Utrikes 21 maj, 2009

Åtal mot fruktjätten Dole

Dole Food Co anklagas för att ha lejt döds­skvadroner som höll rent från fackföreningar på plantagerna. Det rapporterar Flammans Dick Emanuelsson. Enligt ett erkännande från högste ledaren för det paramilitära AUC, har också mordoffer bränts i ugnar.

TEGICIGUALPA Den paramilitära dödskvadronen AUC inledde 2002 en process med regeringen Alvaro Uribe, som innebar att de cirka 30.000 paramilitärerna skulle demobiliseras innan 2005 års utgång.

Processen kritiserades redan från början för att beskydda personer som var ansvariga för brott mot mänskligheten.

Tretton av de 14 högsta ledarna i AUC utlämnades till USA 2008, efter anklagelser om att de fortsatte sin knarkhandel från fängelset i Colombia. President Uribe ville helt enkelt bli av med dessa för att själv undgå att avslöjas för sina paramilitära förbindelser, menar kritikerna av utlämningsbeslutet. Men de colombianska åklagarna, nu på plats i USA, har fortsatt sina öppna förhör med de paramilitära ledarna. Detta leder till det ena avslöjandet efter det andra, om vilka politiska och ekonomiska krafter som anlitade dessa mördares tjänster.

Ett av företagen som har erkänt att de betalade AUC med 1,7 miljoner dollar är bananföretaget Chiquita. Nu anklagas även konkurrenten Dole Food Company för att ha betalt tio miljoner dollar till paramilitärerna som i bananregionen Cienaga, i länen Magdalena och Guajira i norra Colombia, har mördat tusentals människor, bönder, bananarbetare, indianer och ledande medlemmar från den legala vänstern.

Det är mot bakgrund av denna fysiska och psykiska terror som 51 anhöriga till AUC:s offer har stämt Dole Food Co. och Chiquita. De 51 målsägande har i USA fått rättsligt stöd av arbetsrättsadvokaten Terry Collingsworth, som uppger att Dole har betalat så mycket som tio miljoner dollar under en tioårsperiod till dödsskvadronerna. Den paramilitäre ledaren José Gregorio Mangones, alias ”Carlos Tijeras”, har erkänt att han är ansvarig för hälften av alla de mord, som de målsägande anklagar Dole och Chiquita vara de ”intellektuellt ansvariga” för. Han har också sagt till åklagaren att han har utfärdat tusentals order om att mörda särskilt fackligt aktiva och påstådda sympatisörer till Farc-gerillan i bananregionerna i norra Colombia. Enligt ”Tijera” tog hans paramilitära grupp varje år emot 30 dollar per hektar av Dole för sina tjänster. Dole förfogade över 3.400 hektar i länen Magdalena och Guajira.
– Tijeras har inte uppgett den totala summan dollar men försäkrar att Doles betalningar representerade 40 procent av de militära kostnaderna för hans paramilitära enhet, sa advokaten Terry Collingsworth, till den amerikanska nyhetsbyrån AP den 28 april.
Han tillade att målsäganden ska bevisa att Doles företagsledning i Colombia inte var eller är några ”oskyldiga lamm som pressades till utpressning” utan aktiva partners (till AUC) i en blodig konspiration för att reducera produktionskostnaderna.
– När Dole ville att något skulle göras, ringde plantagechefen direkt till något av mellanbefälen (i AUC) och gav namnen eller en beskrivning av personen. Därefter tog AUC hand om saken, uppgav Tijeras i förundersökningen, och bekräftade, enligt Collingsworth, anklagelserna från de 51 målsäganden.

