Okategoriserade 18 april, 2012

”Arbetsgivaren vill inte göra upp med oss”

Det blev ingen Handelsstrejk. Till besvikelse för en del som tyckte att Handels sålde sig för billigt. Samtidigt ligger just nu fem olika konfliktvarsel som träder i kraft inom kort om inte avtal träffas.

– Det kändes lite snopet, säger Tuula Niinivirta, vice ordförande i Handelsklubben vid Axstore i Jordbro utanför Stockholm.
Axstore var en av de arbetsplatser som berördes av det tidigare varslet. Egentligen skulle Tuula Niinivirta ha haft semester i slutet av förra veckan. I stället blev det hektiska förberedelser. Dagen innan strejken skulle ha börjat var spänd.
– I klubbstyrelsen var vi som yra höns. Vi gick hela tiden och frågade varandra ”har du gjort det?, har du ordnat det där?”.
– Det är många frågor som väcks och mycket arbete innan en strejk.
När strejken blåstes av i sista stund beskriver hon det ”lite som att ha blivit dragen vid näsan”.
Men hon tycker ändå att det tecknade avtalet är hyggligt.
– Jag tycker det hade varit bättre med ett två- eller treårigt avtal i stället för ett ettårigt. Ett längre avtal ger mer lugn och ro.
Sedan hade hon hoppats att facket skulle kommit lite längre när det gäller visstidsanställningar för lagerpersonal.
– Men pengamässigt var det ändå hyfsat. De medlemmar jag har pratat med har tyckt att det varit bra.
Hon är också nöjd med de starkare skrivningarna kring bemanningsföretag.
– I dag finns skräckexempel där arbetsgivaren tar in folk från olika bemanningsföretag och låter dem tävla mot varandra om vilka som orkar mest och är bäst.

Transport kritiskt

Handels avtal har fått kritik. Transport menar till exempel att avtalet ligger långt under de krav som LO-förbunden enats om att driva. Framför allt är man kritisk till låga ingångslöner och längre provanställningar. Men Tommy Tillgren, förhandlingsledare för Handels är nöjd.
– Under mina 20 år har vi aldrig haft så många svåra frågor att förhandla om, säger han till Flamman.
Han pekar särskilt på bemanningsfrågan, där Handels lyckades få in skrivningar om att bemanningsföretag som anlitas måste ha kollektivavtal. Dessutom måste arbetsgivaren förhandla bland annat syftet med inhyrningen, omfattning och arbetsuppgifter innan bemanningsföretag anlitas.
Hur ser du på att tiden för provanställningar förlängs upp till åtta månader med det nya avtalet?
– Det är självklart inte vad vi hade önskat, men man kan inte peka och välja utan måste ta hela paketet. Det stora problemet är visstidsanställningar som staplas på varandra. Nu gäller max ett år för dem som går på allmän visstid, sedan är det fast anställning.
En punkt i avtalet som väckte Centerpartiets jubel var yrkespraktik. Unga under 21 år kan under tolv månader få en praktikplats för ungefär 75 procent av vad en 18-åring med ett års branschvana tjänar. Reaktionen från C irriterar Tillgren.
– Det är inte ungdomslöner som de babblar om. Det är yrkespraktik för dem som gått handelsprogrammet på gymnasiet, ungefär som ett fjärde gymnasieår. I vårt upplägg tänker vi oss ungefär 75 procent praktik och 25 procent teori.

