Den avsky vi känner inför att ett främlingsfientligt parti tar plats i riksdagen får inte skymma ännu viktigare aspekter på valresultatet. Vi står inför ytterligare fyra år av borgerlig regering med ett förstärkt högerparti som nu är av samma storlek som socialdemokratin. Den senares djupa kris är av långtgående datum och resultatet av en politik som fullständigt förlorat kompassriktningen. Valrörelsen från de rödgrönas sida bestod i att erbjuda väljarna ett smörgåsbord där den fetaste biten bestod av en allmän pensionärsskattesänkning.
Med reformutrymmet på detta sätt reducerat blev det i myllret av små utspel och överbud riktat till olika särgrupperingar omöjligt att urskilja en stor och betydelsefull välfärdsreform som kunde markerat en tydlig skillnad gentemot högern.
Vänsterpartiet måste bryta sig ur det förlamande grepp som socialdemokratins anslutning till merparten av högerns skattesänkningar medfört. Endast med en progressiv och omfördelande skattepolitik är det möjligt att utforma en verklig välfärdspolitik som kan möta behoven hos dem av oss som blir sjuka eller arbetslösa eller på annat sätt är i en situation som särskilt påkallar vår gemensamma solidaritet. Hela den inhumana sjukförsäkringsreformen bör skrotas och ersättas av ett regelverk som hjälper sjuka tillbaka till hälsa och ett värdigt liv, och därefter till arbete. De som inte kan återvända till arbete ska garanteras en försörjning. Nedmonteringen av välfärden måste stoppas och resurser skapas för att kunna förverkliga parollen ”Världens bästa välfärd utan privata vinstintressen”. Därför är det också nödvändigt att bryta med partiets accepterande av socialdemokratins nyliberala principer med dess hyllande av det så kallade ”utgiftstaket” som förhindrar en aktiv politik för att bekämpa arbetslösheten genom stora välfärdssatsningar inom vård och omsorg.
Det är synnerligen allvarligt att Vänsterpartiet, genom att underordna sig socialdemokratins opportunistiska och misslyckade valtaktik, drogs med i dennas fall. Den socialdemokratiska eftervalsdiskussionen kommer att domineras av förslag i syfte att vinna tillbaka medelklassröster. Därmed kommer SAP:s högervridning att fortsätta och förstärkas.
Den djupgående kris som socialdemokratin genomgår skapar emellertid förutsättningar för Vänsterpartiet att förverkliga sina långsiktiga strategiska mål. Inom arbetarrörelsen måste partiet nu på allvar ställa sig uppgiften att erövra tolkningsföreträdet och därmed en ledande position. För detta krävs att vi förmår formulera en politik som för de breda grupperna av löntagare kan framstå som ett verkligt alternativ när vi ställs inför nästa finanskapitalistiska kris med massarbetslöshet och lönenedpressningsoffensiv som konsekvens.
Sverigedemokraternas fortsatta framgångar är i detta sammanhang oroande. De kan inte slås tillbaka genom ett samarbete i parlamentet med hycklande högerpartier. Den antirasistiska rörelsen kan utvecklas endast genom att på arbetsplatser och i solidaritetsgrupper förbindas med kampen mot kapitalism och imperialism. Stora ungdomsgrupper kan genom rörelsen mot rasismen komma till insikt om dess verkliga källor. Antirasismen måste nu i konkret handling och utomparlamentariska aktioner bli ett lika framträdande kännetecken för vänstern som feminismen och det förhållande i vilket såväl de feministiska kraven som den antirasistiska kampen står till de socialistiska perspektiven måste klargöras. Olika former av människohandel måste stoppas och sexköpslagen skärpas. En radikal feministisk politik från Vänsterpartiets sida kan samtidigt bidra till att bryta den nuvarande nedgången i kvinnorörelsens kamp. En ekosocialistisk inriktning kan utvecklas endast genom konkreta förslag som bryter med den miljöpartistiska. Miljöfrågorna kan inte överlåtas till ett i grunden liberalt och borgerligt parti utan måste med kraft föras fram inom ramen för en politik som ställer alternativ till marknaden. I alla dessa avseenden har den rödgröna alliansen lagt en paralyserande hand över Vänsterpartiet.
Partiet kan inte efter valet vara bundet av de överenskommelser som det ingått i inom ramen för en misslyckad valtaktik. Den kanske allvarligaste av dessa, då den rör inte kompromisser om kronor och ören utan det svenska deltagandet i ett krig på USA-imperialismens sida, gäller Afghanistan. Den svenska truppen deltar allt oftare i strider med utsläckta människoliv som följd. Sedan midsommar har den svenska styrkan har varit inblandad i ett 30-tal strider och gång på gång fått understöd av USA:s stridsflyg vilket tydligt visar att distinktionen mellan den svenska militära insatsen och USA:s är ohållbar. I sitt försök att besegra motståndsgrupperna, och att frigöra sina trupper för andra repressiva uppgifter, har USA dragit in flera europeiska stater i den utländska ockupationen av landet.
Argumenten för denna och för det svenska Isaf-deltagandet påminner på ett skrämmande sätt om de argument som framfördes till försvar för kolonialism och imperialism under 1800- och 1900-talet. Under förevändning att sprida ”civilisation”, ”utbildning”, ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” genomfördes och genomföres då som nu brutala massakrer och övergrepp. Den 4 november kommer högerregeringen att begära förnyat mandat hos riksdagen för den svenska militära interventionen. Vänsterpartiets riksdagsledamöter måste i denna fråga bryta med den rödgröna linjen att ge ett sådant mandat. Den svenska militära truppen måste med omedelbar verkan lämna Afghanistan. Fortsatt samarbete med och utbildning av den korrupta Kabulregimens polis- och militärstyrkor – som den rödgröna överenskommelsen innebär – är fullständigt oacceptabelt. Det svenska biståndet till Afghanistans folk får överhuvudtaget inte kanaliseras via USA:s marionettregim utan endast genom organisationer som Läkare utan gränser.
Vänsterpartiet måste i denna fråga – liksom i många andra – återgå till sin egen ståndpunkt och vidareutveckla sin egen politik. Det är att dags att återskapa partiets i valrörelsen utsuddade profil och föra fram ett verkligt vänsteralternativ.
Antagit vid medlemsmöte 2010-10-11
