I det nya EU finns över 400 vapentillverkande företag, och de största exportörerna är Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige och Storbritannien.
Tillsammans svarar dessa fem för en tredjedel av världens vapenhandel.
År 1998 satte EU-länderna gemensamt upp en så kallad Code of Conduct, uppförandekod, som deklarerade som ett av sina syften att ”hindra exporten av utrustning som kan användas för inhemskt förtryck eller internationell aggression”.
Som i många andra fall av uppförandekoder, är dess funktion snarare att vara så kallad gentlemen’s agreement än kontroll.
Det fungerar inte, menar Amnesty International i en hundrasidig rapport med titeln ”Att undergräva den globala säkerheten”.
Dussintals exempel räknas upp, bland annat:
• Att Italiens exportregler gör skillnad på vapen för ”civil” respektive ”militär” användning, vilket leder till att handeldvapen enkelt exporteras till mycket våldsdrabbade länder som Brasilien
• Danska rederier har fått tillstånd att transportera vapen till länder som står på EU:s svarta lista, exempelvis Sudan och Myanmar
• Hollands bristande kontroll över vapentransporter leder till att Israel fått utrustning till pansarbilar som använts mot civila
• Spanien har sålt satellitutrustning, erbjudit militär träning och utrustning för ”terroristbekämpning” till Colombia, trots att landet är ett av de värsta i världen när det gäller brott mot mänskliga rättigheter
• Tyskland har sålt avancerad avlyssningsutrustning till Turkmenistan, som använt den i sin kontroll och förtryck mot oppositionen
I rapporten kommer Sverige lindrigt undan jämfört med andra EU-länder. Sverige räknas upp som ett land som åtminstone försökt att på internationell nivå skapa fungerande regelverk.
Flera enskilda händelser räknas upp, där även brott mot EU eller medlemsländernas exportregelverk lämnats därhän av myndigheterna. I ett fall beslutade Italiens högsta domstol att – trots överväldigande bevis – inte åtala en italiensk vapenhandlare med argumentet att vapnen inte passerat Italien.
Ytterligare ett problem är bristfälliga definitioner och gränsdragningar mellan militär utrustning och materiel med dubbla användningsområden.
Under FN:s sanktioner mot Irak användes begreppet ”dubbla användningsområden” för att inkludera så många olika produkter som möjligt och alltså hindra även export av exempelvis vattenreningsutrustning.
Amnestyrapporten noterar att Irlands export av militär materiel för 2002 uppgick till 34 miljoner euro (300 miljoner kronor) medan exporten av produkter med dubbla användningsområden samma år var 4,5 miljarder euro.
Sammanfattningsvis är reglerna ”farligt ineffektiva” och särskilt oroande är, enligt Amnesty:
• bristande kontroll över handeln med ”överskottsmateriel” och delkomponenter i vapensystem, samt över handeln med utrustning som kan användas för övervakning eller tortyr
• att regler i stort sett saknas för privata säkerhetsföretag och vapentransportörer, samt att EU inte försöker hindra sina egna företag och medborgare från att agera legosoldater
• svag kontroll över vem som använder vapnen, bristande insyn och rapportering från EU-regeringarna, samt det växande antalet avtal om licensproduktion i tredje land
De nya medlemsstaterna saknar förutsättningar för att ens uppfylla den nuvarande uppförandekoden, och än värre kan det bli om Turkiet, Bulgarien och Rumänien blir EU-medlemmar.
Dessa är kända såväl för ”allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna” som för otillräcklig vapenkontroll.
Uppförandekoden från 1998 har varit under diskussion sedan tidigare.
Den är för närvarande under omarbetning inom EU, med sikte på en skärpning. Det är ett välkommet syfte – problemet är att regeringarna bara diskuterar med varandra, påpekar Amnestyrapporten.
Amnesty kräver ökad insyn och inflytande från folkrörelser, forskare och de nationella parlamenten.
