När jag besöker Exarchia en månad senare står kravallpoliser vid torgets varje hörn, beväpnade med sköldar, gasmasker och vapenhölster. Ett par gator bort – precis intill Warehouse, en industriellt inredd restaurang med 500 vinsorter – står två polisbussar parkerade.

Konflikten handlar om den tunnelbanestation som ska byggas på torget, som en del av stadens expansion med nya linjer, som ska knyta ihop centrum med stadens nordliga förorter. Säkert hoppas man också höja fastighetsvärdena och trycka till stadsdelens legendariska motståndsanda.

Anarkister har försökt stoppa byggandet med blockader och protester. Därför reste utvecklingsbolaget Prodea ett fem meter högt stängsel för två år sedan, medan polisen sedan vaktat bygget dygnet runt sedan 2019 när arbetet inleddes.

Jag går in på ockuperade puben K-vox som drivs av anarkistkollektivet Rouvikonas, och beställer flaskölen Alfa, med kontanter förstås. I baren står Stathis, en 30-årig anarkist med håret i en hög tofs, tatueringar och punktröja med silhuetterna av gatubusarna från filmen Clockwork orange. Figurerna verkar populära, för de pryder även en väggmålning. Han säger att polisen bara vill jävlas.

– Det finns en bra yta bara ett par hundra meter bort. I stället ska de stänga ned vårt enda torg.

Bredvid mig i baren sitter en annan Leonidas, som varit aktiv i ockupationen i sex år. Han frågar om jag känner någon på svenska syndikalistiska fackförbundet SAC, och jag berättar om deras kamp för att organisera migrantarbetare från Östeuropa.

Han säger att Rouvikonas har köpt in tre brandbilar som de finansierat med donationer, för att hjälpa till att släcka bränder under somrarna. Han har själv varit med vid flera tillfällen, och säger att det har varit läskigt.

– Men vi har bara släckt medelstora bränder, säger han och skrattar.

Ur högtalarna strömmar rappare från Aten: Jaul från kollektivet 2X2X, Incognito M och TNT. På väggarna finns stora målningar av Pariskommunen, den ukrainska revolutionären Nestor Makhno, och några anarkister som rest för att strida med kurdiska gerillan YPG. Bland affischerna märks anarkistisk första maj vid La Mano-monumentet för Spanienfrivilliga i Stockholm, och en palestinsk gerillasoldat med texten: ”Genom land, hav och luft ska vi återvända.”

Ett par unga killar kommer in och köper en t-shirt med lokala graffitikonstnären INO, som är med i Aviciis sista musikvideo. Bredvid ett ansikte med gasmask står ett Stalin-motto från andra världskriget: ”Inte ett steg bakåt.” På andra sidan baren ligger en insamlingsdosa för kampen mot tunnelbanestationen, men gruppen har inte något att göra med gatustriderna, säger han. Så länge de får behålla sin byggnad är de nöjda.

När jag frågar vad de tycker om bråken kring vänsterpartiet Syrizas ifrågasatta partiledare Stefanos Kasselakis skrattar de bara. Alla politiker är lika köpta.

– För oss är det reality-tv. Vi bryr oss inte om vem som vinner, men det kan vara kul att följa som underhållning.

Leonidas tipsar mig om att kolla in deras aktioner på Youtube, och jag surfar dit medan jag väntar på ett par vänner.

Jag hinner se en film där en grupp maskerade män slår hål i väggarna på en läkarmottagning, och en annan där de stormar in på ett kontor dagtid och slår sönder elektroniken med en hammare. I samtliga fall finns en medhörande text som förklarar vad mottagaren har gjort sig skyldig till – sexuella övergrepp, trakasserier, dåliga arbetsvillkor. Jag tänker att det är bäst att jag respekterar deras fotoregler.

Vid halv tio hämtas jag upp av min vän journalisten Nikos Servetas och hans fru Angelica Sapouna. Han är hungrig så vi tar några flaskor Alfa på ett gyroshak i närheten, i väntan på att musiktavernan öppnar.

