Sättet som Miljöpartiet har ”hanterat” sin kris leder nu till att Gustav Fridolin och Åsa Romson begär förnyat förtroende från medlemmarna. Det är säkert klokt. Men vad är det vi pratar om egentligen? Inte är det politik. I stället är det Miljöpartiets ”hantering” av krisen som är på allas läppar, som om alla var PR-konsulter numera – eller i alla fall såg verkligheten ur ett sådant perspektiv.
Det är alldeles säkert en felaktig analys av hur väljarna ser på politik. Snarare speglar det perspektivet hos det lilla kluster av journalister, tyckare, kommunikatörer och politikproffs som tillsammans förmedlar svensk politik till slutkonsumenterna. Där (här!) är man intresserad av kommunikation, ”hantering”. Inget fel i det. Men det tycks numera inte finnas någonting som filtrerar detta branschintresse från att bli historier även i de stora nyhetsmedierna. För allmänheten lär det göra politik ännu mer obegripligt, ännu mer verklighetsfrämmande. Eller så ändrar det långsamt människors sätt att bedöma politiska partier: hurra för den som skickligt lyckas få ut sitt budskap – oavsett vilket!
Ju mer fokus det är på ”hanteringen” av en kris, desto säkrare kan man vara på att det finns ganska lite att ta på i botten. Alla skandaler är numera en slags tvåstegsraket: om det sakliga innehållet är svagt, antänds det andra raketsteget snabbare, med fokus på krisen i sig och hur den tacklas. Det är krisen i sig som är krisen. Det där gäller i hög grad Miljöpartiet den senaste veckan. Medierna har inget riktigt ord för vad det är som ska krishanteras: i brist på annat talar man om ”den senaste tidens händelser” eller ”situationen”. Det borde väcka misstänksamhet. Det som man inte ens klarar av att beskriva klart, finns det verkligen?
Jo, att Mehmet Kaplan avgick var rätt. Men sedan började det, uppriktigt sagt, att balla ur. Man skulle hälsa likadant på män och kvinnor, annars var det inte jämställt. Ja, det kanske är en patriarkalt grundad sedvänja, men utförd med respekt – av någon som faktiskt vill arbeta för jämställdhet. Miljöpartiet får ställa vilka krav de vill på sina företrädare, men i den allmänna debatten var det som om måttstocken plötsligt blev att alla är för jämställdhet, kanske att det till och med är lag på det. Som om vi inte hade partier i Sveriges riksdag som i konkret politik gör allt för att motverka jämställdhet! De hälsar på kvinnor, men spottar på deras rättigheter. Bättre?
På detta en galen diskussion om Miljöpartiets förhållande till islamister, kryddad med det mest surrealistiska påstående som någonsin tagits på allvar i svensk politisk debatt: att Miljöpartiet skulle vara infiltrerat av islamister. Aftonbladets ledarsida gör helt rätt i att använda ordet ”häxjakt”. Etablerade medier börjar sprida nyheter om det suspekt islamistiska med att hålla upp fyra fingrar i luften – för att någon sa det, någonstans, har inte hunnit kolla själva. Inte islamofobi? Jo, självklart finns det ”kritik” som formuleras och sprids för att den handlar just om muslimer. Hur trodde ni att islamofobi skulle se ut när den dök upp i respektabla medier? Inramad av molotovcocktails och hängsnaror, för tydlighetens skull?
I denna gröna kris står nu Miljöpartiet ganska ensamt, politiskt. Vem vill bli anklagad för att hålla ett parti infiltrerat av islamister om ryggen? Precis som Vänsterpartiet var blekt i försvaret av Håkan Juholt 2011, är Socialdemokraterna påfallande bleka i försvaret av sina regeringskolleger – som om de inte skulle drabbas av att MP görs ned totalt i debatten! Jo, så kan man ju krypa in i sitt eget skal och hoppas på att det inte blir ens egen tur nästa gång. Men någon hjälp från Miljöpartiet kanske man inte ska vänta sig då.