Fyra varsel i fredags

Samtidigt som Handels strejk avblåstes har det lagts en rad varsel från andra fackförbund. I fredags fick Svenska medlingsinstitutet ta emot fyra konfliktvarsel. Institutets generaldirektör Claes Stråth kommenterade det i tidningen Arbetet med att han ”inte varit med om något liknande under min tid här”
Sven-Olof Hellman från Seko håller med om att det är ovanligt svårförhandlat.
Varför är det så?
– Arbetsgivaren vill inte göra upp med oss!
Samtidigt påpekar han att Seko har förhandlat fram avtal på andra områden. Men varslet gäller telekomområdet och rör 1 600 anställda.
– Framför allt är det pengafrågan som är viktig och begränsning av visstidsanställningar, säger Sven-Olof Hellman.
Almega har lagt ett förslag på 2,2-procentiga löneökningar. Seko betraktar det inte som ett seriöst förslag. Det kan jämföras med industrins avtal på 2,6 procent. Strejken bryter ut natten mot onsdag nästa vecka om parterna inte kommit överens innan dess.
Nu på fredag träder även en nyanställningsblockad hos en rad vårdföretag i kraft om inget händer innan dess. Förhandlingarna mellan Kommunal och Vårdföretagarna har kört fast. Även där står löner och trygga anställningar i centrum.
– Löneläget för personliga assistenter är ett bedrövligt exempel på värdediskrimineringen av manligt och kvinnligt arbete. Lönegapet mellan mans- och kvinnodominerade yrken är i genomsnitt 3 000 kronor per månad, säger Kommunals ordförande Annelie Nordström i ett uttalande.
Transport har lagt ett strejkvarsel som gäller avtalet för väktare och ordningsvakter. Konfliktåtgärderna, som från förbundet beskrivs som ”relativt omfattande” börjar träda i kraft den 24 april och ökar sedan successivt under fyra dagar. Även Byggnads har lagt två varsel. I de fallen finns förutom lönekrav, punkter för att underlätta att kombinera familjeliv med yrkesliv. Till exempel vill man få bort skyldighet till övertid.

Kultur 11 maj, 2025

Venedig var världens första ”House of Glow”

Nicole Kidman tog smalhetsidealet till nivå på Golden globegalan tidigare i år Foto: Jordan Strauss/AP.

Utställningen ”Corpi moderni” ser dagens kroppsmaximering genom den italienska renässansens mästerverk.

Den skimrande huden smiter tajt om skelettet under den vita klänningen. Hon ser övermänskligt transparent ut, nästan som att hon svävar. När Bianca Ingrosso låter sig fotograferas på Ellegalan förstår jag att Sveriges främsta nepobaby har tagit sig till nästa nivå av humanoid. Den enda reklamtavlan som behövs för öppningen av varuhuset House of Glow som ska äga rum några dagar senare.

Idealet för dagen, en kombination av helgonlik anorexi och excesser av hudvård och avancerade kirurgiska ingrepp, är oemotståndligt eftersom vi tycks programmerade att förväxla skönhet med godhet. På denna olymp tävlar inte bara de unga som Ariana Grande eller de koreanska stjärnorna i Blackpink, utan medelålders kvinnor som 62-åriga Demi Moore som syntes på en gala med repsmala armar och Nicole Kidman (56) syns nästan inte längre när hon står i profil.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Supa, ligga, dö i 30-talets Berlin

Irmgard Keun (1905–1982) var både alkoholiserad och hemlös under perioder. Skrivandet var allt för henne. Foto: Lind & co.

Med en blick för barnperspektivet lyckades Irmgard Keun beskriva erfarenhet av att vara ung på flykt.

I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:

”Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”

På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1931 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:

”Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”

Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.

Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon. 

Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken  naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett ”kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.

Kultur 10 maj, 2025

Vi svenskar är mer sekteristiska än vi tror

En spricka uppstår mellan det tornedalska paret när Korpelarörelsen slår ner i byn. Foto: Mimmo Hildén/Iris film.

I den första filmen på minoritetsspråket meänkieli skildras den vidlyftiga Korpelarörelsen, väckelsen som ville göra upp med den laestadianska puritanismen. Såklart spårade det ut.

När krigsflygplanens dån ljuder över Tornedalen, där Jon Blåheds Rörelser utspelar sig, känns platsen fortfarande långt bort från de maktpolitiska händelser som ledde fram till andra världskriget. Ändå vet vi hur decenniet slutade. Inte som byinvånarna trodde, att en gudasänd silverark kommit för att hämta dem på domens dag. Men var det så orimligt att tro att krafter bortom ens egen makt kan susa in över jordelivet?

