Allt mer talar för att det blir staten, och inte marknaden som ska föra oss bort från klimatkrisen.
Under mina år som EU-parlamentariker dunkade jag huvudet blodigt mot Lissabonfördragets marknadsfundamentalistiska paragrafer och dess talrika självutnämnda uttolkare. Att försöka reglera den heliga marknaden var lika dumt som om veganer hade föreslagit baljväxter som huvudrätt till Scans årsstämma. Veganer har mig veterligen aldrig försökt sig på det senare, men jag, Eva-Britt Svensson (V), Carl Schlyter (MP) och några till gav oss inte. Men lätt var det inte. Marknadsliberalerna hade EU:s fördrag och förordningar, EU-kommissionen och domstolen på sin sida. Dessutom var de ivrigt påhejade av näringslivets välbetalda lobbyister.
Det är tungt när man har hela maskineriet mot sig. Vi nådde framsteg i enskilda frågor, men vinsterna var få och alltid formulerade som undantag. I EU var den fria marknaden som amen i kyrkan.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men frågan är om inte verkligheten håller på att springa om byråkraterna i Bryssel? Som jag har skrivit om här tidigare hamnar klimatkrisen och de nödvändiga åtgärderna i konflikt med tron på en helt fri marknad. USA har insett detta tidigare än EU. I klimatpaketet Inflation Reduction Act (den aparta anspelningen på inflation och inte klimatet var en eftergift till Republikanerna) finns närmare 400 statliga miljarder dollar avsatta till gröna investeringar. Företag som producerar solpaneler i USA kan få både skattenedsättningar för investeringarna och ekonomiska bidrag baserade på den förväntade produktionen av solpaneler. USA har dessutom framgångsrikt reglerat handeln med solceller och förbjudit solpaneler som tillverkats under tvångsarbete från kinesiska Xinjiangprovinsen.
Den fria marknaden kan se bra ut i en lärobok från Handelshögskolan, men ställd inför klimathotets utmaningar spricker den som trollet i solen.
De statliga inslagen i IRA är med andra ord rätt omfattande och går stick i stäv med marknadsdogmen. Och kanske är det just därför som klimatpaketet väntas leverera gigantiska gröna investeringar och hundratusentals nya gröna jobb i USA. En rapport publicerad av NREL, ett organ under det amerikanska energidepartementet, förutspår att så mycket som hälften av USAs elproduktion kommer att komma från sol och vind redan 2030. Hälften, på mindre än tio år, och det som en direkt följd av klimatpaketet IRA, enligt NREL.
Som jag nämnt tidigare har USA:s statliga subventioner och lagar till förmån för den gröna omställningen satt eld i baken på EU. I EU:s grundfördrag är förbudet mot statligt stöd som den heliga trosbekännelsen. Men nu har även EU-topparna insett att om det ska bli solparker, batterifabriker och biogasanläggningar går det inte att ha kvar ett nattståndet förbud mot statligt stöd. Därför ska statsstödsreglerna väck på det gröna området, åtminstone de närmaste åren. Detta för att främja den gröna omställningen.
Om några veckor kommer EU-parlamentet dessutom att klubba koldioxidtullen, CBAM. När den träder i kraft till hösten kommer länder med lägre klimatambitioner än EU att beläggas med tull. Koldioxidtullen blir EU:s första kraftfulla intervention av den fria handeln i modern tid.
Den fria marknaden kan se bra ut i en lärobok från Handelshögskolan, men ställd inför klimathotets utmaningar spricker den som trollet i solen. Nu talar allt mer för att det blir staten, och inte marknaden som ska föra oss bort från klimatkrisen.
