I botten av protestvågen som sveper över arabvärlden ligger ett långvarigt missnöje med statsrepression och stagnerande ekonomier, anser Lagervall. I finanskrisen spår har dessutom matpriserna skjutit i höjden och turistindustrin gått på knäna i länder som Egypten och Tunisien. Men ska man förstå varför upproren sker just nu, och varför de också spridit sig också till mer välmående gulfstater som Bahrein och Saudiarabien måste man också förstå exemplets makt.
– Alla kunde se hur snabbt regimen i Tunisien störtades. Den föll som ett korthus. Det då tänker folk att kan det hända där, så kan det hända här.
Det hänger i sin tur ihop med medieutvecklingen.
– Det ser nästan ut som om den gamla arabnationalismen uppstår i ny form, som är mindre nationalistisk och mer frihetssökande. Via sattellitkanaler och internet skapas en arabisk offentlighet, som gör att man bättre kan följa vad som händer i andra länder.

Medierna har varit viktiga också för att konkret organisera motståndet, säger Lagervall. Med mobiltelefoner och internet kan man snabbt få ut information om demonstrationer och möten och snabbt berätta om vad som skett på dessa, hur många som slutit upp och så vidare.
Det anknyter till den nutida spetsforskningen inom konfliktstudier, där man mer och mer kommit att intressera sig för just förmågan att organisera motstånd. Tanken är ungefär den att det i snart sagt alla länder finns goda skäl att vara missnöjd – men bara ibland leder detta till faktiska uppror. I en omfattande – och omtumlande – Världsbanksrapport från 2001 har man studerat konfliktorsaker i 78 väpnade konflikter mellan 1960 och 1999 – alltså mestadels innan de nya medierna slog igenom. Forskarna Paul Collier och Anke Hoeffler fastslår här att varken materiell ojämlikhet, brist på politiska rättigheter, religiös eller etnisk mångfald driver fram inbördes konflikter.
(Faktum är att risken för väpnad konflikt är mindre i multietniska samhällen än i etniskt homogena.) Istället lyfter de fram faktorer som gör det billigt och enkelt att organisera rebellerna: låg inkomst per capita, låg utbildningsnivå för män och låg tillväxt är viktiga faktorer, eftersom de ger låga kostnader för en rebellgrupp.
Men får man tro Lagervall – och många andra som pekat på kommunikationens betydelse – så kanske man till detta idag ska lägga tillgången till masskommunikationsmedel.

Richard Lagervall är framförallt expert på Marocko, det land där han bott en längre tid och som hans avhandling – som snart är klar – handlar om. Han förklarar att islamologi namnet till trots inte bara har med islam att göra, än mindre med islamisk teologi. Istället handlar det om att studera kultur och samhälle i muslimska länder. Själv började han intressera sig för ämnet av en slump säger han. Under språkstudier i Frankrike kom han i kontakt med nordafrikanska migranter – och sufisk poesi.
– Jag hade ju redan läst Gunnar Ekelöfs senare diktsamlingar, så steget var inte så långt. Jag sökte något annorlunda. Men jag insåg väldigt snart att den muslimska kulturen inte är så värst annorlunda.
Trots att han själv alltså försökt följa utvecklingen i Nordafrika i flera år och besökt många av länderna, så kom revolterna som en stor överraskning även för honom.
– Att det skulle kunna bli något slags förändring i både Egypten och Tunisien inom kort var klart, helt enkelt därför att både Ben Ali och Mubarak var så gamla att de snart skulle vara tvungna att lämna över. Och i Egypten har det länge funnits tecken på missnöje, främst i form av fackliga protester. Men det här kunde man ju inte tro.

