Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.
Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
”Först fatta, sedan älska
era armar
sedan kommer jag att famna era kroppar
sedan sätta mig bredvid er
sedan låta pannan vila mot den svala väggen
sedan låta nacken vila tungt i era knän,
med blicken i er blick, och sen –
sen, från magen, brista ut, i sång, om
detta: att det sjungs sols pris”
Med den prisade lyrikdebuten Pur från 2021 slog Erik Lindman Mata (född 1992) igenom med en stark och egen författarröst, som kan beskrivas som lekfull, reflekterande och experimentell. Och kanske ska man även addera: produktiv. För utöver debuten har Lindman Mata hunnit ge ut den opretentiöst kaxiga uppföljaren Liten lek – Samlade dikter 2019–2020 (2022), poesipamfletten Gunne sax påse (2021) och romandebuten Svenska äpplen och äventyr (2023). Alltså, nästan en ny bok per år. Det är högt över den genomsnittliga poetens publiceringstakt.
En litterär variant av den produktiviteten återfinns i stilen. Erik Lindman Mata skriver påfallande lustdrivet och expanderande. Ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej, som testar, blandar former vilt och refererar fritt, nästan utan restriktion. Om något skapar bokens indelning i fem sviter en funktionell begränsning: med den tydliga avskiljaren mellan sviterna, tillåts var sektion anta sin egen form och logik. Till exempel är den fjärde sviten centrerad kring flodens betydelse i olika konstverk – från Langston Hughes poetiska symboler till musikgruppen Kofias låttexter. Till utseendet är dikten rätt traditionell:
”Floden gömmer, är en gömma,
för det vi som snart ska finnas;
vi som vadar genom vatten, vi
som står det vi ska skörda,
vi som vilar lätt på båren – – –”
”Svit nummer 3” ser däremot helt annorlunda ut. Den är en musikaliskt klingande parafras av den avantgardistiska kompositören John Cage. Grafiskt liknar diktsviten en notskrift: orden är utspridda från höger till vänster och flera gånger får en interpunktion ensamt tala, vilket tvingar läsaren att föreställa sig ljudet av ett kommatecken eller tankstreck. Det är alldeles ljuvligt.
Det är vid sådana här tillfällen, när Erik Lindman Mata går i dialog med andra tänkare och arbetar med diktens rytm, som något särskilt händer. Resultatet är något så hänförande och unikt som en lekfull tankedikt. Den tidigare svårgenomträngliga dikten strömmar med ens genom mig, samtidigt som dess resonemang om antikapitalistisk kamp, global solidaritet och hoppet om en annan verklighet får fäste.