Nikos och Angelica träffades genom politiken. Hon kom från KKE Esoterikou, ett småparti som bröt med kommunistpartiet 1968 för att driva en reformerad, ”eurokommunistisk” linje. 1989 uppgick partiet i vänsteralliansen Synaspismos, som var drivande i skapandet av Syriza inför valet 2004. Rörelsen bars fram av vänstertidningen Epochi (Epok), där Nikos arbetade.

Han hade då nyligen flyttat tillbaka från Uppsala, där han bodde under hela min uppväxt. Han var bekant med min pappa och jobbade på Sveriges Radio. I dag rapporterar han från Aten i Flamman.

– Jag kommer ihåg när du var två och satt i mitt knä på grekiska föreningen, säger han och visar med händerna hur liten jag var.

Båda lämnade Syriza för ett år sedan, när den stilige redarsonen Stefanos Kasselakis svepte in från Florida för att knipa platsen som ny partiledare efter Alexis Tsipras. Sedan dess har partiet slitits itu av interna konflikter, där partiledaren kritiserats för toppstyre och högerinriktning, medan han själv anklagar kritikerna för att aldrig ha gett honom chansen.

Angelica förklarar Kasselakis överraskande seger med att det var för enkelt att bli ny medlem, och att de som varit med från starten blev överrumplade av alla nya kamrater som anslöt sig efter att ha följt honom i sociala medier.

– Han är inte vänster, han är en amerikansk populist, som Trump, säger hon och Nikos fyller i:

– Inför valet 2019 ville Tsipras bevisa att han hade folkets stöd och inte bara partiets, så han ändrade stadgarna så att man kunde lägga förslag via internet och rösta samma dag som man gått med genom att betala två euro. Inte som vi var vana vid, med den uppfostran vi haft som vänster – att gå på möten och lyssna på varandras argument.

– Och Tsipras bara försvann efter att ha avgått. Han gick på semester och tog inget ansvar för hur partiet skulle klara sig, säger Angelica.

Nu tror de att de bästa möjligheterna framåt finns i Nya vänstern, som bildades den 3 mars i år av utbrytare från Syriza. De hoppas bilda allians med goda krafter i Syriza, socialdemokratiska Pasok och kommunistpartiet KKE för att ta kampen mot högern.

Nikos Servetas säger att den radikala andan i Exarchia har gentrifierats sönder. Förr myllrade det av radikala bokhandlar, men nu finns desto fler loppisar med engelska namn som Yesterday’s bread, som jag besökte tidigare under dagen. Butiken är full av importerade retroplagg från Italien, samt muggar med radikala budskap som ”Slå fler nazister på käften”, ”Knulla patriarkatet” och ”Världens bästa chef”. (Jag visste väl att de gick att få ihop.)

Samtidigt är områdets radikala aura inte lätt att tvätta bort, bokstavligen – det är svårt att hitta en vägg utan klotter, och de vanligaste sprejbudskapen är ACAB (”Alla snutar är svin”) och kritik mot turismen. Samt, på en toalett: ”Digitala nomader, dra åt helvete!”

På en upphängd banderoll står ”Airbnb = hemlösa lokalbor”. Sedan en månad har landets konservativa premiärminister Kyriakos Mitsotakis fryst skapandet av nya Airbnb-boenden i innerstaden, som bland annat innefattar Exarchia, medan man söker en lösning på de skenande bostadspriserna. Dessutom ska klimatavgiften för tillfälliga boenden höjas från nuvarande 10 euro per natt. Men här i Exarchia hoppas man inte på politikerna, utan tar saken i egna händer.

Denna upprorsanda sträcker sig långt tillbaka. Det var ur demonstrationerna på Polytekniska högskolan i området som protesterna mot juntan inleddes, i november 1973. 40 människor dog när militären rullade in med stridsvagn, men snart föll det hårdföra styret.

