Utrikes 16 juli, 2008

Att bygga ett part – långa versionen

Revolutionen behöver en opposition, det är som en fysisk lag. Varje aktion skapar en motreaktion.<br /> Det säger Alberto Müller Rojas, vice ordförande för det regerande partiet i Venezuela, PSUV, i en intervju för Flamman.<br /> – Vi kan inte stödja oss på drömmar för det var så som den utopiska socialismen misslyckades för det var drömmar som byggde på etiska värden.

MARACAIBO-VENEZUELA Ett massparti har under det senaste året alltmer tagit form, Venezuelas förenade socialistparti, PSUV. Partiet har nästan sex miljoner medlemmar, aspiranter och aktiva sympatisörer som för ett år sedan registrerade sitt intresse för ett framtida medlemskap i partiet. Men kommer Latinamerikas största politiska parti att motsvara de krav de ställs inför?

När president Hugo Chávez för år sedan proklamerande att revolutionen borde ha ETT parti och inte en teknisk valallians bestående av ett antal vänsterpartier, uppfattades det medvetet och tendentiöst på många håll som att den omstridde venezuelanske revolutionsledaren nu beredde marken för att införa vad hans baktalare kallar för en enpartistat. Inget kunde vara felaktigare.
Men trots upprepade försök att förklara och klarlägga att partiväsendet i Venezuela inte kommer att arkiveras på något revolutionsmuseum, har kampanjerna fortsatt med påståenden som varje gång har blivit allt absurdare.
PSUV har vuxit fram som en historisk nödvändighet. Ingen politisk process och utveckling kan baseras på spontana eller olika starka personliga politiska viljor, förr eller senare havererar en sådan process. Men det unika med Venezuela är att ”verktyget”, som Lenin kallade partiet, först efter nära tio år nu stiger fram och konsolideras i venezuelanernas medvetande.
I början av mars genomfördes, i Venezuelas andra stad Maracaibo, den sista av ett tiotal ”minikongresser” som inleddes i slutet av 2007. På dessa tredagarskongresser debatteras det som brukar debatteras på partikongresser; förslag till politiskt program, stadgar, partiets ideologiska karaktär och kraven på partimedlemmarna.

Militärer och gerillasoldater

Men det som skiljer PSUV från i stort sett nästan alla partier och rörelser inom den internationella revolutionära rörelsen, är den demokratiska process som detta parti har genomgått för att bli vad det är idag, ett brett massparti som inkluderar det bästa av det venezuelanska folkets historiska kamp för att bygga ett samhälle baserat på en folkdemokrati.

President Hugo Chávez är så klart den oomstridde ledaren för PSUV och bildandet av partiet är en demokratisk livsnödvändighet för Chávez har, utan tvekan, mycket makt. Han tillsätter och avsätter ministrar många gånger på ett diskutabelt sätt. Han dominerar regeringen och har ett avgörande inflytande på den inriktning som politik och ekonomi har i Venezuela. Han har också själv många gånger sagt att processen aldrig kan hänga på en person.
Den politiska basen och utgångspunkten måste finnas i det parti och ideologi som regeringen baserar sitt arbete och program på. Precis som socialdemokraterna i Sverige under hela 1900-talet baserade sitt regeringsutövande på.
Och den man som utpekas som ideologen och arkitekten bakom PSUV:s uppbygge är den pensionerade generalen Alberto Müller Rojas, en, i likhet med Chávez, före detta militär men som bara gjorde ett år i fält medan han ägnade resten av sin aktiva tid som lärare på olika universitet i Venezuela.
– Vi är tre som har hållit i lite av trådarna för partiuppbygget; Ali Rodriguez, Jorge Rodriguez och jag, säger han, när han tar emot Flamman i Maracaibo. Det pågår en intensiv aktivitet eftersom det är den sista och konstituerande kongressen där också den andra hälften av den 51 personer starka partiledningen ska väljas.
Två gerillasoldater och en general, ingen dålig sammansättning! kommenterar jag, men Rojas kontrar med glimten i ögat:
– Jorge var aldrig gerillasoldat, däremot hans far.
Och det är denna faktiskt också unika venezuelanska egenskap som överraskar mången observatör av den internationella revolutionära rörelsen, hur före detta gerillasoldater och ledande militärer har gått samman och utmejslat ett gemensamt politiskt projekt.

