Vänstern kan inte mema. Den alternativa näthögerns stridsrop från 2015 verkar fortfarande gälla.

TV4:s granskning av AIP visade nämligen en sak tydligt: Socialdemokraternas memkonton är inte roliga. Deras Youtubekonton har inga följare. Deras ”nyhetstidning” har inte ens några nyheter.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: AIP:s insomnade kanal Kanslihusvänster har 44 prenumeranter, jämför med Riks 160 000. AIP:s nyhetstidning har 21 prenumeranter på Youtube. Memkontot ”Jävla u-land” har 6 000 följare på Instagram, lika många har humorsidan Samtidigt i Sverige på Facebook.

Socialdemokraternas satsning på sociala medier har kort sagt varit ett fiasko.

Trots det minimala genomslaget valde moderaterna att gå ut hårt mot AIP. En av dem, ministern för civilt försvar Carl-Oscar Bohlin, gjorde det på en plats som i sig var ett politiskt budskap: Riks, kanalen som länge ägdes av Sverigedemokraterna, och som delade lokal med den trollfabrik som Kalla Fakta avslöjade i maj 2024.

Den gången gick Jimmie Åkesson på offensiven och höll ett eget tal till nationen, där han försvarade fabriken.

Moderaterna har sedan förra valet vänt sig till den alternativa medieflora som vuxit fram i ytterhögerns gränsmarker.

”Ett politiskt parti vill ha spridning på sina åsikter på nätet. Och vi råkar vara förbannat bra på det, i särklass bäst i Sverige”, förklarade Åkesson. Han har inte fel.

I stället för att sprida kortfilmer via anonyma konton massprids de numera i Riks flöde. Trollen har inte längre en skrivbordsplats, utan har blivit frilansare i trollens nya gigekonomi.

Bara någon dag efter Bohlins medverkan kunde SVT Nyheter avslöja att Riks programledare för deras engelskspråkiga satsning även medverkade i ryska statskanalen RT.

Så hur gör högern? Moderaterna saknar likt Socialdemokraterna en egen medieplattform, samtidigt som partiet slår igen dörren till etablerad massmedia. Dagens ETC rapporterade nyligen att Ulf Kristerssons presschef under hösten stoppat Dagens Nyheter från att få göra ministerintervjuer. Orsaken var missnöje med tidningens rapportering, som ansågs gynna oppositionen.

I stället sneglar man på hur Donald Trump gick från att vara politiskt uträknad till att återigen lyckas ta sig in i Vita huset och tränga in i väljargrupper han tidigare inte nått. Det skedde delvis genom att ställa upp i stora poddar och alternativmedier – den tre timmar långa intervjun med Joe Rogan har 60 miljoner visningar, en siffra inte långt under hans 77 miljoner väljare.

Moderaterna har sedan förra valet vänt sig till den alternativa medieflora som vuxit fram i ytterhögerns gränsmarker. Regeringens ministrar har återkommande besökt Kvartals radiointervjuer och gästat Henrik Jönssons studioprogram 100%, som nu blivit ett eget mediehus. Både Kristersson och Ebba Busch gästade podden Sista måltiden innan förra riksdagsvalet, för att prata med Chang Frick och Mustafa Panshiri (senaste gästen var så klart Carl-Oskar Bohlin).

Och nu har alltså även gränsen mot Riks brutits ned.

”Vi har inte själva förstått vilken stor masspridning och genomslag våra medier har”, säger Chang Frick när jag frågar honom varför högerpolitikerna vill vara med i deras podd.

Nu knackar dessutom Socialdemokraterna på dörren, berättar han. Annika Strandhäll, Teresa Carvalho, Lawen Redar och Håkan Juholt har redan gästat podden. Magdalena Andersson har än så länge tackat nej.

Även till de andra högersajterna står socialdemokrater på kö. Payam Moula, chefredaktör för idétidskriften Tiden, var debutgästen första avsnittet för Per Gudmundssons program Sverigebilden, i Jönssons mediehus 100%. ”Spelades in innan jag visste att studion drivs av smutsiga pengar”, försvarar han beslutet på Bluesky – för att bara dagar senare lanseras som en Kvartals nya profiler.

Inrikes • 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Valrörelsen kommer att utspela sig i två borgerliga offentligheter. En prydlig etablerad mot en skitig utmanare på yttre högerkanten. Den ena offentligheten är uppbyggd kring text, journalistisk och pressetiska regler, den andra kring agiterande videor och poddar anpassade för det snabba sociala medieflödet på nätet.

När Socialdemokraterna inte själva kan bedriva media, gör de som Moderaterna och kryper till den borgerliga motoffentlighet som nu når masspublik på yttersta högerkanten.

Vad finns kvar att säga? Kanske det budskap som fackliga tankesmedjan Katalys försöker trumpetera ut med sin nya Youtubeshow, som ska ta upp kampen med högerns nya tevehus.

Avgå alla.

