Anja Bergdahl: Högerns konstsyn är tråkigare än en kepsstaty i Färgelanda
Vid en lekplats i Kopparberg står en gorilla i brons. På Färgelandas stationstorg finns ett torn av kepsar och i Borås är Pinocchio på språng, nio meter hög. I Malmö finns mushus och utanför sporthallen i Kungsängen den nyligen uppförda ”Cracksmurfen”.
Ok, det är ganska ofta obegripligt. Ibland fult. Inte särskilt kontroversiellt. Men offentlig konst pekar oaktat uttryck oftast i en annan riktning. Ingen funktionsgorilla. Inte behovspinocchio. Inga effektiva kepsar. Det bara liksom är. Och det är just därför också en ständig nagel i ögat på högern.
Senast i veckan gjorde Göteborgspostens ledarsidas Håkan Boström ett nytt inlägg i debatten, förvånande nog inte om att konsten kostar för mycket.
I stället menar han att Statens konstråd lurar folket att tycka om vänstervriden konst. Att utvecklingen gått från efterkrigstiden och följande decenniers offentliga konst, som inte bara var ”abstrakt och lågmäld” utan även ”opolitisk” (bland många: Siri Derkert i Östermalmstorgs tunnelbana), medan dagens allt oftare har ett ”vänsterradikalt, ’normkritiskt’ eller identitetspolitiskt” budskap. Jag vet inte om Boström har sett cracksmurfen. Eller runt 95 procent av all offentlig konst. Man kan googla ”offentlig konst”. Mycket hade till och med kunnat passera i det reaktionära nålsögat Sölvesborg.
Boström brasklappar dock med att allt inte behöver vara politiskt. Utan att verken i sig är provocerande. Som exempel lyfter han det mycket blå stationshuset i Vara, som invigdes för snart ett decennium sedan och dessförinnan skapade en del debatt. Statens konstråd, som var del av processen, engagerade sig i frågan för att skapa förståelse för verket. Bland annat fick barnen i kommunen måla egna verk på temat och därefter vände så småningom opinionen. Boström menar att det är häpnadsväckande att staten uppfostrar befolkningen genom att ta som uppgift att ”vända barnen mot sina föräldrar och ena politikerna mot folket” i enlighet med den rådande kulturelitens perspektiv.
Men att konsten så ofta kritiserar det rådande, och därför sällar sig till vänsterns utgångspunkt, är för att hela poängen ju är att öppna upp för andra horisonter, föreställa sig andra samhällen. Inte undra på att det var barnen som lyckades vända opinionen i Vara, de har åtminstone fantasin i behåll.
Annat kan man säga om högern. Förutom att Boströms inlägg är konsthistoriskt tveksamt och generellt högerpopulistiskt vittnar det också om den totala brist på fantasi ytterhögern har. För några år sedan saboterade några nazister konstverken i Stockholms tunnelbana, men lämnade reklamen bredvid helt orörd. Det är talande.
Eftersom deras ideologiska utgångspunkt är att bibehålla maktstrukturerna ligger det förstås i deras intresse att inte tillåta några konstnärliga utsvävningar. Men det resulterar i en konstsyn som är så fruktansvärt tråkig. Och om de nu inte bara hetsar upp sig över menskonsten, utan även vill politisera helt okontroversiell offentlig konst – vad blir det kvar då?
