgmästare).
Billiga privatiseras
Och sedan några år förvärras bostadsläget ytterligare genom utförsäljning av just HLM-bostäder. Mindre bemedlade lockas med lån för att köpa sin egen bostad. Ingen talar dock om att de ofta ganska nedslitna fastigheternas renoveringsbehov. Spekulanter avvaktar stundande bostadsutförsäljning på offentlig auktion, när ägarna inte klarar utgifterna för nödigt underhåll.
Idag smular Sarkozy systematiskt sönder välfärdsstaten, som redan börjat undermineras av tidigare vänster- och högerregeringar. Lägenhetsinnehavaren har alla trumf på hand. Redan har drygt fem miljoner fransmän bostadsproblem. Tag en barnfamilj som hyrt en fyrarummare i centrala Paris. En sådan kostar för närvarande 18 500-25 000 kr i månaden. Hitta nytt jobb? Svårt för de flesta som passerat 40 (speciellt kvinnor), och så gott som omöjligt för 50+.
Alltså gäller det att hitta en mindre bostad. Mäklarna kräver en dossier, om man godkänns som kandidat. Grundförutsättningen är fast anställning, god ekonomi, bra referenser, och att sökanden har goda borgenärer.
Krav som krävs
Så här ser de krav ut som krävs: ID-kort, Försäkringskassans hälsokort med särskild attest, de tre senaste lönebeskeden, och arbetsgivarens attest att man är fast anställd, senaste kvartalets lönebesked och hyreskvitton, kvitton från el, gas eller telefonbolaget på gjorda betalningar, bankintyg på att man har konto, och bangiroblankett.
Tre gånger hyran
Nästa steg blir att var och en av makarna måste fylla i formulär med alla uppgifter om civilstånd, anställning, nettolön, andra inkomster och besparingar.
Och månadsinkomsten måste motsvara minst tre och en halv gånger hyran. Säg att familjen åtminstone behöver en tvåa, snitthyra i Paris 8300-11000 kr. Krävd månadsinkomst alltså 29 000-39 000 kr. Och borgernärer måste också “klä” av sig och acceptera närgången granskning av sin person och ekonomi.
Men ett sista halmstrå återstår. Om man skött sitt bankkonto den senaste 5 eller 10-årsperioden, kan banken stå som garant för hyran. “Nja, bankgaranti räcker inte”, förklarar mäklarna i kör.
Det stora flertalet av lägenhetsägarna som hyr ut har anammat samma regelverk som mäklarna. Att söka bostad i dagens Frankrike är inhumant, förödmjukande och demoraliserande. Överklassen menar att “det bara är förlorare som klagar”… Men Historien visar vad som skett med samhällen, som skapat för många förlorare.
