Var Uppdrag granskning Janne Josefssons försök att fria sig från anklagelserna om att missgynnat moderaterna i valrörelsen 2002? Är mediernas rapportering om socialdemokraterna en kampanj?
Mediernas inverkan på politiken är idag så påtaglig, att debatten om vad som är rätt och fel inom vänstern till stor del handlar om huruvida mediebilden av konflikterna är rättvis eller inte.
Efter Göteborgskravallerna, som dominerade bilden av de de största manifestationerna på årtionden, upprepade anarkister att ingen skada var skedd eftersom ”medierna ändå aldrig vill ge oss någon god publicitet”. Ett delvis riktigt konstaterande, som ändå fullkomligt ignorerade att folk i allmänhet inte uppskattar att få sin stad vandaliserad.
I det andra lägret avfärdas påståendet, att medier ger en borgerligt liberal världsbild, som konspirationsteorier. Den vänster som inte vill ta till sig den allmänna mediebilden skyller ifrån sig, vill inte ta kritik och marginaliserar sig.
Båda idéerna om medier är spekulativa, vilket understryks med att de samvarierar med hur väl man anser sin egen åsikt företrädd i medier. Finns det något sätt att hitta en fast punkt att diskutera ifrån?

I detta nummer av Flamman publicerar vi den enda undersökning som studerat valrörelsebevakningen av politiska partier under längre tid.
Bilden är inte endimensionell. Till exempel får de stora partierna betydligt mer negativ publicitet än de mindre. Ett faktum kan etableras över längre tid: Valbevakningen har till övervägande del varit positiv för de borgerliga partierna sedan 1979. Och den har blivit mer borgerlig med tiden. Varför?
Faktum är att medier till sitt funktionssätt är betydligt mer opportuna än dess opponenter, anhängare och de själva vill låtsas. Så länge det inte fanns någon stark antikrigsrörelse avfärdades argumenten mot USA:s invasion av Irak lättvindigt. Med hundratusentals människor på gatorna den 15 februari 2003 svängde hela rapporteringen, så mycket att rubrikerna i Aftonbladet och Expressen påstod att ”hela Sverige demonstrerar mot kriget”. En och en halv månad senare intog amerikanska och brittiska soldater Bagdad och rapporteringen svängde igen. Förra veckan nåddes återigen ett slags rekord i servil ockupationsjournalistik när tidningar rapporterade att Iraks nye kurdiske president var en ”representant för de förtryckta i Irak”.
Sedan det blivit tydligt att vänstern och socialdemokraterna inte själva vill satsa pengar för att säkerställa existensen av vänstermedier, krävs idag enorma styrkemanifestationer från dem som avviker från politikens mainstream för att påverka bevakningen.

Men det har också hänt saker inom den media som ägs av kapitalstarka aktörer.
Ignacio Ramonet pekar i sin artikel Media trends and us på både strukturella och redaktionella orsaker till varför medierna närmat sig makten: Under de senaste decennierna har stora nedskärningar skett i mediebranschen. Resultatet är att allt fler nyheter kommer direkt från nyhetsbyråer i USA och Europa. Samtidigt har lobbyverksamheten vuxit, vilket innebär att politiska och kommersiella aktörer producerar egna ”nyheter” som placeras i andra medier. På ägarsidan sker ett långsamt skifte – i linje med kapitalismens utveckling – från traditionella ägarfamiljer specialiserade i förlags- och mediebranschen, till stora konglomerat som betraktar journalistik som ett nödvändigt ont för att sälja annonsutrymme.
Med en del av de nya ägarna kommer förändrade attityder. När Frankrikes största tillverkare av stridsflygplan, Dassault, köpte dagstidningen Le Figaro deklarerade den nye ägaren Serge Dassault att det var olämpligt att trycka vissa nyheter som kunde skada företagets affärer, men också att en tidning ”gör det möjligt att uttrycka ett visst antal sunda idéer /…/ Vänsteridéer är inte sunda. Idag befinner vi oss i en röra därför att vänsteridéer fortfarande finns kvar.” Resultatet är att medierna hamnat närmare makten och tappat en stor del av sin trovärdighet.
Här kommer nästa trend in: bloggandet, som är en reaktion mot en allt mindre trovärdig, kvasiobjektiv rapportering. Om Ramonets teser gällande ägandemakten inte har slagit igenom för de stora svenska drakarna, är de mer precisa när det gäller bloggjournalistiken. Ett allt större utrymme lämnas idag för stjärnkommentatorer, som ersätter vanlig nyhetsrapportering, men vars kommentarer presenteras som nyheter, till och med på förstasidan.
När vi till vardags talar om mediernas ökande makt, är det vi menar nyhetsbyråernas, annonsörernas och lobbyisternas ökade makt över media. Och när vi talar om nyheter, menar vi allt oftare vad Per Wendel, Henrik Brors och Lena Mellin anser är nyheter.