Vänsterns valallians

• För en utomstående verkar det lite motsägelsefullt att partiet bildas först tio år efter att de första stegen för att skapa den materiella basen för Revolutionen och socialismen har tagits. Borde det inte vara tvärtom, att det är partiet som är den politiska kompassen för revolutionen?
– Vi hade först en politisk koalition, den ”patriotiska polen”, som utgjordes av en rad folkrörelser men också de olika vänsterpartierna. Inledningsvis var det en valallians som innebar att denna enade vänster vann fem, sex val på raken. Men nu har vi ställt oss målsättningen att skapa ETT verktyg som definierar det socialistiska teoretiska tänkandet och dess spridning och utbredning i befolkningen. Detta verktyg ska också arbeta i allians med regeringen i tillämpandet av program som tar sikte på att vägleda samhället mot en socialism som i allmänna drag tar tillvara på alla de erfarenheter från det 20:e seklet, i synnerhet de bittra erfarenheterna från Sovjetunionen och i Östeuropa. Dessa visar att processen utvecklades mot kapitalism och en del länder slutade som underordnade till ”Atlantpakten” och USA som erkänns som den ledande kraften i världen.

Kombinera flera ideologiska strömningar

• Den europeiska arbetarrörelsen skapade sina politiska partier för mer än 100 år sedan för att kanalisera sina politiska krav mot borgarklassen som hade grundat sina politiska partier. Arbetarklassens partier grundade sin teori på marxismen. Hur ser PSUV på marxismens som en teoretisk källa för att förstå den samhälleliga utvecklingen? Chávez har offentligt sagt att PSUV inte är marxistiskt. Vad är det då?
– Marxistiskt kan det inte vara för det är i dag inte giltigt, varken teoretiskt eller praktiskt. För Marx’ tänkande var finalistiskt, deterministisk med idén att vi går mot ett perfekt samhälle. Enligt den vetenskapliga definitionen i dag är finalismen och determinismen inga paradigmer för att förstå verkligheten. I dag finns det möjligheter men det finns inga färdiga vägar att beträda.
– Källan för den venezuelanska socialismens tänkande, som vi försöker karaktärisera, är å ena sidan tillämpandet av den historiska materialismen (som Marx förfäktade, reds. anm.). Vi anser att verkligheten kan analyseras genom konfrontationen mellan de sociala klasserna. Men vi har gått längre än så. Vi har tagit åt oss Gramcis tes i synen på historien men även vissa historiska teser som Trotskij förfäktade som till exempel tesen om den ”permanenta revolutionen”. Idén om att hoppa över det förkapitalistiska stadiet, i vilket Venezuela befinner sig i, för att gå mot en socialistisk process utan gå via den liberala borgerliga etappen, som i den marxistiska tappningen inte var möjlig.
– I Venezuela fanns det också innan Marx en strömning som motsvarade ett humanistisk, socialistiskt tänkande som framför allt uttrycktes av (Juan) Jacobo Rousseau. Denna strömning leddes av den sydamerikanska kontinentens frihetsledare och teoretiker, som i fallet Venezuela, av Simon Rodriguez som anslöt sig till den utopiska socialismens anhängare. Också under mitten av det 19:e seklet framträdde en stark socialistisk strömning som uttrycktes i uppropet ”Socialism i förvandling” som var en blandning mellan den utopiska socialismen och Marx’ historiska materialism.

Fördela mervärdet

– Vi har således sammanfört det viktigaste ur dessa socialistiska källor och sammanfört dem med de bästa av de socialistiska venezuelanska traditionerna som finns i rötterna hos folket, som till exempel indianerna, där kollektivet står över individen och staten. Därför säger vi, att i Venezuela i dag byggs en socialism som motsvarar förväntningarna, traditionerna och de nationella vanorna. Och vi gör det med fredliga medel utan att eliminera de antagonistiska motsättningarna. Jag tror det är en stor fördel för vi behåller dialektiken. För om vi skulle förvandla oss till ETT parti i landet, skulle partiet förvandlas till ett byråkratiskt parti vilket skedde med det sovjetiska kommunistpartiet. Eller det mexikanska revolutionspartiet PRI, som blev konservativt. Vår idé är därför att behålla dialektiken i partiet och göra revolutionen, som Marx förstod den, ge den utrymme och aktivera alla produktiva krafter i landet där det inte heller utesluts privata individuella initiativ. Inklusive Lenin var öppen för privata initiativ som fungerade. Vi anser alltså att problemet inte i första hand handlar om ett förhållande till produktionsmedlen utan mer om hur mervärdet (av produktionsresultatet) ska fördelas. Om detta fördelas på ett jämlikt sätt i landet som tenderar att reducera de enorma klyftor som existerar, då är vi på väg mot socialismen.

Kontrarevolutionens betydelse

• Det verkar som historien går igen, från Oktoberrevolutionen som utsattes för blockader för att svälta ihjäl revolutionen 1917, inbördeskrig och väpnad intervention från de 14 mäktigaste staterna i världen (1918-1922). Chávez anklagar nästan dagligen den politiska oppositionen för kontrarevolution, för att ligga bakom hamstring av viktiga basvaror för folket.
– Det är dialektiken som gör att det finns en dynamik i den revolutionära processen och som skapar en kontinuitet i revolutionen som Trotskij beskrev den, i form av den permanenta revolutionen. För revolutionen behöver en opposition, det är som en fysisk lag. Varje aktion skapar en motreaktion.
– Bildandet av PSUV är en utmaning, inte för att det har bildats ett parti utan för formen hur det har organiserats och karaktären på det som motsäger all praxis på hur revolutionära partier har bildats där förtruppen skapas först. PSUV har bildats från basen.
• Då inträder den logiska frågan varför de 5,6 miljoner medlemmar och aspiranter som skrevs in i partiet förra året inte röstade på JA i folkomröstningen 2 december, 2007 för det nya socialistiska författningsförslaget? JA-sidan fick lite mer än 4,2 miljoner röster.
– Valskolk från det socialistiska folket och att motståndarnas propaganda fick genomslag.
• Men borde inte medlemmar och aspiranter i partiet ha en större politisk medvetenhet i allmänhet för att genomskåda denna propaganda?
– Nej, de är folk i största allmänhet och har inte denna högre politiska medvetenhet. De sympatiserar med idéerna. Och det är just partiets centrala uppgift, att inympa denna politiska medvetenhet hos sin medlemsbas och sympatisörer.
Parti och stat
• Hur ska PSUV undvika att bli en del av den venezuelanska statsapparaten som många av de tidigare statsbärande partierna som till exempel Sovjetunionen, förvandlades till?
– Det är den kanske största utmaningen som PSUV står inför, hur undvika att byråkratin använder sig av den praktik som nästan är en politisk venezuelansk kultur, korruption? Och vi har på ett alarmerande och på nära håll sett den under organiseringen av partiet. Vi har försökt hantera problemet genom att ge basen möjlighet att kritisera dessa företeelser. Men det handlar inte enbart om att ledande personer representerar denna tendens, det finns även en utbredd mentalitet inom medlemsbasen i att dess stöd ska resultera i (materiella) förmåner. Vi ser ofta att de inte använder sig av den makt de förfogar över. Idén är att ge makt åt människorna på basnivå, på kommunal nivå eller, som Lenin ursprungligen myntade uttrycket; ”All makt till sovjeterna (arbetarråden)!” Medan vi säger: ”All makt till kommunerna!” Men om dessa kommuner (där folkråden/Consejos Comunales återfinns) inte utvecklar sitt maktverktyg och de fortsätter att vara avhängiga till den byråkratiska apparaten, kommer det att bli omöjligt att undvika byråkrati och korruption. Och det är den stora utmaning som detta parti står inför.
– Ibland är jag rädd att gå på dessa möten där man uppmanas att ”överlämna detta brev till Chávez”, där de ber om personlig hjälp, det handlar inte ens om kollektiva problem. Jag brukar svara: ”Jag är ingen budbärare, skicka det med posten!” Men denna paternalistiska mentalitet som finns på basnivå är också ett arv från kolonialismen där du till exempel bad om hjälp hos prästerna. Dessa präster har haft en nästan avgörande makt i de politiska besluten, kanske inte i lika hög grad i Venezuela som i Latinamerika.