I Rörelser skildras den ökända Korpelarörelsen, en domedagsprofetisk sexsekt som var verksam under 1930-talet och fortfarande omgärdades av skamfylld tystnad under Jon Blåheds uppväxt 60 år senare. Filmen gestaltar också samma återkommande sekteristiska kännetecken – tungomålstalande och handviftande extatiska predikningar – som fyller en utomstående med stark sekundärskam. Men här placeras det in i en historisk och språklig kontext som ger de gudomliga ingivelserna en mer jordisk förankring. Detta är den första svenska långa spelfilmen som gjorts på meänkieli, som klassas som ett minoritetsspråk i Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 09 maj, 2025

En femårig pojke vårdas för undernäring på ett sjukhus i Khan Younis den 1 maj. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

Allt fler västerländska politiker och medier kräver att kriget upphör, och vissa öppnar till och med för att erkänna den palestinska staten. Men de med mest makt håller fortfarande tyst medan Israels regering börjar bygga ”Gazarivieran”.

”Gazaremsan kommer att helt förstöras”. ”Israeler bör inte skämmas för att använda ordet ockupation.” ”Gazas invånare kommer att börja utvandra i stora antal till andra länder.”

Det är ett axplock av citat från en presskonferens som Israels högerextrema finansminister Bezalel Smotrich gav förra tisdagen. Talet hölls strax efter att regeringen hade meddelat att den kommer intensifiera sin offensiv i Gaza och etablera en permanent närvaro i området. I klartext betyder det att de har köpt Donald Trumps förslag på att själva återuppbygga remsan till ett ockuperat turistparadis. Den slutgiltiga lösningen är en AI-genererad bild på en strandriviera i guldskimmer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 09 maj, 2025

Israelbojkott föreslås inom IF Metall – men ledningen säger nej

Demonstration mot Aimpoint i Malmö – ett av de svenska företag som bedriver handel med Israel. Ett stenkast bort ligger bolaget Nordisk, där verkstadsklubben motionerat om Israelbojkott. Foto: Johan Nilsson / TT

I dagarna beslutade norska LO om ekonomisk bojkott av Israel. En verkstadsklubb i Malmö vill att IF Metall gör detsamma, men fackstyrelsen säger nej – trots att dess internationella samarbetsorgan gett grönt ljus.

”Om inte ockupationen upphör innan september 2025, som FN:s generalförsamling krävt, kommer LO arbeta för att Norge tar initiativ till en internationell ekonomisk bojkott.”

Det beslutet kom i dag från Norska LO, efter förslag om att fackförbundet ska verka för en fullskalig Israelbojkott

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 09 maj, 2025

Vetenskapen är högerns nästa måltavla

Livsmedelsverkets rekommendationer om maximalt 350 gram rött kött i veckan har fått högern att se rött. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lobbyisten Johan Ingerös attacker mot Klimatpolitiska och Finanspolitiska råden handlar knappast om att stärka folket mot experterstyret. Utan om att politiker ska kunna stoppa huvudet i sanden.

Det händer att motstånd presenterar sig i form av pyttesmå, odramatiska händelser, ja nästan vad man kunde kalla för icke-händelser.

En sådan inträffade i förra veckan, när Livsmedelsverket rådde svenskar att äta maximalt 350 gram rött kött i veckan. I sak inga konstigheter; grunden för råden är hälsoeffekterna och kopplingen mellan köttätande och (bland annat) tarmcancer är väletablerad.

Rekommendationen kom redan i höstas, men Livsmedelsverket fick då omedelbart bakläxa av en purken landsbygdsminister, kristdemokraten Peter Kullgren. Han menade att Livsmedelsverket behövde göra om kalkylen med hänsyn tagen till svensk livsmedelsberedskap.

Det gjorde Livsmedelsverket, och återkom häromveckan med exakt samma kostråd. Ministern är uppfriskande ärlig om sin besvikelse: ”Jag noterar att uppdragen inte har fått den effekt som jag hade hoppats på.”

Varje person som doppat en tå i sociala medier förstår att besvikelsen inte främst handlar om beredskap eller köttbönders väl och ve; köttätandet har intagit en central roll i kulturkriget och högerradikaler fyller flödet med närbilder på jättebiffar flankerade av bacon och anekdotiska berättelser om otroliga hälsolyft.

Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism.

