Du är dyngsur. Barn flyter omkring bredvid dig i havet fastklamrade i plankor. Det är kolsvart och du har varit där i timmar. Vågorna sköljer ännu en gång över deras blodiga ansikten med målet att dränka dem. Var är plankorna ifrån? De vet, de små små barnen vet. Plankorna är ifrån båten deras föräldrar satt i senast de sågs. Mamma och pappa som nu flyter livlösa med strömmarna några meter ner i det bäcksvarta havet. Barnen trycker sig längre upp på plankan för att få luft. De har slutat skrika för länge sedan, allting har redan gått förlorat.
”Sverige är fullt, vi får inte plats med fler.”
Du vet ju att bara i New York bor det fler människor än i alla Norrlands kommuner totalt. Du vet mycket väl att Sverige inte är, och aldrig har varit, ens i närheten av fullt. Vi skulle mycket väl ha kunnat smacka upp ett hundratal baracker provisoriskt om vi hade velat. Hade vi öppnat våra hem och struntat i att elda ner asylboenden hade det funnits plats. Hade vi bara VELAT hade ”Flyktingkris, stäng landet” varit ”Flyktingström, välkomna till tryggheten” istället. Hade vi bara VELAT hade vi haft en lösning på det här för länge sen.

Hatet växer. Rasister tar plats i riksdagen. Vi stänger gränserna. Danska staten tar flyktingarnas ägodelar. Poliser i Sverige har fått rätten att gå in i skolor för att leta upp flyktingbarn med syftet att avvisa dem. Här får de inte stanna. Och samhället hejar på. Du sitter i fikarummet och pratar om alla dessa jävla människor. Hur de kommer hit. Att du inte vill ha dem här. De stör dig. Men du är inte rasist.
Du kommer att möta alla dessa barn i himlen sen, alla de barn som du sagt att vi inte har plats för, även fast du innerst inne vetat att det inte varit fullt. Eller…kommer man ens till himlen för en sån sak? När man varit med och bidragit till miljoner människors död? Du kan iallafall pusta ut när du möter de trasiga och föräldralösa barnen, pojken som spolades upp död på stranden och barnen som blev offer för en av Aleppos bombattacker. Föräldrarna kommer aldrig att se sina barn igen, barnen med namn, ålder, syskon, talanger och olika personligheter. Kolla barnen i ögonen, 4-åringarnas blickar som sett personerna de älskat förstörda som köttslamsor i ett moln av rök.

Men det är ju faktiskt synd om dig, du råkade ju tappa saltet i maten förra veckan och dina nyinköpta byxor skaver. Jobbigt.
Passa på att njut av andrummet som kväver hundratusentals. Det var ju det här du ville. Vi har inte släppt in såhär få människor som behöver hjälp sedan 2012. Vi följer inte ens barnkonventionen eller de mänskliga rättigheterna längre. Njut av andrummet, din lag kommer att döda människor imorgon med. Visst känns det bra? Be barnen i vattnet runt omkring att släppa taget om plankan de håller så hårt i. Säg åt dem att slappna av och segla ner mot botten där döda kroppar redan sköljs omkring. Vi kommer ändå inte att hjälpa till.
De kommer aldrig att börja leva igen. Men fan för dem.