Mathias Wåg

Grävande journalist och aktivist.

När jag bjöd in författaren Shora Esmailian för att delta i Flammans panelsamtal om vänstern och Palestinarörelsen svarade hon med att kritisera ”liberaler som tror att de är vänster”. Sedan lade hon ut båda mejlen på Facebook till följarnas belåtenhet. 

En kommentar om att jag skrivit ”Vore kul!” fick mest gillande. ”Det finns många sätt att uttrycka uppskattning för någons potentiella medverkan, utan att inkludera ordet ’kul’ i relation till folkmord.”

Det är sant att jag och Shora Esmailian står långt ifrån varandra. Vi är överens om Israels politik, men inte om den 7 oktober 2023. ”Om det här är möjligt, är allt möjligt”, kommenterade hon omedelbart efter terrordådet. Själv kände jag enbart sorg, både för de förlorade civila liven, och för att jag förstod exakt hur Israel skulle svara.

Men just för att vi tycker så olika bad jag henne att vara med. Att få in oliktänkare är en långvarig käpphäst för Flamman, och vi bråkade in i det sista med ABF Stockholm när vi var huvudarrangörer 2022 för att Extinction rebellion youth och Svensk-kubanska föreningen skulle få vara med, trots att de ansågs för radikala.

Jag har länge tänkt att det går att ha en relation även om man tycker olika. Men i så fall måste båda parter vilja det.

En annan som inte ville sätta sin fot på forumet var Athena Farrokhzad. Dagen innan sitt panelsamtal om ”Åsiktsfrihet på jobbet – i skuggan av ett folkmord”, tillsammans med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgesson, ställde hon in sin medverkan. Det är nämligen ”meningslöst att delta i ett sammanhang vars premisser sätts av ABF, ETC, Flamman, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna etc. Enda skälet till att göra är att polemisera mot deras normalisering av den globala kapitalismens dödsmaskineri […].”

Det här var inte bara trist för tidningen Arbetaren, som nu straffades för att vilja lyfta detta viktiga ämne, bara för att vi andra tydligen är dödskapitalister. Men också för oss som tror på att en framgångsrik vänster bygger på att rörelsens olika delar kan tala med varandra. ”Den performativa aktivismen väger tyngre än viljan att göra framsteg tillsammans”, som Somar al-Naher formulerar det i Dagens ETC. Nu undrar jag om det ens är lönt att höra av sig. 

Beteendet är knappast unikt för dem. De senaste två åren har det bildats åtminstone tre utbrytningar ur Vänsterpartiet, som alla motiverats åtminstone delvis med partiets hållning kring Gaza – trots att de varit överlägset bäst i Palestinafrågan. 

Ett av partierna, Solidaritet, har redan hunnit splittras ännu en gång. Nu ska de bland annat samarbeta med Feministerna, som själva precis splittrats – och som för ett obegripligt krig mot sin grundare Gudrun Schyman som de avfärdar som ”vit feminist”. (Med obligatorisk hänvisning till kapitalismens ”dödslogik”.)

Fenomenet syns i hela väst. I Storbritannien har tidigare Labourledaren Jeremy Corbyns nya satsning Your Party präglats av bråk och splittring från dag ett, med flera högprofilerade avhopp. Medgrundaren Zarah Sultana bojkottade rentav partikongressens första dag i helgen, då hon anser att partiet förstörs av ”namnlösa och ansiktslösa byråkrater” som ”arbetar i skuggorna”.

Samma bråkkultur plågade vänstern i New York innan Zohran Mamdani lyckades samla den. Vissa påstår att det beror på att han vägrar ge vika en tum i Palestinafrågan, men då bör man påminna om att han kritiserade antisemitismen i de tidiga demonstrationerna, tillsammans med Alexandria Ocasio-Cortez. Nu måste han avgöra vilka frågor han ska ta strid för, och vilka han ska kompromissa i – en balansgång som bara den som faktiskt vill styra behöver bry sig om. På Instagram är det enklare att vara renlärig.

Ledare • 18 november, 2025

Storstäderna kan vara vänsterns nyckel till makten

I Köpenhamn har en liknande vänsterseger föregåtts av en partisplittring där fraktionen Rødt Venstre bestämt sig för att bilda ett nytt parti, som i sin tur ska samarbeta med en rad olika organisationer. Kritiken gäller som alltid när vänstern splittrar sig utrikespolitiken: Nato, Ukraina, Gaza, antisemitism. Sällan handlar det om inrikespolitik – eller hur vi ska vinna. I lokalvalet, där socialistpartierna nosade på egen majoritet, gjorde utbrytarna knappt utslag i slutresultatet.

Det är sant att vänstern inte är någonting utan sina rörelser. Självutnämnda ledare, som prioriterar lajks i sociala medier, är jag inte lika säker på. Jag har länge tänkt att det går att ha en relation även om man tycker olika. Men i så fall måste båda parter vilja det.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.