Paris Sedan valkatastrofen för ett drygt år sedan har vänstern varit förlamad. En viktig anledning, menar många analytiker, är att vänsterväljarna i praktiken sett liten skillnad mellan socialliberalism och högerpolitik.
I valet mellan en dålig kopia och originalet har många föredragit originalet.
Men nu finns tecken på ett omtänkande. 500 politiskt aktiva, lokalt valda, folkrörelse- företrädare, fackligt folk, intellektuella och journalister har ställt sig bakom ett uttalande som publicerade i förra veckan.
Där annonseras ”konsekvent kamp mot liberalismen” och att ”en permanent samrådsgrupp bildats”. Den har till uppgift att utarbeta en alternativ vänsterpolitik. Och den ska vara ”resolut antiliberal”, heter det.
”Effekten är densamma som om man kastat en kvarnsten i en politisk ankdamm”, skriver veckotidningen Politis. De som undertecknat uppropet säger sig vilja arbeta fram en politisk förlängning av dagens sociala rörelser. Tydligt markeras viljan att favorisera ny praxis och utvidgning av demokratin. ”Men vi har inte för avsikt att ersätta existerande politiska organisationer”.
Syftet måste ändå ses som en apell för en alternativ vänster. Innehållet utgör en svidande kritik av ”den kapitalistiska globaliseringen, som störtat många länder i rent kaos.”
Varje dag signerar hundratals männisor uppropet.
– Fantastiskt, mer än vi kunnat drömma om, säger Roger Martelli, ledande kommunistisk sociolog och författare. Men den yttersta vänstern har hittills hållit sig avvaktande. Att initiativet ligger rätt i tiden visar också de överläggningar på högsta nivå, som hållits mellan PCF:ledaren Marie-George Buffet, och François Hollande, chef för PS. Det sistnämnda partiet har det senaste året gjort allt för att suga till sig småpartierna. Detta för att skapa bredast möjliga samling. Men det skulle innebära ett tvåpartisystem av amerikansk modell, något som både de Gröna och PCF värjer sig mot.
Kommunisterna säger sig till och med vilja driva en självständigare politik än tidigare. Under veckans diskussioner kunde man bara enas om att ”högern är en hårdför motståndare” och att ”vänstern inte varit någon tydlig vänster”. Stämningen mellan PS och PCF uppges ha varit ”kylig” och fylld av motsättningar.
