Likt duracellkaniner har miljödebattörer sprungit från scen till scen i Almedalen och försäkrat alla: Det kommer inte att bli dyrt, det kommer inte att svida, näringslivet själva vill detta, det är till och med bra för näringslivet. Vi borde inte prata om ”bördefördelning” utan om ”skördefördelning”. Omställningen är så lönsam att vi knappt har råd att inte genomföra den.
Så, vad är problemet? Jo, det finns två problem. Det första är att påståendena är tveksamma i sak. Det andra är att retoriken spelar omställningens motståndare i händerna.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vad ser vi i Sverige just nu? En regering som har gett sig fan på att mala ned varenda liten byggkloss av den svenska klimatpolitiken. Ett av de stora skälen till att de gör är att – och nu kommer jag att göra alla glättiga miljödebattörer ledsna – är att omställningen kostar och att någon behöver betala.
Som exempel kan vi ta reduktionsplikten – lagen som tvingar drivmedelsleverantörerna att för varje år som går göra mer hållbart drivmedel. Den såldes in som ett alternativ till bensinskatt: ”Konsumenterna kommer att slippa ta smällen, bränslet kommer att bli grönare utan att nån ens märker det.” Återigen, allt kommer att gå smärtfritt.
Men nya, mer hållbara bränslen är ju dyrare. Självklart finns det en kostnad och den måste någon ta. Duracellkaninerna hade fel och nu står vi inför den krassa verkligheten att högern krossar reduktionsplikten.
Det finns dock ett fullgott alternativ till försöken att ”smörjmedla” in omställningspolitiken, och det är att utmana högern till en moralisk debatt om vårt samhälle. En där vi frågar oss hur det är möjligt att vi i Sverige lever som om vi hade fyra jordklot – mer än dubbelt så mycket som snittet på planeten. En där vi frågar oss hur man kan rättfärdiga en livsstil som innebär att barnfamiljer i Bangladesh tvingas fly sina hem som följd av havsnivåhöjningar. En där vi frågar oss hur rimligt det är att det offentliga häller pengar över bilpendling från rika kranskommuner till Stockholm, och hellre sänker skatten än investerar i ordentlig kollektivtrafik för dem med mindre pengar i plånboken.
En sådan debatt kommer högern aldrig att vinna. Däremot vinner de om vi snuttifierar klimatfrågan till att handla om ekonomiska glädjekalkyler i stället för djupt moraliska frågor om vad som är rätt och fel i vårt samhälle.
Då slipper vi förhoppningsvis också de enstaka obegåvade vänsterpåhoppen på klimatpolitiken, där man exempelvis ”inte vill göra flygande till en klassfråga” – samtidigt som svenskar flyger fem gånger mer än det globala genomsnittet. De absolut flesta på planeten kommer aldrig ha råd att unna sig ens en Ryanair-biljett.
Om vi aldrig vågar nämna de grundläggande intressekonflikterna så kommer debatten att fortsätta på högerns planhalva. Det blir en tävling om vem som med störst emfas kan säga att omställningen aldrig ska behöva innebära en uppoffring för någon, inte ens välbärgade SUV-ägare i Danderyd. Och då vet vi vem som vinner.
