I maj i år släpptes Kathleen Hannas självbiografi Rebel girl (Ecco, 2024), en rasande, rafflande resa från hennes barndom, via struliga ungdomsår, genom det stora genombrottet som frontfigur för punkrevolutionen och tillvaron efteråt. En rak biografi, inte skriven för att sommarpratsskryta utan för läsaren att tänka med. Visst, Hanna är rockstjärna och det innebär en del skrönor om turnélivet, andra rockare som gjort dråpliga saker, bråk och självförhärligande av amerikanskt snitt. Men likt många artister ur hennes generation som slog igenom under det tidiga 90-talet kände hon avsmak gentemot kändislivet. I kapitlet ”Here we are now, entertain us” beskriver hon vännen Kurt Cobains död som delvis orsakad av ett kändisskap han avskydde. Hanna ville inte ha glamour och pengar, utan samhällsförändring genom konst.

Det var kanske inte naivt 1992, när Bikini Kills första skiva släpptes, men sedan dess har synen på konst som motståndshandling förändrats. Det är, helt enkelt, inte coolt längre. Efter landvinningarna för andra vågens feminism, såsom p-piller och dagis, fokuserade den tredje vågen på mer informella fenomen som påverkade kvinnors liv negativt. Riot grrrl:sen tog tillbaka den kvinnliga sexualiteten genom att klä sig utmanande men ändå vara ”fula”. Typ ha bikini och kort kjol utan att ha rakat sig, eller visa upp sin degiga bleka kropp utan ursäkter. De var tidiga med kroppspositivismen som 20 år senare skulle bli en del av fjärde vågens feminism. Det oapologetiska – vägran att be om ursäkt för sig – var en av huvudfårorna i 90-talets feminism. I Sverige kulminerade inställningen i den ikoniska antologin Fittstim, där bland andra Linda Skugge var medverkande och redaktör.

Riot grrrl-revolutionen lärde oss att kultur som gör anspråk på att vara feministisk bör kunna omvandlas i politiskt medvetande.

Liknelserna mellan Skugge och Hanna är flera. De var båda galjonsfigurer för den tredje vågens feminism, kulturskapare och ansedda som vansinnigt coola. Kathleen Hanna fortsatte efter Bikini Kill med electroclash-trion Le Tigre, men drog sig tillbaka efter en utdragen kamp mot borrelia.

När hon satte i gång musikskapandet igen på 2010-talet så hade det kulturella och politiska landskapet hunnit förändras. Att skriva med läppstift på kroppen och skriksjunga om dumma snubbar är inte längre revolutionerande. Att påpeka att tjejer är bäst har sedan Beyoncé 2011 skaldade att vi styr världen blivit hopplöst ute. Det finns också tecken på att jämställdheten faktiskt kommit långt på 30 år. År 2022 var 61 procent av studenterna på svenska universitet kvinnor, sex av åtta partiledare var kvinnor 2021, fem av tio bästsäljande författare är kvinnor 2024. Men våldet mot kvinnor ökar också, och i världens mest jämställda land, Sverige, tjänar kvinnor fortfarande 10 procent mindre än män. Linda Skugges senaste dagbok, 50: Lämna mig inte, kallades i Dagens Nyheter (28/6) för ”litterärt undermålig knulljournal”.

Riot grrrl-revolutionen lärde oss att kultur som gör anspråk på att vara feministisk bör kunna omvandlas i politiskt medvetande. Texter som ”My baby loves me, I’m so happy. Happy makes me a modern girl. Took my money and bought a TV. TV brings me closer to the world”, till ett enkelt viskomp för tankarna till isolering och möjligen relationsvåld. Band som Bikini Kill, Huggy Bear och Bratmobile tog alla upp 60-talets kampsångstradition, men i stället för akustisk gitarr och munspel använde de ilskan som instrument. Arga gitarrer, arga trummor, arga röster.

Politisk konst är en balansakt. Konsten har inget inneboende politiskt uppdrag, men politisk estetik utan ideologi är tandlöst. Samtidigt har konsten, till skillnad från politiken, privilegiet att vara mångtydig. Eftersom feminism i första hand är politik så är det tydligt vad den vill. Men omvandlat i estetik, där mångtydighet betraktas som en kvalitet, blir det svårare att behålla både konstnärlig integritet och tydlighet i budskapet. Som all konst är feministisk kultur beroende av kontext, avsändare och mottagare. Ett nytt exempel är metoo-monumentet ”Listen” i Umeå, ett glänsande rött rytande kattdjur skapat av konstnären Camilla Akraka. ”Ett sätt för Umeå att markera kommunens ställningstagande mot sexuella trakasserier” skriver Visit Umeå på sin hemsida. Ett övertydligt budskap om raseri som motstånd: ”rör mig inte”. Hade verket placerats i Andrew Tates trädgård hade det tolkats på ett annat sätt.

Det feministiska rastret ligger i dag, bortsett från ett litet uppsving på 10-talet, lösare över kulturen än på 90-talet. Mäns våld mot kvinnor och lönegapet skvalpar med genom alla tider som ett munsår, men till och med Kathleen Hanna avslutar sin bok med att konstatera att hon egentligen helst vill hålla på med musiken för sin egen skull, för det får henne att må bra. Hon har svepts med i dagens självhjälpsfilosofi om att blicka inåt och prioritera välmående. Det är synd, det ena utesluter inte det andra. Det är fullt möjligt att leva ett gott liv och vara radikal samtidigt.

Bikini Kill har varit med mig sedan Kathleen Hanna för första gången skrek ”rebel girl you are the queen of my world” i min Ipod på 00-talet. Tio år senare klev jag in på det första repet med mitt punkband och sade ”jag vill att vi ska låta som om Glenn Danzig sjöng i Bikini Kill”. Under det decennium som hade passerat hann jag läsa Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, plugga genusvetenskap och jobba på kvinnojour. Jag säger inte att allt var Kathleen Hannas förtjänst, och likt många feminister har jag har min mamma att tacka för mycket. Men den kombination hon stod för – coolhet och uppror – är fortfarande dynamit.