Till den det berör, särskilt Dagens Nyheters kulturredaktion:
Det var kuriöst att häromdagen i DN kunna läsa Peter Löfgrens positiva recension av Phillip Knightleys klassiker Krigets första offer är sanningen. Krigskorrespondenten som hjälte och mytskapare, nu på svenska i nyutgåva av Ordfronts förlag.
Kuriöst, därför att detta är samme Phillip Knightley som bland annat skrivit en artikel som uppenbarligen borde kvalificera honom för samma sorts rasande kampanj som DN:s kulturredaktion för inte så länge sedan utlöste mot Diana Johnstone och självaste Ordfronts Björn Eklund. Begrunda till exempel följande utdrag ur brittiska The Independent, 27 juni 1999:
”Berättelser om ofattbara övergrepp är ett beprövat sätt att väcka hat. Det stärker den egna opinionen med ’bevis’ om fiendens moraliska förfall och hans grymma och degenererade sätt att föra krig. Därmed kan din egen kamp mot honom porträtteras som rättfärdig; att civiliserade värden sätts på prov mot barbariet.
Det här är exakt vad som hände med Kosovo. Från att ha varit en pragmatisk ledare som Väst kunde göra affärer med, gick president Milosevic till att vara en ny Djingis Kahn och en ny Hitler.
Att använda kopplingen till andra världskriget – ett krig som för Storbritannien handlade om nationens överlevnad – skapar starka känslomässiga reaktioner.
Alltså började alla de som i regeringen stödde Natos krig, från premiärministern och nedåt, att krydda sina tal med ord som ’Förintelse’ och ’folkmord’ (med PR-råd från vem, kan man undra?) tills tanken var etablerad att denne nye Hitler, Milosevic, inte bara var skyldig till övergrepp utan även folkmord mot kosovoalbanerna, och att en ny Förintelse höll på att skapas […]
Att manipulera fram denna association mellan Kosovo och andra världskriget väckte inte bara nationens stridslusta och återuppväckte ’vår finaste stund’. Det blev också nästan omöjligt för dem som kände äckel, olust eller bara tvekan inför kriget att protestera utan att anklagas för ’eftergiftspolitik’ (à la Chamberlain) eller förnekande av Förintelsen (à la nynazism) […]
I denna jakt på berättelser om övergrepp, försvann sund skepsis och källkritik. Reportrar tycktes beredda att tro på vad som helst, så länge det porträtterade serberna som monster […]
När kriget slutade, var Nato givetvis ivrigt att visa upp bevisen för de serbiska övergreppen i Kosovo. Om det inte fanns några, skulle hela grunden för dess krig ha kollapsat. Lyckligtvis för Nato skulle medierna, militariserade till en grad som inte skådats sedan andra världskriget, visa sig ivriga att hjälpa till. […]
Samtidigt tycks nu albanska krigsförbrytelser mot serberna ha startat. Hur kommer de att rapporteras?”

Alltså, karln förnekar folkmord och utmålar journalister som ni som den militära angriparens nyttiga idioter. Det var ju på grund av dylika åsikter som ni gick till attack mot Diana Johnstone och Björn Eklund.
Så vitt jag vet har Knightley inte ändrat sin inställning i denna fråga. Tvärtom fortsätter han att hänvisa till er sorts rapportering om Balkankrigen som ett skolexempel på det sorgliga syndrom som hans standardverk belyser. Vore det då inte på sin plats att sätta i gång med ett massivt angrepp mot denne folkmordsförnekande Knightley?
Eller har ni börjat inse att DN:s rapportering, med Christian Palme i spetsen och bland andra Ordfronts Leif Ericsson som följeslagare, utgör precis den sorts krigspropaganda som Knightleys bok handlar om? I så fall är ni förstås skyldiga en ytterst ödmjuk ursäkt till Diana Johnstone, Björn Eklund, Föreningen Ordfront samt era egna läsare.
Vad väljer ni — att förinta Phillip Knightley, eller att erkänna era synder?