Datum för rättegången mot Dole har ännu inte bestämts men ska äga rum i Los Angeles, Kalifornien. Collingsworth ska försöka leda i bevis i att Dole agerade med avsikt att slå sönder den fackliga organisationen rent fysiskt genom att likvidera dessa ledare och medlemmar. Han säger till AP att AUC tog på sig uppgiften att ”hålla Doles bananplantager ’rena’ från fackföreningar genom att mörda fackliga ledare och använda terror för att försvåra fackföreningarnas rekrytering av nya medlemmar”.
Dole, med säte i Westlake Village, Kalifornien, har alltid förnekat att företaget har finansierat grupper som AUC. Företaget uppgav först att det skulle kommentera anklagelserna i slutet av domstolsprocessen men sa senare till nyhetsbyrån AP, att det ”kategoriskt avvisar alla anklagelser mot företaget som grundlösa”.
Gustavo Camacho var bror med Javier Roberto Camacho, 35, som mördades av paramilitärerna 2007 i Cienaga-regionen, centrum för Doles bananproduktion. Gustavos familj är en av de 51 målsäganden som via Collingsworth har stämt Chiquita och Dole som ansvariga för mordet på Javier Roberto. Han säger till Flamman att de utpekade företagen är ytterst ansvariga för den våg av massakrer och selektiva mord som paramilitärerna genomförde – och fortsätter att genomföra i denna och andra delar av landet – eftersom företagen har finansierat dessa dödsskvadroner.
– Vi fortsätter att registrera nya vittnesmål som kan klarlägga brotten ytterligare. Fram tills nu är det cirka 100 personer som har stämt företagen, trots att de är mycket rädda att berätta vad de verkligen vet för paramilitären har bara bytt armbindel och skepnad men håller ett järngrepp om hela regionen, säger Camacho.
Hans bror hade, i egenskap av ledare för ett fattigt bostadsområde i staden Cienaga, gått till kontoret för el-företaget Electricaribe, som ägs av den multinationella spanska koncernen Unión Fenosa. På kontoret fanns en av de paramilitära ledarna och några dagar senare sköts Javier Roberto Camacho ihjäl av paramilitärerna.
Electricaribe är inblandat i ett annat mord. Adán Alberto Pacheco greps och anklagades av den hemliga politiska polisen DAS, direkt underställd president Uribe, för att vara medlem i PCCC, Farc­gerillans underjordiska kommunistparti, och ha varit gerillaideolog i 16 år. Men den 47-årige elektrikerns ”brott” var att han var en stridbar ordförande för fackklubben på Electricaribe. De permanenta dödshoten mot honom för hans arbete i facket gjorde att Pacheco de sista åren levde ett trist och isolerat liv. Efter arbetet låste han in sig med sin familj för att undgå att bli skottavla. Men den 2 maj 2005 sköts han i ryggen när han stod på balkongen i sitt hus. Då hade han några veckor tidigare fått besök av DAS-agenterna som gjorde en husrannsakan.

Colombias före detta chef för den hemliga politiska polisen DAS, Jorge Noguera, ska nu ställas inför rätta. Han anklagas av landets åklagarämbete för att ha överlämnat en lista på namn till dödsskvadronerna AUC, som i minst sju fall avrättade personerna på dessa listor. Av de sju var sex fackliga ledare, bland dem Pacheco.
Jorge Noguera Cotes är inte vem helst utan president Alvaro Uribes personlige vän och den person som ledde och ansvarade för Uribes valkampanj 2002 i norra Colombia. Uribe utsåg Noguera till DAS’ högste chef i augusti 2002. Det är alltså en man med presidentens största förtroende som nu ställs inför rätta, anklagad för att ha använt de paramilitära dödsskvadronerna för att ”röja” politiska motståndare till regimen Uribe.
DAS befinner sig samtidigt i en annan parallell skandal, avslöjad av åklagarnas detektiver för att ha spionerat via telefon, e-post och andra sätt på över 300 personer; fackledare, vänsterpolitiker, journalister och andra personligheter. Bland dem återfinns de fackliga landsorganisationerna CUT och CTC.
Alberto Vanegas tillhör CUT:s högsta ledning och är ordförande i CUT:s människorättsenhet. Han säger att de paramilitära ledarnas bekännelser är viktiga för att de visar vilka som har varit och är paramilitärernas uppdragsgivare.
– De har sagt en del av sanningen men det återstår fortfarande mycket. Vi menar att det inte bara är de multinationella företagen som har anlitat paramilitärerna utan även lokala företag och politiker. Vi kräver i likhet med de anhöriga att rättvisa skipas.

Hundratals av offren för paramilitärerna i flera regioner i Colombia, brändes i två ugnar för att på så sätt hålla nere statistiken över människorättsbrott i Colombia. Den 28 april i år sa Salvatore Mancuso, AUC:s högste ledare, att det var den förre AUC-ledaren Carlos Castaño, mördad den 16 april 2004 av sina egna, som efter ett möte med höga militärer och politiker gav order om att bygga ugnarna.
– På mötet med militärerna, politikerna och högt uppsatta personer sa de till kommendant Castaño att om offret, som var begravt, skulle påträffas, skulle antalet offer för ”våldsam död” i landet öka och det skulle skada den statistik som förelåg för våldsamma mord och visa upp en mycket mer motsägelsefull bild av konflikten.
Ett mönster av en para-statlig terrorism i Colombia, växer fram allt tydligare. Det som många väntar på är när det verkliga avslöjandet om president Alvaros Uribes del i denna terrorism ska uppdagas.