Samtidigt pågår striden om vetenskapens roll i politiken för fullt. Från USA kommer dagligen nyheter om motorsågsmassakrer mot snart sagt alla myndigheter och aktörer som arbetar med datainsamling och vetenskaplig metod för att hantera möjliga hot mot människan och samhället. Det handlar om både retoriska och ekonomiska attacker, ofta präglade av en illa dold skadeglädje.

En gång i tiden skrattade alla, även svensk höger, när Trump i ett animerat ögonblick spekulerade kring möjligheten att bota covid genom att dricka klorin.

I dag plockar den svenska högern snarare fram anteckningsboken.

Nu formerar den sig för ett angrepp mot de irriterande siffernördarna. Landsbygdsministerns bakläxa är ett exempel. Att klimatminister Pourmokhtari skolkade från Klimatpolitiska rådets senaste presentation, utan att ens bry sig om att hitta på ett svepskäl, är ett annat exempel. Kanske blev hon inspirerad av Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, trendsättaren som redan för ett år sedan beskrev Klimatpolitiska rådets rapport som ”mycket gnäll” och öppnade för att, som det heter, ”se över rådets uppdrag”.

Som härförare för den svenska vetenskapsfientligheten rider nu Johan Ingerö in på scenen. Den tidigare folkpartisten, kristdemokraten (som brådstörtat tvingades lämna partisekreterarposten) och numera lobbyisten argumenterar i en ledartext i Göteborgs-Posten (3/5) skickligt för att vetenskapen bör placeras i baksätet. Den som kräver att politiken böjer sig efter vetenskapen, förklarar han, har missat själva poängen med demokratin. Det är de folkvalda som fattar besluten, inte experterna.

Det har han helt rätt i. I demokratin ingår att de folkvalda kan ta experternas rapport, spola ned den i toaletten och göra raka motsatsen. Det är lika självklart som att svenskarna lugnt kan äta tio kilo plankstek i veckan oavsett kostråden.

Läs mer

Kruxet är bara att Ingerö pläderar för en nedläggning av såväl Klimatpolitiska som Finanspolitiska rådet, och mullrar hotfullt mot myndigheter i allmänhet. Texten argumenterar inte främst för de folkvaldas rätt att gå emot experter, utan för något radikalt annat, nämligen de folkvaldas rätt att slippa veta. Det – att makten hävdar sin rätt till okunskap – är en milstolpe i svensk politik. Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism, något som skulle kunna marknadsföras som ”Doge – men med förnuft”.

Den svenska trumpismens banérförare säger sig vara rädda för aktivistiska och olydiga tjänstemän. Det är struntprat. De vet mycket väl att det är de tjänstemän som samvetsgrant, petnoga och befriande tondövt fortsätter att komma fram till att mer än 350 gram rött kött riskerar att skada hälsan, oavsett vilka signaler som kommer från Rosenbad – eller för den delen Mar-a-Lago.

Utrikes 09 maj, 2025

Tillbaka till bikupan

På eftermiddagen samlas Kipsélis invånare utanför kaféerna i den svala vårluften. Foto: Elton Wååg.

En gång i tiden kunde man höra Frank Sinatra spela piano på kaféerna i Atens stadsdel Kipséli. Sedan föll området i glömska och förslummades – för att sedan segla upp som ett kreativt område. Nu fruktar invånarna att tunnelbanan kommer föra med sig mer kapital – och högre hyror.

– Vad gör ni här? utbrister den gamle mannen och ser på oss skeptiskt.

– Aten är en så smutsig stad! Vad finns det att se här i Kipséli?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Ökänd antisemit döms för hatbrott: ”Behövs en ny Hitler”

Ahmed Rami föreläser för Radio Cui Bono. Skärmavbild.

Ahmed Rami har spridit antisemitisk propaganda sedan 1980-talet. Nu döms han ännu en gång för hets mot folkgrupp.

Ahmed Rami, 78, döms för hets mot folkgrupp, efter uttalanden om att ”Tyskland behöver en ny Hitler” och jämförelser av judar med bakterier.

Enligt tingsrätten var uttalandena avhumaniserande, och hade som syfte att skapa förakt och hat mot judar som grupp. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter om sammanlagt 6 000 kronor, och åläggs dessutom att betala 10 000 kronor i advokatkostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr