Fahrenheit 9/11 är en film med obegripliga proportioner. I amerikansk TV spekuleras på allvar om filmen kan avgöra presidentvalet i USA. Fahrenheit sätter också ett dokumentärkassarekord för Michael Moore. Fler människor såg Fahrenheit 9/11 under den första helgen än Bowling for Columbine på nio månader. Filmen slog öppningshelgen för Return of the Jedi. Filmen är nummer två på listan över antal besökare per salong någonsin.
Nu rasar ett opinionskrig over there. Huvudaktörerna är Michael Moore och mannen som skall vinna valet åt president Bush, Karl Rove. ”En fullständigt lögnaktig film”, sas det från Vita Huset. Hittills har det inte på något sätt sänkt filmen. Lyriska recensioner även i välkänt konservativa bastioner som Fox News har vunnit kriget åt Moore. Och Moore har stämt i bäcken, anställt jurister som skall försvara filmen juridiskt om det behövs, och låtit faktagranskare från The New Yorker granska filmen. Enligt Moore är Fahrenheit 9/11 den ”bäst underbyggda dokumentären gjord i vår tid”.
Hur är då årets mest omtalade politiska film? Jag följde Michael Moores råd att se en piratkopia nedladdad från nätet. Det gjorde det svårare att följa några av filmens snårigare delar, och mitt i intervjun med en soldat reste sig en person i en biosalong någonstans i världen. Filmen förlorade onekligen en hel del på det, men Moore har naturligtvis rätt: alla borde se filmen, även de stackare som bor i Kuweit, där filmen är förbjuden.
Moore inleder med ett blitzkriegmontage om hur president Bush kom till makten. Florida-debaklet klaras av redan innan förtexterna rullar igång. Det är en bitter påminnelse om den stora skandal som är upptakten till världens mest destruktiva regering, som därefter stiger fram som huvudpersoner. President Bush, Condoleeza Rice, Paul Wolfowitz et consortes gör sig redo för kameran. De tittar oss i ögonen med en annan blick än vi är vana med, och vi förstår genast vad det handlar om. De gör sig redo att lura oss.
Vad som sedan följer är en kartläggning av den amerikanska imperialismens relationer med Saudiarabien och familjen bin Ladin. Merparten av filmen innehåller sådant som annars bara görs av obskyra skribenter för perifera månatliga publikationer. Det måste kännas ovanligt för en genomsnittlig amerikansk biobesökare att bombarderas med så många kopplingar. Men Moore gör det retoriskt begåvat och säkerligen hjälper bildsättningen till. Filmen är full med ett fantastiskt material från arkiven. Moore har alltid varit en mästare på montage, och här exellerar han i sin mästargren. En del av materialet är så fantastiskt att man undrar om det inte är skådespelare som befinner sig framför kameran. Men inte ens det mest uppseendeväckande klippet – Now, watch this drive! – är egentligen speciellt konstigt. George W Bush charmknep inför journalisterna framträder bara som snuskigt med bakgrund mot lögnerna som satte igång kriget. Men Moore avslöjar det genom att få med klippet i sin helhet och i ett enda klipp porträtteras maktens relation till media effektivare än trettio uppsatser.
På något sätt påminner Moore oss om vad Johan Ehrenberg sagt om Statistisk årsbok: det är bara att sammanställa vad som redan finns publicerat, så blir resultatet mer revolutionärt än Maos lilla röda. Verkligheten är ofta tillräckligt tydlig för att överträffa poesin. Vad som fattas är montage. Och vad som saknas för att nå en bred publik är att göra det underhållande. Några miljoner hjälper också. Men allt detta har Michael Moore.
Miljonerna har onekligen förbättrat Fahrenheit 9/11. Om de tidigare filmerna blivit röriga och väl fixerade på Moores fräcka intervjutilltag, har det rättats till här. Redan inledningen, tonsatt med spöklika gitarrfigurer slår an en ny ton. Ännu tydligare är det Moores spekarröst, som fått en professionell putsning och som oftare arbetar i ett allvarligare register. Annars är det sig likt: Michael Moore öser på med popmusik, gisslar makten och deras medier och porträtterar offren för högerpolitiken.
Egentligen finns det inte mycket att klaga på. Det är aningen svårt att hänga med i alla turer kring Floridas beslut att inte räkna ett antal röster i presidentvalet och det finns ett inslag om USA:s koalitionspartners i kriget mot Irak som avviker rejält stilmässigt.
I Sverige har Michael Moore kritiserats för att hans patriotiska retorik riktar sig till vita män (se Lawen Mohtadis artikel, ”Vem är rädd för Michael Moore?”, Mana nr 2/2004). Till att börja med kan man konstatera att han är en av de få breda filmare som tycks bemöda sig om att porträttera kvinnor och svarta ur arbetarklassen. Filmen visar tydligt det faktum att den amerikanska krigsmaskinen framförallt äter landets svarta söner. Fahrenheit 9/11 starkaste historia handlar om en kvinna som övertalar sin son att tjänstgöra i Irak. När han dör rasar hennes värld samman.
Men visst: Moore är inriktad på något annat – hans ambition är densamma som den Howard Dean uttalade innan han blev utslagen som presidentkandidat: att vinna tillbaka de arga och besvikna män med pickuptruckar och sydstatsflaggor som väljer mellan soffan och Bush. Han riktar sig till amerikaner, speciellt till krigsveteraner, soldater och skattebetalare.
I Fahrenheit är retoriken noggrannt anpassad för just målet att avsätta George W Bush. Därför lägger Moore mycket tid på att bevisa att de som trodde på Bush blev lurade, och argument som att det bästa sättet att stödja soldaterna är att skicka hem dem. Men det är så politisk retorik skall fungera: det är ett ständigt krig om att företräda grupper, det handlar om att vända motståndarens egna vapen 180 grader och att ha en exakt fingertoppskänsla för hur långt man skall gå. Det kan i vissa fall innebära att man kommer för kort. När man accepterar för mycket av motståndarens premisser hamnar man istället på defensiven. Det gör aldrig Moore. Hans klasståndpunkt är bergfast.
Därför kommer han mycket långt med sin patriotism. Han kommer fram till slutsatsen att soldater enbart kan skickas ut i krig om det är absolut nödvändigt och att krig för det mesta är till för att föda de rika och för det syfte George Orwell beskrev i 1984: att upprätthålla klassamhället. Inte dåligt för en kille som lyckas få Nascars racingteam att offentligt prisa filmen.
Fahrenheit 9/11 är Michael Moores bästa film sedan Roger and Me. Det är det enda i historien om Irakkriget som kan sägas vara en humanitär intervention med kirurgisk precision. Och den kommer att förfölja George W Bush varenda dag i resten av hans liv. Är det vad vi menar med poetisk rättvisa duger det bra.
