Kairo För bara några år sedan beskrev EU:s handelskommissionär Egypten som en ”ekonomisk tiger vid Nilen.” Nu hotas landet av ekonomisk kollaps. I januari hade intäkterna från tre av landets viktigaste inkomstkällor – turism, naturgas, och Suezkanalen – minskat med drygt 20 procent jämfört med samma period förra året. Ännu hårdare har den arbetsintensiva textilindustrin drabbats. Sedan november har många fabriker som tidigare exporterade det mesta av sin produktion till EU och USA sparkat över halva personalstyrkan, och somliga har stängt ned helt.
Strejker mot nedskärningar
På andra håll har vilda protester brutit ut efter plötsliga lönesänkningar eller ökat arbetstempo. Sedan slutet av januari har det knappast gått en dag utan att det pågått minst en strejk någonstans i landet, trots att sådana aktioner i praktiken är olagliga. Under hård press från medlemsbasen har nu även det statskontrollerade facket tvingats agera, om än försiktigt. Said el-Gohary, ordförande för textilarbetarnas nationella fackförbund, har varnat för att 750.000 jobb är farozonen och att de senaste månadernas strejkvåg ”bara är början.”
En av de mest uppmärksammade aktionerna ägde rum på ett spinneri i Shebeen el-Kom strax norr om Kairo. Cirka 4.500 arbetare gick ut i strejk den 5 mars efter att ledningen vägrat betala ut en årlig produktionsbonus, motsvarande ungefär en tredjedel av den totala lönen. Efter att ha ockuperat fabriken i elva dagar fick arbetarna igenom sina ekonomiska krav fullt ut. Många hade dock hoppats på mer. Under strejken krävde många av arbetarna att staten skulle återta fabriken, som såldes till en multinationell koncern baserad i Indonesien för två år sedan.
Mot privatiseringar
– Nu går staten in och tar över misslyckade företag och banker i Europa och USA, så varför skulle det inte kunna hända här? säger Said Mahmoud som arbetat på fabriken i drygt tjugo år.
– Alla våra problem började i samband med privatiseringen. Kvaliteten har blivit lidande för att ledningen ökat arbetstempot och varvtalen på maskinerna för att få upp produktionen. Nu skyller ägarna på den internationella krisen trots att man gjorde rekordförluster redan innan den började.
Arbetarna anklagar också den nya ledningen för att genom trakasserier och hot om förflyttning pressa äldre anställda att gå i förtidspension, samtidigt som man anställt hundratals på tillfälliga kontrakt för halva lönen. Liknande anklagelser har riktats mot många av de hundratals statliga företag som sålts ut sedan mitten av 1990-talet. Paragrafer som förbjudit massavsked eller lönesänkningar efter privatiseringen har systematiskt kringgåtts, vilket ofta resulterat i protester och strejker. Dessa har dock i princip aldrig fått stöd av det officiella facket och sällan nått några konkreta resultat.
Politiken ifrågasatt
Fackets stöd till strejken i Shebeen el-Kom kan ses som ett tecken på att regimens ekonomiska politik nu ifrågasätts av alltfler. Många menar att den uppmärksammade segern kan inspirera andra till förnyad kamp. Samtidigt lär det bli svårare för regimen att driva igenom fortsatta privatiseringar av den statliga textilindustrin.
– Privatiseringspolitiken är den största katastrof som drabbat Egypten, säger Said Mahmoud.
– Ingen tjänar på den utom ett fåtal affärsmän och korrupta byråkrater. Det är dags att sätta stopp.