I höst gästar författaren Molly Crabapple Sverige för att tala om sin nya bok om den judiska socialiströrelsen för hundra år sedan. Men hennes budskap är universellt och aktuellt: låt inte stolthet gå före förhandlingsläge.
Under våren och sommaren har hon dykt upp överallt i mitt flöde med sin tungt svartmålade ögonmakeup, dinglande folkloristiska örhängen och djupa urringningar. I september kommer hon först till ABF i Stockholm och dagen därpå till bokmässan i Göteborg för att tala om sin bok.
Jag talar om Molly Crabapple, konstnären och författaren som med tegelstenen Here where we live is our country (Penguin, 2026), har skrivit historien om den judiska fackföreningsrörelsen Bund, grundad 1897 i Litauen samma år som sionisterna höll sin första kongress i Basel.
Med utgångspunkt i sin mammas skolåda, fylld med foton och gamla skrynkliga brev på jiddisch från gammelmorfadern Sam Rothbort, har hon gett liv åt den hjältemodiga rörelsens kamp för judars rätt att leva där de var födda. Att få existera utan assimileringstvång och utan ständiga pogromer.
Att sätta principer före makten kan verka lockande. Men kan visa sig ödesdigert.
Så hur kan en bok om något så perifert som en i princip utraderad vänsterjudisk episod, utspelad i Europa för snart 130 år sedan, hamna på New York Times bästsäljarlista och tokhyllas av författare som Pankaj Mishra och Naomi Klein?
Den handlar förstås i högsta grad om vår tid.
Många på vänstersidan och motståndare till Israels folkmord har tilltalats av den kontrafaktiska historien: vad hade hänt om bundisterna vunnit och Europa och USA efter andra världskriget garanterat trygghet för judarna i deras hemländer i stället för att påskynda bosättandet i Israel?
Inte riktigt lika många är beredda att ta in att de socialistiska judarna gång på gång sveks av sina icke-judiska kamrater när det gällde. I ghettoupproret lät deras fränder dem dö när de som mest hade behövt deras stöd. Bundisterna hade också – om de inte förbisetts – kunnat utgör en superkraft för världssocialismen.
En sådan ödesdiger förlust riktar Crabapple en särskild uppmärksamhet mot, såväl i boken som under sina framträdanden och författarsamtal.
Det var den berömda kongressen som avslutades i London 1903, som anses vara den första splittringen mellan socialdemokraterna och socialisterna. Molly Crabapple har läst minnesanteckningarna, som hon beskriver som lika plågsamma som vilket vänstermöte som helst, cirka någonsin. Med stöddiga grabbar som rest i stinkande tågvagnar för att försvara just sin lilla fraktion och dominera rummet med inövade oneliners. Alltid är det någon extra jobbig snubbe och den här dagen hette han Vladimir Uljanov – alltså Lenin.
Inne i möteslokalen, som dessutom ska ha varit invaderad av vägglöss, slungade han ut sina tvärsäkra kommentarer med sin sedermera legendariska härskarteknik.
Det fick inte minst Bunds andlige ledare, aktivist och teoretiker Vladimir Medem erfara. Trots att han kunde stoltsera med det numerärt sett största medlemsantalet på omkring 30 000, hade han svårt för att få gehör för sitt krav om att förbundet självständigt skulle få företräda de judiska arbetarna. Det ogillades av Lenin som i stället ville upplösa Bund och låta det gå upp i bolsjevikerna.
Här hade Medem och bundisterna kunnat göra ett annat val. De hade kunnat stanna kvar och räkna med att medlemmarnas röster skulle göra skillnad längre fram. Så blev det inte.
I stället tågade delegationen ut med stolta ryggar ut ur lokalen. Väl hemma fick han reda på att Lenins hårda behandling av Bund hade väckt ont blod och lett till krav på omröstning som skulle avgöra om partiet skulle ledas uppifrån och ned, eller om socialistgrupperingarna skulle få operera självständigt. Som vi vet segrade Lenins falang och resten är historia. Hade Medem och hans delegater svalt stoltheten hade deras röster räckt för en helt annan utveckling. Och framför allt hade de kanske suttit kvar vid förhandlingsbordet. I stället skrev de ut sig själva ur historien.
Att sätta principer före makten kan verka lockande. Men kan visa sig ödesdigert. Som Molly Crabapple uttryckte det: ”Är du inte med dem, kommer de snart och skjuter dig i ansiktet.” Episoden i London blev ett tragiskt bevis på hur en fraktion som avvisade dåliga kompromisser för att organisera sig utanför den gemensamma rörelsen tillhör historiens förlorare.
Here where we live is our country handlar om människor som levde och kravallade för mycket länge sedan. Men den är skriven som i en gastkramande thrillerstil där de många aktörerna, män och kvinnor får liv, älskar, förtvivlar, gör dumheter och förlåter. De är inte särskilt olika oss.
Hennes berättelse är inte bara en intressant historia, utan en lektion i en livsavgörande politisk färdighet som vänstern alltför ofta har föraktat: att som minoritet aldrig vara rädd för makten – och aldrig frivilligt lämna den åt någon annan.