Inrikes 11 februari, 2026

LO vill avskaffa 40-timmarsveckan: ”Ska tillhöra historien”

LO:s ordförande Johan Lindholm och avtalssekreterare Veli Pekka Säikkälä på pressträffen i LO-borgen. Foto: Lars Schröder/TT.

Arbetstiden ska sänkas, meddelade LO förra veckan. Dit ska man nå genom förhandlingar med näringslivet, som dock säger tvärt nej. Nu vill Vänsterpartiet öppna för lagstiftning om förhandlingarna kraschar.

– 40-timmarsveckan ska tillhöra historien, säger LO:s ordförande Johan Lindholm vid pressträffen i fackorganisationens ”borg” vid Norra Bantorget i Stockholm.

Där lägger han tillsammans med fem andra fackliga företrädare fram den strategi som ska leda fram till en kortare arbetsvecka. I presentationen pekar man på bland annat grannländerna Danmark och Norge som lagstadgat om 37 respektive 37,5 timmars arbetsvecka.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 februari, 2026

Osäker framtid när Rojavas självstyre kollapsar

En syrisk soldat är på väg ned i en tunnel som använts av de Syriska demokratiska styrkorna (SDF) i staden Ain Issa i nordöstra Syrien, lördagen den 24 januari 2026. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT.

Det självstyrande Rojava ledde kampen mot IS och har länge framhållits som ett demokratiskt och jämlikt ideal av den internationella vänstern. När regionen nu är på väg att tas över av den syriska regeringen – bestående av tidigare jihadister – höjs både lojala och kritiska röster.

Den 10 januari spreds en video på sociala medier där en man i uniform slänger ned en kvinnlig kurdisk soldats kropp från ett utbombat hus i Aleppo. Det var strax efter att den syriska regeringen meddelat att de erövrat staden, och enligt Syrian network for human rights var mannen en syrisk soldat.

Händelsen ledde till en internationell kritikstorm. Plötsligt tycktes de farhågor som många haft sedan Bashar al-Assads regim störtades av rebellgruppen HTS i december förra året vara på väg att besannas. Skulle det bli en militär konfrontation mellan Syriens nya regim – ledd av Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som krigsherren al-Jolani – och det kurdiska självstyret i Rojava i norra Syrien?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (2 svar)

Flammans forum

"Som Aron Lund hävdar: Sharaa är varken al Qaida eller IS. Sharaa har, som Lund säger, stridit minst lika hårt mot IS som SDF/PKK har. Utan totalt beroende av USAs flyg. Sharaa är nån slags, idag svårbestämd, islamist som just nu styr ett av Mellanösterns friaste länder där full yttrandefrihet råder, där massor av folkliga rörelser, oppositionella partier, feministfronter, fackföreningar växer fram utan problem med staten. Delvis tvingad av detta av Väst som bestämmer om handel med och sanktioner mot Syrien gäller. Och utan att vi vet vad som händer med regimen i framtiden. Samarbetar regimen i Damaskus med USA? Ja, i en allians mot IS. Precis som SDF gjorde. Så, just nu går det att bygga alternativ till regimen i Damaskus i Syrien. Opposition är helt tillåten, vilket den aldrig var i Rojava. Rojava var en enpartidiktatur, som samarbetade med Assad, utan nånting som ens liknade demokrati,"lokalkommiteerna" och deras medlemmar handplockades av eliten vid makten. Ingen organiserad opposition tilläts. Kvinnor hade det bättre i Rojava än under Assad, främst vad gäller rätt till skilsmässa och rätt till befälsposter i milisen YPJ. Men där tog det "feministiska" slut. I Rojava kunde inte kvinnor bilda, från de styrande självständiga, feministorganisationer. Det sker i detta nu i Syrien. Västs vänster är grundlurad av PKKs propaganda, har hamnat på förtryckarnas sida istället för att stöda den demokratiska vänster och de kvinnorörelser som kämpat mot all diktatur i landet. En stor sorg för oss syrier."
T
Timothy Gibran
Ledare 10 februari, 2026

Socialdemokraterna triangulerar sig mot avgrunden

Personal vid Södersjukhuset demonstrerar mot utvisningen av undersköterskorna Zahra Kazemipour och hennes man Afshad Joubeh till Iran. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Genom att kopiera Sverigedemokraternas migrationspolitik trodde Socialdemokraterna att konflikten skulle försvinna. I stället har man hjälpt SD att bana väg för ännu extremare förslag.