På innergården har någon målat en palestinsk flagga, och på en nyklassicistisk universitetsbyggnad har någon sprejat: ”Krig mot imperialismen – ut med USA, baserna, Nato.” Inte långt därifrån står ett monument för den 15-åriga anarkisten Alexandros Grigoropoulos, som sköts till döds av en polis 2008 under ett nattligt gatubråk. De resulterande kravallerna var de största på 35 år, och spred sig ut till övriga landet.

På inskriptionen står:

De dödas hus är byggda av glömska. De levandes hus är gjorda av minne. Ditt minne kommer att leva vidare.

Tio och någonting går vi till en närliggande port och bultar hårt. Restaurangen heter O Aggelos (”Ängeln”), men det finns ingen skylt. På tredje försöket kommer en man och öppnar, och förklarar att vi måste göra av med minst 20 euro per person för att få ett bord. Det visar sig inte vara några problem.

Vid elva sätter sig två män i hörnet intill oss med stålsträngad gitarr och bouzouki, lägger upp en tvåliters Pepsi Max på bordet och börjar sjunga. De fortsätter i timtal utan paus. Den bangladeshiska gatuförsäljaren Ataur kommer in och Nikos köper en komboloi, ett pärlband i bärnsten, och räcker mig. I bakgrunden hörs ”Paliose to sakaki mou”, min jacka har blivit gammal.

Jag gav bort så många kostymer. Men nu när jag är pank vill ingen vän komma nära. De blänger på mina gamla kläder.

Därefter kommer ”Valentina”, som Nikos berättar är en oväntad feministklassiker från 1950.

Ah, Valentina, din flirtare. Du har pojkfrisyr och pratar grabbigt, du har bil […], snart bär du väl byxor. […] När du går till bouzokibarerna och dansar hasapiko gör du atenarna vansinniga.

För oss är det reality-tv. Vi bryr oss inte om vem som vinner, men det kan vara kul att följa som underhållning.

Genren heter rebetika och är en urban grekisk blues, som skapades kring förra sekelskiftet. Det finns element av både västerländsk chanson, grekiska folksånger och orientaliska tonarter, och genren har hämtat inspiration från mångkulturella städer som Smyrna i dagens Turkiet. Det var särskilt fallet efter det turkiska folkmordet på kristna efter andra världskriget, då många från den anatoliska västkusten tvingades fly till Grekland, vilket ledde till en kulturellt blandad miljö i de grekiska städerna, och därmed också till rebetikans guldålder.

Den framfördes av rebetes eller manges, ett segment av småkriminella som erövrat stolthet nog att bryta med de finare klassernas korrekthet. Elias Petropoulos skriver i Rebetika: Songs from the old Greek underworld att de bar ”tajta byxor i bästa importerade material, en mörk kraglös skjorta vanligen svart eller lila, smala spetsiga skor med höga klackar, och en fedorahatt långt bak på huvudet, eller så långt fram att de hade svårt att se. […] Hans gångstil var lätt arrogant, vänster axel framåtlutad för att behålla jackan på, ofta spelandes på en komboloi med högerhanden.”

Sångerna handlar om knark, kärlek, våld, brott och har en oregerlig underklasston. Medan borgerligheten avskydde musikernas dekadens, ansåg vänstern att de var för skrytsamt bohemiska. Först under 60-talet började låtarna ses som en del av landets musikskatt.

Framförda i halvhemlig lokal full av stammisar smälter sångerna samman rebeternas och anarkisternas avsky mot etablissemanget. Det krävs en stursk driftighet för att överleva under så många århundraden av ockupation, fördrivning och diktatur.

Några vinkannor senare spelar de ”O epipoleos”, slarvern.

– Det här är fuskarnas nationalsång! ropar Nikos och skrattar.

Hela rummet stämmer in:

Du kallar mig slarver. Jag pratar med för många kvinnor, blir full och somnar i fel sängar. Men jag ändrar mig inte. Jag älskar dig, men så här var jag, så här är jag, och så här kommer jag att vara. Jag är som havets våg, som dag och natt kommer och går. Men jag ger inte mitt hjärta till någon annan än dig som jag älskar.