Alliansregeringen har ju som bekant bestämt sig för att betrakta oss alla som arbetsskygga, som medelst elektrisk påfösare skall jagas ut ur utanförskapet.
Själv är jag medelålders och har opererat bort ett par organ – vänner och bekanta i samma ålder eller strax under eller över har utslitna knän, värkande axlar, utslitna höfter, sviter efter cytostatikabehandling, sviter efter infarkt, mag- och tarmbesvär, reumatism, depression… Nej, det är ingen eländesskildring, det här. Vi är alla kämpande och oftast levnadsglada, har vänner, ideella engagemang och älskade hem. En del är singlar, en del har familj. En del arbetar, en del heltid, en del deltid.
En del lever i… utanförskap. Att de sedan bär upp ideellt arbete och socialt liv i sin närhet syns ju inte i statistiken.
Efter så där fyrtio års ålder finns inte så många som inte drabbats av krämpor eller sjukdomar.
Det kanske helt enkelt inte är ”normalt” att majoriteten av oss kan och ska arbeta heltid från arton, tjugo till sextiofem.
Livet ser oftast inte ut så.
Men alliansen vill piska oss till att tro det, och känna skam och överlevnadsångest när vi inte håller för hetsen.
Efter Sundsvallsstrejken 1879 reste journalisten Ernst Beckman runt i sågverksdistriktet, besökte folk i deras hem, gick runt i brädgårdar och såghus, på ångbåtar och i bönehus. Hans artikelserie har kallats ”det första socialreportaget”. Beckman skriver om plankbärarna att de är utslitna på åtta år, ofta gråbleka – trots väder och vind i brädgården – till följd av överansträngning. De hamnade inte i utanförskap. De dog.
Tack vare arbetarrörelsens mödosamma kamp slits vi inte ut så på våra arbetsplatser längre.
Men trots alla våra moderna bekvämligheter kommer vi inte undan att livet sliter.
Alla tycks eniga om att stressen på arbetsplatserna ökar, och därmed utslagningen.
Vi behöver en fördjupad diskussion, där vi också ifrågasätter retoriken om ”svaga grupper”.
Välfärden skapades av arbetarklassen, av människor som in i märgen visste ”enade vi stå, söndrade vi falla”.
Tillsammans är vi starka. Som individer är vi alla både svaga och starka.
När vi är någorlunda friska arbetar vi för att vi själva och våra medmänniskor ska garanteras skydd och drägliga villkor i livets början och slut, vid sjukdom, olycksfall, svåra livskriser, arbetslöshet.
Det är något vi tillsammans bygger upp, det är inga allmosor det handlar om. Det är med möda framsläpade rättigheter.