Det har skrivits mycket om hur cynisk och kallhjärtad Socialdemokraternas migrationspolitik är. Det förtjänar att sägas. Men minst lika allvarligt är att den är ogenomtänkt.

Förra veckans turer kring tonårsutvisningarna, där partiet först stödde och sedan tog avstånd från sin egen politik, visar att Socialdemokraterna överhuvudtaget inte har tänkt igenom konsekvenserna av den linje man slagit in på. De saknar strategi.

Socialdemokraterna har bestämt sig för att det bästa sättet att hejda väljarflykten till SD är att ”neutralisera” migrationsfrågan. Oavsett vad SD och Tidöregeringen föreslår ska man hålla med. Då kan man komma bort från den hemska gal-tan-skalan, där Socialdemokraterna aldrig har trivts, och i stället driva konflikt på den traditionella vänster-högerskalan, där Socialdemokraterna har en fördel.

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Problemet är att denna strategi bygger på en statisk syn på opinionen. Att många väljare i dag vill ha en hårdare migrationspolitik tolkas som att de alltid kommer att vilja ha det – oavsett hur långt politiken förskjuts.

Den bygger också på en naiv syn på Sverigedemokraterna. Partiet behandlas inte som en strategisk aktör, utan som ett stillastående hinder. Deras position antas vara fastfrusen.

I själva verket har SD alltid anpassat sin retorik efter vad som för tillfället är socialt acceptabelt. De placerar sig i ytterkanten av det möjliga, men inte utanför. Under 2010-talet sade de att det är bättre att hjälpa till på plats med bistånd än att släppa in dem i Sverige. Stängda gränser paketerades som ett sätt att förbättra integrationen.

Inget av detta var uppriktigt. De vill inte ha bistånd eller integration. De vill ha ett rasrent Sverige. Precis som de alltid har velat. Skillnaden är att de har blivit bättre på att dölja det.

Det är så de har gått från skinheads till Sveriges näst största parti.

När den politiska mitten flyttar sig högerut intar SD positioner ännu längre till höger. När det blir acceptabelt att tala om stängda gränser börjar de propagera för återvandring. När integration inte längre anses vara önskvärt kan de skriva om lagarna för att skicka ut människor som är fullt integrerade.

Det är exakt vad som har hänt under Tidöregeringen.

De lagändringar som Socialdemokraterna reflexmässigt har röstat för har nu fått konsekvensen att människor som vuxit upp i Sverige riskerar att skickas ut.

När de tre andra oppositionspartierna tog initiativ till att stoppa tonårsutvisningarna, och när Socialdemokraterna sade blankt nej nåddes en gräns. Det man hade försökt undvika mest av allt – konflikt om migrationspolitiken – uppstod nu i de egna leden.

Att sätta migrationspolitiken på autopilot fungerar bara om man är beredd att följa med hela vägen ut på extremhögerkanten. Där vinner man inga val.

Socialdemokraterna hade kunnat staka ut en egen position. De hade kunnat förespråka en stram migrationspolitik som ett medel för att uppnå integration. Stängda gränser, utan att sparka ut invandrare som har integrerats. Det hade inte varit svårt. Det hade inte krävt någon uppgörelse med sin egen åtstramande finanspolitik, och bristen på jobb och bostäder. Och det hade nog varit i linje med folkviljan.

I stället skrev man under på Sverigedemokraternas politik utan att tänka igenom vad den faktiskt innebar.

När konsekvenserna blev tydliga tvingades man vika sig för sina gräsrötter och samarbetspartier.

Läs mer

I stället för att stå fast vid en egen position framstår man nu som svag och velig. Det underminerar den omsvängning man hoppades skulle locka tillbaka LO-medlemmar som har bytt till SD.

Det blir övertydligt att Socialdemokraterna inte själv tror på sin egen migrationspolitik. Sverigedemokraternas Martin Kinnunen skriver på Twitter att ”man inte kan lita på S när det kommer till migrationspolitiken. De låter sig i dag enbart styras av taktik och trianguleringsstrategi. Vad de egentligen tycker har de glömt bort för länge sen.”

