I Brasilien är arbetet som hembiträde det vanligaste arbete för en kvinna. Det finns också en etnisk aspekt. Av de svarta kvinnorna som yrkesarbetar är det hela 22 procent som är hembiträden, bland övriga kvinnor är det bara 13 procent.
Marinalva Deus är ordförande för hembiträdenas fack i staden Salvador, eller är det egentligen ett fack? Arbetet som hembiträde är nämligen inte officiellt erkänt som ett arbete.
– Det är undervärderat och det finns mycket fördomar, efter ett tag förstår man varför alla som arbetar med det är svarta och inte har någon utbildning. Men det är ett viktigt värdigt arbete, har en viktig social funktion. Felet är bara att det inte värderas riktigt. Det allra viktigaste för oss nu är att få en reglerad arbetstid, åtta timmar om dagen som alla andra har. Som det är nu är vår arbetstid obegränsad, och vi får inte ens ersättning för övertid.

Tvingas bo på arbetsplatsen

Många hembiträden arbetar i princip alltid, dag och natt. De kan ha familj och barn på annat håll, men tvingas av sina arbetsgivare att bo på arbetsplatsen i de små minimala kyffen med plats för en säng och inte mycket mer som varje brasiliansk lägenhet för medelklassen har som standard.
– Det finns till och med arbetsgivare som kräver att vi skall betala för mat och husrum, men i den brasilianska lagen står det att detta är förbjudet. Men tyvärr är det många av kvinnorna som har dålig utbildning och inte vet sina rättigheter. Många vill heller inte att vi skall studera, för att studera ger en makt.

Inget skydd

I hela Brasilien finns det 8 miljoner hembiträden, men de saknar fortfarande många fackliga rättigheter. De får ingen arbetslöshetsförsäkring och har heller inte något arbetsskydd. Det finns heller inte övertidsersättning.
– Det är ett tungt arbete för det finns alltid mycket att göra, och arbetet tar aldrig slut. Det kan sluta vid sex, men också vid tio eller ännu senare då det är fest. Då måste man fungera som uppassare också, fast det inte är ens arbete.
I Brasilien har fackföreningarna rätt att ta ut en fackföreningsskatt. Varje år betalar man motsvarande en dagslön om året till dem, det gäller även dem som inte är medlemmar. Men hembiträden har inte den rätten eftersom deras arbete inte är erkänt.
I Salvador finns 140 000 hembiträden men facket har bara 3 500 medlemmar och det är bara ett hundratal av dem som har råd att betala den minimala avgiften på 15 kronor i månaden. Marinalva Deus arbetade därför i flera år som obetald ordförande, men nu har hon fått ett arbete hos delstatsregeringen vilket gör det möjligt för henne att överleva.