– Nu kan alla regionens diktaturer falla. En del av förklaringen är naturligtvis att USA inte längre kan backa upp de här regimerna hur långt som helst, vare sig politisk, ekonomiskt eller militärt. Efter att ha försökt bomba fram demokrati i Irak, så kan man inte gärna ställa sig på diktaturernas sida nu, i alla fall inte om de går alltför hårt fram.
– Inte ens i Saudiarabien är det avgjort. Där har redan tidigare förekommit protester där, inte minst från landets 20 procent shiiter, som allierat sig med andra grupper i sociala protester. Men där kan regimen kanske köpa sig fri, genom att helt enkelt dela ut pengar till folket.
Men Algeriet? Där har ju regimen redan vunnit det blodiga inbördeskriget. Ingen vill väl riskera att det blommar upp igen?
– Nej, det är ett avskräckande exempel. Men framgångarna i Tunisien och Egypten byggde ju på fredliga protester. Och i Algeriet har man inte den typ av envåldshärskare som på andra håll, utan ett mer kollektivt styre. Där kan det till exempel bli en maktkamp mellan president Bouteflika och delar av militären, där endera parten kan försöka använda sig av protesterna. Det har ju dessutom förekommit protester i landet under 2000-talet. Så det är inte uteslutet.
Under revolterna har vi sett massor av reportage från motståndsrörelserna, folk har förklarat varför de stödjer revolterna. Men man har nästan aldrig fått veta något om dem som stöttar regimerna. Hur ser det ut egentligen?
– I Egypten hade Mubarak stöd av folk som var beroende av staten, inte minst den enorma säkerhetsapparaten. Men det verkar som om majoriteten stödde revolten. Till och med beduinstammar från Sinai meddelade att de stod bakom upproret. Libyen är mer svårbedömt. Det har varit ett så stängt land, man har inte kunnat följa någon offentlig debatt.
I skrivande stund ser det ut som om Gaddafis trupper krossar motståndet. Det talas om att Nato eller FN skulle upprätta en flygförbudszon och slå ut det libyska flygvapnet. Kanske till om med sända marktrupper till revoltens stöd.
– Jag är inte så säker på att Gaddafi kan krossa motståndet. Snarare får vi i så fall en delning av landet. Ett militärt ingripande från Västvärlden vore mycket riskabelt. Det kan ju låta bra med en flygförbudzon, men det innebär att man går in och tar ansvar för konflikten. Man kan inte sedan bara lämna landet åt sitt öde. Om Gaddafi faller, så får man då istället börja bestämma vilka olika grupper man ska stödja och hur. Risken är att det som från början var en humanitär intervention går över i ockupation. Då skulle det antagligen inte dröja länge innan folk vände sig mot de utländska styrkorna.

I den svenska debatten har en del varnat för att radikala islamister nu skulle kunna ta makten i till exempel Egypten. Att man skulle gå ur askan i elden och istället för militärdiktaturen få ett nytt Iran.
Lagervall är skeptisk. Han beskriver det Muslimska Brödraskapet som en både splittrad och idag reformistisk rörelse. Redan på 70-talet tog man avstånd från den väpnade kampen som metod, i konflikt med den då inflytelserike Sayyid Qutbs mer revolutionära idéer.
– Om Egypten blir en demokrati, så kommer det naturligtvis att gynna Brödraskapet, eftersom de kan verka öppet. Men det kan också leda till splittring. Det finns bland annat en konflikt mellan å ena sidan de yngre och mer liberala krafterna, som samverkar med socialister, liberaler och till och med gayaktivister, och å andra sidan det äldre konservativa ledarskapet, säger Lagervall och berättar att det redan finns flera olika partiinitiativ grundade i Brödraskapet, det kan till och med bli så att tre olika partier växer fram ur rörelsen.
– Sen verkar det som om alla idag är medvetna om att demokrati kräver pluralism. Om man jämför med den franska revolutionen, till exempel, så fanns det en idé om det enade folket. Men i Egypten vet man att folket inte är enigt, och att man måste tolerera det.

Lagervall lyfter också fram e
n annan stor skillnad jämfört med revolutionen i Iran. Där anfölls revolutionsregimen snabbt av Irak. Kriget gjorde det lättare att slå ner den inhemska oppositionen och kom att prägla regimen.
Det där är intressant. De stora revolutionerna – den franska, den ryska, den iranska – där man försökt bryta sig ur det rådande världssystem och skapa ett alternativ ledde snabbt till att revolutionsregimerna hamnade i krig med sin omvärld. Men kanske kan man säga att arabvärlden nu, om upproren lyckas, snarare ansluter sig till den dominerande marknadsdemokratiska samhällsformen.
Vad är det bästa och värsta scenariot på fem års sikt?
– I bästa fall har vi haft fria val i flera av de här länderna, presidentmakten är bruten och makten nar flyttats över i parlamentet. Men i värsta fall lyckas eliterna omgruppera sig och manipulera valen. Vi får en tid av ökad öppenhet, men med tiden ökar repressionen igen, tror Richard Lagervall.