Varje dag är en vårdskandal

Sebastian Lönnlöv.
Albert Bonniers förlag.

 ”Allra mest rädd var jag för att glömma. Gå runt och inte längre se verkliga människor med förståeliga behov, utan skrikande påsar av kött och sår.”
Bristerna i svensk äldreomsorg och demensvård är regelbundet på tapeten i media. Enligt socialstyrelsens statistik finns runt 160 000 dementa i Sverige. Sedan 80-talet får allt färre människor plats på boendena, ofta ägda av vinstdrivande privatföretag där låg personaltäthet och vanvård är vardag. Många intagna lider av depression och isolering. ”Människan är gjord för gemenskap, vilket dagens äldrevård inte tar hänsyn till”, konstaterade Peter Strang, professor i palliativ medicin, i DN förra året.

Den här utvecklingen ligger till grund för bibliotekarien och litteraturvetaren Sebastian Lönnlövs debattbok Varje dag är en vårdskandal. Utifrån egna erfarenheter av praktik och timvikariat på ett kommunalt och ett privat demensboende, synliggör han hur vårdbiträdenas usla arbetsvillkor och stressande miljö leder till fysisk och psykisk vanvård. I skuggan av det vardagliga arbetet framträder understimuleringen, undernäringen, och övermedicineringen. Han drar slutsatser som:
”Det värsta våldet var inte inbyggt i demensen, utan i systemet som vi var en del av. Allt måste glida framåt så smidigt som möjligt. Det fanns sällan utrymme för kreativitet eller eftertanke.”
Värst är avhumaniseringen. Lönnlöv ser dag för dag hur patienterna negligeras och gradvis förvandlas till isolerade dödvikter utan identitet eller vilja, bortglömda av anhöriga och samhälle:
”Omvärlden nådde inte in hit. De som bodde här nådde inte ut.”
Trots sakprosan är perspektivet subjektivt och känslobetonat. Kritiken är något oriktad och framstår bitvis mer som klagande och undergiven än konkret ifrågasättande. Dessutom är utgångspunkterna såväl erfarenhetsmässigt som geografiskt snäva för en debattbok: 600 timmars arbete på två boenden. Mycket lämnas osagt. Blicken fastnar, bortsett från inslagen av statistik från socialstyrelsen och statistiska centralbyrån, ofta på en privat och lokal nivå.
Samtidigt ger Sebastian Lönnlövs perspektiv ansikten och röster åt individerna bakom vårdstatistiken. Istället för att använda ord som brukare eller patienter, berättar han om tystlåtna Majlis som aldrig får några besökare, Elisabeth som förlorat sin son och make, och Elias som bara vill få röka och lyssna på bruset från radion under täcket. Kritiken blir konkret och mänsklig genom Lönnlövs såväl anklagande som självrannsakande underdogperspektiv direkt från sjukhusgolvet.