Han har inte fel.

Migrationspolitiken kommer att bli en huvudfråga i valet 2026. Tror Socialdemokraterna på allvar att Sverigedemokraterna skulle stå och se på när deras enda politiska fråga ”neutraliseras”?

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Det är inte bara cyniskt att tro det. Det är ansvarslöst.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 februari, 2026

Kan Epstein äntligen få monarkin att falla?

Foto: Thomas Clot/AFP.

Epsteinaffären har avslöjat hur nära Europas kungahus rörde sig maktens mörka kretsar. I Norge skakar skandalen nu hela monarkin i grunden.

I höstas tog det fyra rånare mindre än sju minuter att i en spektakulär juvelkupp dra ned byxorna på en institution som länge ansetts vara oantastlig. Under flykten från Louvren gled kejsarinnan Eugénies prinsesskrona ur händerna på rånarna och landade på trottoaren. Nu har museet släppt bilder på den gravt tilltufsade regalien. Kejsarinnan var en modeikon och hade säkert hävt ur sig ett skrik om hon sett kronans tillstånd.

Men den som vill beskåda en kunglighet som vanärats i Paris behöver inte åka ända till Frankrike. Det räcker att besöka vårt grannland. ”Paris är bra för otrohet”, skrev den norska kronprinsessan Mette-Marit i ett av de många mejl till pedofilmiljardären Jeffrey Epstein som nu offentliggjorts av USA:s justitiedepartement.

Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara.

Sveriges prinsessa Sofia nämns också i dokumenten. Och Storbritanniens prins Andrew utreds av brittisk polis för att ha lämnat hemliga uppgifter till Epstein. Men just Mette-Marits relation med Epstein verkar ha varit särskilt intim. Totalt nämns hon runt 1 000 gånger i Epsteindokumenten.

”Är det olämpligt av en mamma att föreslå två nakna kvinnor som bär en surfbräda som bakgrundsbild till min 15-årige son?”, skrev kronprinsessan i ett annat mejl. Och samtidigt som hennes vänskap med vår tids mest ökända sexförbrytare blottläggs sitter samma son, Marius Borg Höiby, i rättegång. Han är anklagad för 38 brott. Bland annat fyra våldtäkter och en misshandel av en tidigare flickvän.

Nu tycker färre än var femte norrman att Mette-Marit är lämplig som drottning, enligt en opinionsmätning från Aftenposten. Och bara drygt hälften av befolkningen vill ha kvar monarkin.

Louvren skriver i ett pressmeddelande att de räknar med att kunna restaurera kejsarinnan Eugénies deformerade krona. Norges monarki tycks ungefär lika kvaddad. Kommer förtroendet gå att rädda?

Som dansk är jag uppväxt med drottning Margrethes tal varje nyårsafton. Hon var en folkkär och ödmjuk monark. Med värme, humor, och ibland en cigg i mungipan, enade hon landet. Det är lätt att förstå danskarnas kärlek för henne.

Margrethe abdikerade för två år sedan och efterträddes av sonen Frederik, men danskarna har fortsatt högt förtroende för kungahuset. I Danmarks Radios mätning från december förra året ville hela 72 procent bevara monarkin. I Sverige är stödet för kungahuset nästan lika stort. Personligen har jag svårt att förstå varför. Sveriges kung framstår varken som särskilt folklig, ödmjuk eller enande. Kungen skrattar man åt, inte med.

Egentligen spelar det ingen roll om monarken är en Margrethe eller en Mette-Marit. Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara. Men nu är de norska byxorna neddragna. Kan inte någon ta vara på det?

De skandinaviska länderna är några av världens mest moderna. Vi har väloljade val, låg korruption, hög levnadsstandard och stor frihet. Samtidigt har vi monarker som föds in i ämbetet, som inte får tro eller tycka vad de vill, inte kan dömas för brott och kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor per år.

En av kostnaderna för kungahuset är apanaget, deras fickpengar, som förra året låg på 190 miljoner kronor i Sverige. Men de totala kostnaderna för monarkin är långt högre än så. Enligt en rapport framtagen av Republikanska föreningen kostade kungahuset år 2020 totalt 1,5 miljarder kronor. De pengarna skulle komma till bättre användning i välfärden.

