I den norska vuxenversionen av Askungen står den fula styvsysterns förtvivlade jakt efter skönhet i centrum. Olga Ruin upptäcker hur estetisk kirurgi flyttat in från sagans brutalitet till vardaglig egenvård.
En ung, söt kvinna begråter sin döda far. Hennes blonda hår ligger utslaget över den ruttnande kroppen där vita likmaskar kravlar runt. En stinkande påminnelse om begravningen som ännu inte blivit av. I sina händer håller hon de vackra ljusblå trasorna från klänningen som hennes styvsyster har rivit sönder. Men genom tårarna uppenbarar sig hennes döda mor som berättar för Askungen att hon visst ska få gå på prinsens bal, varpå de små maskarna börjar spinna ihop klänningstyget på nytt.
Helvete, hur ska det nu gå för den fula styvsystern? När den norska debutregissören Emilie Blichfeldt vrider blicken från Askungens till styvsysterns perspektiv blir det omöjligt, i alla fall för mig, att inte våndas när den väna underdogen ska pimpas med klänning och pumpavagn.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Efter att mammans (Ane Dahl Torp) nya make dött i ett slaganfall på bröllopsnatten blir familjens enda chans till överlevnad att hennes dotter Elvira (Lea Myren) ska träffa en rik man på prinsens bal att gifta sig med. Synd bara att alla tycker att hon är ful. Därför inleder Elvira en lika påkostad som plågsamt köttsligt, näsknäckande och synålsblodig transformation för att på tre månader omvandlas till en vacker bröllopskandidat.
Blichfeldt syn på skönhet framkommer genom att hela tiden låta bilderna säga två saker samtidigt. En svällande naken fettvalk på magen ljussätts mot bakgrund av nattens mörker. Motivets ljusmörker-effekt är slående vackert medan dess innebörd är plågsam. Vi vet ju att allt Elvira tänker på är att komma i sin hårt åtsnörda klänning.
Är det bara den som är vacker från början som kan få prinsen, medan de som anstränger sig alltid straffas?
Nog för att historiska epoker har haft sina groteska skönhetsmetoder. Under ett tag var korsetterna så hårt åtdragna att det hände att byglarna punkterade unga kvinnors lungor. Emilie Blichfeldts norska body horror i 1800-talets bröderna Grimm-land, förenar dåtidens brutala ideal med modern kirurgi, vars obegränsade möjligheter att skära i hud mot pengar gjort att vi förväntas att göra just det: skära i hud mot pengar.
Flickigt gotisk emocore-estetik med torkade blommor, rosetter och silvriga hårborstar möter den vaselinsmetigt ljusglittrande känslan i en 1980-talsmusikvideo av Gazebo. Det romantiska skimret når sin klimax i sagans brutala slut där en slaktarkniv framstår som enda rimliga lösningen på problemet att Elviras fot inte passar i Askungens tappade sko.
Nej, kvinnor borde inte behöva bli blodiga offer på kapitalismens patriarkala bål. Ändå dras jag med i Elviras kamp. Hon borde få lön för mödan!
Så hur ska filmen lösa ut sagornas dubbelmoral: att bara den som är vacker från början kan få prinsen, medan de som anstränger sig alltid straffas? Gå samma väg som Disneys hårt kritiserade nyinspelning av Snövit från tidigare i år och påstå att det är insidan som räknas?
Det blir till slut den bandmask Elvira sväljer för att gå ned i vikt som får symbolisera sagans budskap, formulerat av hennes flickskolelärarinna Sophie von Kronenberg (Cecilia Forss): ”Du formar utsidan för att passa det som finns på insidan.” Det handlar bara om att våra bristfälliga kroppar ska tuktas till att reflektera denna inre sanna skönhet. Heja dig, du förtjänar detta! Men i stället för att försköna sitt värddjur formar sig masken sakta men säkert till en krälande metafor för det parasiterande självförbättringsprojekt som förtär sina offer inifrån.
Lea Myren lyckas med konsten att spela ful, när Elviras inre osäkerhet förvrider ansiktet i tillgjorda grimaser och inställsamma leenden. Även svenske Adam Lundgren som Dr. Esthetique briljerar när han tar ladd med synålen i hand i bästa Andalusiska hunden-anda. Här snittas mer än bara ögon.
Att 2025 moralisera över skönhetsindustrin är onekligen att slå in öppna dörrar, men Blichfeldt intresserar sig desto mer för att gestalta dess känslomässiga effekter. Kall fasa infinner sig när Elvira dansar i allt vildare takt till Edvard Griegs I bergakungens sal, medan den naturligt vackra Askungen valsar förbi likt en ljus men hotfull vålnad. Mot slutet känner jag hur industrin, som alltid kommer att vilja peka ut kroppens förbättringspotential, har börjat bryta ned mig inifrån likt tusen kravlande likmaskar.
