Det är i år 14 år sedan den franske filosofen och marxisten Louis Althusser dog. Han hade då genomlevt en längre period av vacklande psykisk hälsa, vilket tog sig djupt tragiska uttryck för såväl honom själv som för hans närstående. Det står bortom alla tvivel att Althusser var en av de mest inflytelserika filosoferna under 1900-talets andra hälft. Han utövade ett enormt inflytande på den franska intellektuella debatten under sin livstid och har efter sin död fortsatt att influera filosofer och intellektuella världen över.
Men utöver sin position som lärare och forskare vid École normale supérieure var Althusser även en ledande intellektuell i det franska kommunistpartiet och intervenerade ofta i den interna partidiskussionen. Endast kommunistpartiet kunde enligt Althusser leda kampen för att omvandla teori till revolutionär praktik och han upphörde under sin verksamma tid därför aldrig att ständigt försöka utöva påverkan på partiet och framförallt dess ledning. Partiet var emellertid ingen lydig elev. Hans inlägg passerade sällan obemärkt förbi utan gav upphov till heta känslor och hätska angrepp. Med andra ord var det upplagt för stridigheter när Althusser i mitten av 1960-talet gick till angrepp mot den humanistiska marxismen och dess ideologiska tvillingbroder, ekonomismen, eller fattigmanshegelianismen.
I The humanist controversy and other essays finns flera tidigare outgivna artiklar och inlägg daterade mellan juni 1966 och juli 1967 samlade under Francois Matherons redaktörskap. Boken innehåller dels en givande översikt över det politiska klimatet och partidebatten sammanställd av översättaren G.M Goshgarian, dels ett antal artiklar Althusser skrev under perioden.

Althusser vidareutvecklar i artiklarna sin syn på föreningen mellan teori och praktik samtidigt som han utsätter sina tidiga alster för självkritik. Efter utgivningen av artiklarna i Att läsa kapitalet och För Marx var det många kritiker som reste invändningar mot Althussers teoreticism och hans betoning av filosofin som revolutionärt vapen. Althusser sammanfattar 1966 sina misstag med att säga att han ställde de teoretiska frågorna i förgrunden och lät de politiska stå tillbaka. Han summerade ironiskt sin egen dåvarande teoreticism med orden: ”det är bärarna av teorin som skapar historia”. Detta innebar emellertid inte att han backade i sin kritik av PCF:s drivna linje. Sedan 1950-talet hade partiledningen ansträngt sig för att bilda allianser med socialisterna och katolikerna som en strategi för att motverka tillbakagången i röstsiffrorna. Den här strategin påkallade förändringar i både doktrin och organisation. Det framstod nu som nödvändigt från partiledningens sida att betona gemenskapen mellan marxistiskt och progressivt icke-marxistiskt tänkande och förespråka en fredlig och parlamentarisk övergång till socialismen. Humanism och evolutionism kom att bli den teoretiska överbyggnaden för detta projekt, med vilket partiet rönte valframgångar i mitten av 1960-talet.
Gentemot denna massiva uppslutning bakom den tidiga Marx humanistiska tänkande gjorde sig Althusser till ovän med kommunistpartiets främsta företrädare genom sina återkommande angrepp på partiets teoretiska grundval. Louis Aragon kallade hans argument för hårklyvande rappakalja och man slog dövörat till för Althussers förespråkande av en teoretisk antihumanism. Althussers forskning hade emellertid förlänat marxismen en ny respektabilitet vid universiteten och blev allt mer populär bland studentgrupper. 1965 bestämde man sig från partiledningens sida att utlysa en intern partidebatt kring Althussers påstående att marxistisk humanism var en självmotsägelse. Striden över den marxistiska humanismen präglade de följande åren partiets tidskrift för politisk och kultur, Nouvelle critique. Tidskriftens redaktion var allt annat än neutral och en av dess redaktörer gick så långt som att yttra att ”demokratisk centralism inte är tillämpbart på teorins område”.

Nouvelle critique hade ett ansenligt inflytande och politbyrån bestämde sig för att lyfta in diskussonen i centralkommittén genom att i början av 1966 anordna ett tvåstegsseminarium för kommunistiska filosofer och centralkommittén om ideologi och kultur. Althusser kunde inte närvara vid något av tillfällena, det ena till följd av sjukdom, det andra för att han inte hade tillträde till möten med centralkommittén. Som Aragon sedan syrligt anmärkte, kretsade emellertid mycket av debatten kring ett egennamn, Althussers. Det slutgiltiga resultatet av den tre dagar intensiva och hätska debatten kom sedermera att censureras från ”polemiska passager av personlig natur”, som det hette när den blev offentligt tillgänglig. Partiets humanistiska marxism och förespråkande av demokrati och frihet sträckte sig inte längre än att det kom till halt vid de egna portarna. Man konstaterade från centralt håll att det existerade en marxistisk humanism och den nya Nouvelle critique skulle inte ge utrymme för opposition gentemot partilinjen.

De artiklar av Althusser som finns samlade i The humanist controversy ger en god bild av det som på många sätt gör Althusser till en intressant och läsvärd marxist: hans förmåga att träffsäkert intervenera i det samtida politiska läget med en skarp blick och analys av de problem den rådande konjunkturen ställer den revolutionära arbetarrörelsen inför. Arbetarrörelsens historia, utveckling och framtid finns alltid med som grundläggande element i Althussers tänkande. Texterna är framförallt intressanta att läsa i förhållande till hans självkritik som kom ut 1972, på svenska delvis återgiven i Filosofi från proletär klasståndpunkt under redaktion av Göran Therborn 1976. Den utveckling hans tänkande genomgår under perioden av självkritik erbjuder en spännande plattform för vidare marxistisk forskning om förhållandet mellan teori och praktik.
Det är ingen underdrift att säga att Althusser på senare år har blivit misshandlad genom att han införlivats i postmarxistiska trender. Till viss del finns fröet till detta i hans eget tänkande som ledde fram till hans självkritik, men det finns fortfarande mycket att hämta ur hans eleganta kritik av den humanistiska marxismen och dess politiska konsekvenser.