Läs mer

Ungefär samtidigt med juvelkuppen mot Louvren marscherade miljontals amerikaner mot Trump. ”Inga troner, inga kronor, inga kungar”, skanderade de. Är det inte dags för en skandinavisk ”No kings”-rörelse?

Monarkin är en kvarleva från en tid då vi hade trälar, kroppsstraff och åderlåtning. Tre saker som lyckligtvis endast lever kvar i historieböcker och på museer. Frågan är hur lång tid det tar innan även kungahuset flyttar dit?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Rojin Pertow: Nostalgin för ”Girls” är ett rop på hjälp

Fönstret mellan Trump 1.0 och hoppet om en bättre värld efter finanskraschen har en särskild dragningskraft av hopp och optimism, symboliserad av tv-serien ”Girls”. Foto: HBO.

Åren före Trumps första mandatperiod beskrivs ofta som hoppfulla, oskyldiga, innan internet blev aggressivt algoritmmättat. En tid då man fortfarande använde Valenciafiltret på Instagram. Minns du?

En artikel i Newsweek menar att Z-generationen (folk födda 1997–2012) odlar en ömsint nostalgi för det tidiga 2010-talet. Och få kulturella produkter definierar 10-talet pre-Trump så väl som Lena Dunhams HBO-serie Girls. De fyra självupptagna men ack så relaterbara tjejerna Hannah, Marnie, Jessa och Shoshannahs uppskjutna förlovningar och könssjukdomar i New York förkroppsligar den millennialspecifika känslan av dumdristig hoppfullhet i en kultur som nyss hade genomlevt George W Bush och var redo för Obama-eran. Seriens sista avsnitt sändes 2017 då figurerna närmar sig 30. Mycket hann hända från den där lunchen med päronen i första avsnittet då Hannah yttrade det i dag ikoniska citatet: ”Jag vill inte skrämma ihjäl er, men jag tror att jag kan bli min generations röst.”Klipp till fem år senare och en av seriens allra sista scener. Vi befinner oss i Upstate New York. Man hör hur Hannahs son Grover äntligen suger tag och ammar efter att ha vägrat sedan födseln. Det är en hisnande sträcka mellan de två scenerna. Däremellan: fester i gamla industrilokaler i Bushwick, innerliga singer songwriter-bakgrundsspår, explicita sexscener och tonvis med det nu så saknade ”millennial optimism”-perspektivet på livet.

Sedan en tid tillbaka har Girls återupptäckts av dagens 20-taggare. På Tiktok pågår på klassiskt tjej-manér diskurs om vem i kompisgänget som motsvarar vem i Girls-universumet. Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Alice Aveshagen: Logistikkungen vill bli kulturman

Jeff Bezos anländer till Diors modevisning tillsammans med sin fru Lauren Sánchez. Foto: Frat/Backgrid UK/TT.

Bezos intåg i modevärlden är noga planerat. Frågan är om hantverket kan överleva mötet med hans pengar.

I en salong fylld av människor vars kläder kostar mer än en genomsnittlig småstadsvilla uppstår en särskild tystnad. Inför det faktum att mänskliga händer har lagt tusentals timmar på att tämja sidentyll och glaspärlor känner man andakt och ödmjukhet.

Men under Paris haute couture-modevecka bröts denna stämning av ett annat ljud: det metalliska klickandet från säkerhetsvakter som banade väg för en av världens rikaste män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 februari, 2026

Varför försvarade Noam Chomsky pedofilen Jeffrey Epstein?

Den amerikanska vänsterprofessorn Noam Chomsky har lyckats landa fel i ännu en uppenbar fråga. Foto: Hatem Moussa/TT.

Minns du Noam Chomskys storhetstid?

På Sverigeturnén 2002 fick hans samtal på Bokmässan i Göteborg flyttas till sportarenan Scandinavium, där 4 000 personer samlats för hans seminarium ”Världen efter 11 september” – med Stefan Sundström som förband. Hans böcker såldes i massupplagor, och som ung socialist beställde jag hem en hel låda av hans böcker från Ebay.

Hans mest kända begrepp var ”framställt samtycke” (manufacturing consent): tesen om hur kapitalintressen formar vår världsbild via massmedierna.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik.

Nu verkar det som att han i stället hjälpt Jeffrey Epstein att framställa en helt annan sorts samtycke.

Inte för att han betraktade den dömda pedofilen som en ”högt värderad vän och intellektuell samtalspartner”. Det kan mycket väl vara sant, och Noam Chomsky har alltid hållit hårt på att prata med alla.

Redan i slutet av 1970-talet gjorde han sig djupt kontroversiell genom sin iver att nyansera massmord som begåtts av andra makter än USA. I en artikel från 1977 ifrågasatte han rapporteringen om dödslägren i Kambodja, och försvarade samtidigt i flera texter förintelseförnekaren Robert Faurisson, en fransk litteraturprofessor som påstod att gaskamrarna aldrig existerat. Följden var att inga franska förlag ville ge ut hans böcker i decennier. I början av 2000-talet var det dags igen, när han lika nitiskt försvarade författaren Diana Johnstones förnekelse av folkmordet i Srebrenica.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik. Men så länge Chomsky korrekt kritiserat USA:s utrikespolitik har hans fans låtit honom komma undan med att konsekvent ha fel om allt annat.

Med samma välvilja kan hans mejl till Jeffrey Epstein från 2016 om att ses antingen på fastlandet eller på hans privata ö ses som oskyldigt:

”[Chomskys fru] Valeria är alltid sugen på New York. Själv fantiserar jag mest om den karibiska ön.”

Läs mer

Men 2019, när Epstein åtalades för sexhandel med minderåriga, passerade Chomsky en ny gräns. Då gav han Epstein mejlrådgivning om hur han ska hantera mediestormen och beklagade sig över den ”hemska” behandling han utsattes för.

”Det bästa sättet att gå vidare är att ignorera det”, skrev Chomsky. ”Det gäller särskilt nu, när den hysteri som har utvecklats kring övergrepp mot kvinnor har nått en punkt där till och med att ifrågasätta en anklagelse betraktas som ett värre brott än mord.”

I decennier kritiserade han eliten för att ljuga för massorna. Men när delar av denna elit visade sig systematiskt ha utnyttjat minderåriga, ställde han sina retoriska färdigheter till denna elits tjänst.

Och än en gång undrar man hur han ens lyckas landa fel.

Diskutera på forumet (1 svar)
Rörelsen 06 februari, 2026

Palestina i Sverige: upphäv handelsavtalet med Israel!

Övergreppen i Gaza fortsätter. Därför behöver EU visa kraft bakom orden. Foto: Jehad Alshrafi /AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Som medlemmar ur den breda solidaritetsrörelsen med Palestina i Sverige välkomnar vi förslaget från den europeiska vänsteralliansen i EU om ett upphävande av unionens handelsavtal med Israel. Initiativet, om än med en beklaglig fördröjning med förödande resultat, går i linje med de krav som redan tidigare ställts av European Coordination of Committees and Associations for Palestine och den globala BDS-rörelsen.

Förslaget är även förenligt med rekommendationerna från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Specialrapportören beskriver åtgärden som ett nödvändigt steg för att säkra ett palestinskt självbestämmande och rättvisa. Om förslaget röstas igenom innebär det en faktisk möjlighet för unionen att reparera sitt misslyckande i att efterleva sina mest fundamentala värden som självuttalade människorättskyddare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 februari, 2026

Nazister eldade Prideflagga – åtalas för hatbrott

Symbolen Fru Justitia i Stockholms tingsrätt. En film visar hur NMR-aktivisterna trampar på regnbågsflaggan. Foto: Henrik Montgomery/TT, Polisens förundersökning.

Förra veckan väcktes åtal mot två nazister för hets mot folkgrupp, efter att ha eldat upp en regnbågsflagga i centrala Stockholm. Felix König, tillförordnad generalsekreterare för RFSL, ser flaggbränningen som ett oroande tecken i tiden – men välkomnar att fler åtal väcks för hatbrott mot hbtq-personer.

Två nazister åtalas för hets mot folkgrupp, efter att ha bränt en Prideflagga i centrala Stockholm.
Det var under Pridefestivalen i Stockholm i början på augusti förra året som ett antal nazister från Nordiska motståndsrörelsen samlades på centrala Sergels torg. Med sig hade de en regnbågsflagga.

En 38-årig ledande aktivist i gruppen höll tal ståendes på flaggan. I talet beskrev han homosexuella bland annat som ”degenererade” och ”perversa”, och menade att nazistgruppen var på plats ”för att promota kärnfamiljen, före dekadens och bögerier”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 februari, 2026

Möbler för de många

I augusti 2024 slog Ikea i Älmhult världsrekord i kategorin flest antal personer i tvådelad pyjamas på samma plats, med 2 052 mot tidigare rekordet på 1 879. Foto: Johan Nilsson/TT.

Ingvar Kamprad gjorde folkhemsdrömmen en lysande affär. Men när Ikea nu genomgår sin största kris någonsin, framstår de sociala ambitionerna som avlägsna. ”Det enda radikala alternativet vore att stänga ned hela Ikea”, säger företagets gamla ”designminister” Lennart Ekmark.

Året är 1968 och vänstervågen hittar ända in i Ikea. Inte minst vid Kungens kurva i Stockholm, som sedan öppnandet tre år tidigare är världens största varuhus.

Den upproriska ungdomen ska flytta hemifrån och storsäljaren är lagerhyllan Ivar. Den lyfts in i vardagsrummet och proppas med vänsterböcker, dekoreras med Che Guevara-affischer, och några år senare ska Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och kalsipper spelas i bollhavet. Katalogens omslag det året pryds av en kommuniströd läderfåtölj.

Så ser i varje fall mytologin ut. Centrala för omdaningen är de unga vänsterradikalerna Lennart och Mary Ekmark. Han var under många år Ingvar Kamprads högra hand och ”designminister”, och hon har formgivit många klassiska interiörer.

Socialist. Lennart Ekmark började jobba på Ikea efter majrevolten 1968, och var hjärnan bakom företagets estetiska vänstersväng. Hans maoism var aldrig ett problem för Ingvar Kamprad. Foto: Leonidas Aretakis.

– Alla var vänster då, med Vietnamrörelsen och Gärdesfesterna, man fick nästan inte vara något annat. Särskilt med vår bakgrund, säger Mary Ekmark och syftar på uppväxten i södra Stockholms fattiga närförorter.

Lennart Ekmark tar vid:

– Ingvar visste att jag var maoist och kallade mig ofta det. Han tyckte att det var bra, att jag hade koll på folklighet. Han var väldigt intresserad av min ensamstående mamma och hur hon levde också.

Jag är på besök i deras lägenhet i Bananhusen på Södermalm, även de en 60-talsklassiker som uppfördes på en tidigare sockerfabrik. Där serveras jag inte bara ostmackor med gurka och utsikt över Årstaviken, utan ett unikt stycke svensk välfärdshistoria, om hur historiens snålaste smålänning blev mångmiljardär på folkhemmets löfte om ett gott hem för alla.


I november samlades Ikeachefer från hela världen i småländska Älmhult för att diskutera hur man ska rädda möbeljättens skälvande världsherravälde.

Bloomberg rapporterar att försäljningen stannat av i konkurrens med nätbutiker som Amazon, Shein och Temu. Som svar har man sänkt priserna, vilket fick fjolårets vinster att rasa med 26 procent. Sanktionerna mot Ryssland har dessutom lett till skenande timmerpriser, medan bolagets inköp av känsliga skogsmarker i Östeuropa fick föreningen Jordens vänner att i fjol nominera bolaget till ”årets greenwashare”.

Nu utlovar ledningen den ”största omställningen i Ikeas historia” – ett löfte som dock återupprepats sedan 2019. På mötet valdes också för första gången en ickesvensk vd.

Ikon. En Ikeaanställd skriver sin kondoleans efter att företagets grundare Ivar Kamprad gått bort 91 år gammal. Foto: Anders Wiklund/TT.

Den lilla postorderfirman som grundades 1941 av en 17-årig Ingvar Kamprad har blivit världens största möbelbolag. I dag har man 504 butiker, en försäljning på 473 miljarder kronor, och en bolagsstruktur mer svårbegriplig än deras monteringsanvisningar. Det sägs att var tionde europé blir till i en Ikeasäng.

Men man har också en socialdemokratisk historia. ”Per Albin Hansson byggde Folkhemmet, Ingvar Kamprad möblerade det”, hette det på 1960-talet, och hans slogan om att ”betjäna de många människorna” har ekat hos upprorsmakare som den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn.


– Det är som det alltid är. Man är 17 år och blir attraherad, säger Mary Ekmark och visar med handen mot de färska tekakorna.

– Han jobbade på samma avdelning. Han var upptagen då, vet du. Men till slut fick jag loss honom.

Lennart Ekmark fyller i:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)