Krav på partimedlemmarna

• Och då följer den andra logiska frågan; vilka blir kraven på de personer som är aspiranter att bli partimedlemmar i PSUV om nivån på den politiska medvetenheten är diskutabel?
– Jag tror att beslutet att tillåta folk att bli aspiranter och medlemmar i partiet utan några större krav, var korrekt. Man kan inte lära sig teoretiskt utan samtidigt tillämpa de politiska uppgifterna. Och lär man sig ändå inte med denna kombination är det lätt att processen korrumperas, inte i det etiska hänseendet utan i form av att processen avviker från sitt grundläggande mål. Och då faller vi in i samma situation som Sovjetunionen hamnade i. Det är kanske det bästa exemplet på vad som kan hända, oavsett om du har den politiska makten i 50-70 år. Förändrar du inte det personliga tänkandet, moralen och attityden hos personen så förloras processen.

Socialistisk humanism

• Den latinamerikanska högern omgrupperas och attackerar framför allt Venezuela i en ideologisk konfrontation där till och med katolska kyrkan är deltagare. Denna anklagar Chávez och PSUV för att vilja införa en marxist-leninistisk diktatur i Venezuela. Är PSUV:s medlemmar verkligen kapabla och politiskt mogna att ta den konfrontationen med en synnerligen mäktig fiende?
– Högern i dag har ingen ideologi, bara en instinkt. Är USA:s ockupation av Irak eller Uribes krig mot sitt eget folk i Colombia ett rationellt uppförande? Det är närmare ett djuriskt beteende. Socialismen är det humanistiska uttrycket. Människan lever i en social miljö som baseras på kultur som i sin tur är avhängigt av vetenskapen. Därför kan vi inte stödja oss på drömmar för det var så som den utopiska socialismen misslyckades för det var drömmar som byggde på etiska värden. Men vad är etik? Går det att äta? Väg upp ett kilo ärlighet!
• Vilken är den främsta uppgiften för dagens medlem i PSUV?
– Att lära sig och att lära ut. Men medlemmarna måste leva och lära sig mitt i verkligheten och delta i den politiska processen som vi befinner oss i. För mänskligheten, inte bara Venezuela befinner sig mitt i historisk etapp där själva livet är i fara.

Inrikes/Nyheter 17 juli, 2025

SD-politiker fortsätter stötta nazistgrupp – locket på från partiet

På Aktivklubbs hemsida skyltar organisationen bland annat med SS-symbolen ”svarta solen”. Foto: Flamman.

Sverigedemokraterna vill inte uttala sig om den kommunpolitiker som gått ut med öppet stöd till nazistiska Aktivklubb. Jonathan Leman på Expo ser det som ännu ett led i partiets radikalisering högerut.

Christina Nilsson, kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen, har under de senaste dagarna gått ut med öppet stöd för det nynazistiska nätverket Aktivklubb via sitt konto på X. Som Flamman kunde visa har hon bland annat skrivit ”heja Aktivklubb”, delat gruppens inlägg och uttryckt förhoppningar om att nätverket ska växa i Europa.

”Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag”, skrev hon den 12 juli.

Flamman har sökt Nilsson via mejl, men inte fått någon respons. Nu väljer hon dock att gå ut med kritik mot publiceringen via sitt X-konto.

Högerextremister som står nära Aktivklubbarna dyker upp som medarbetare och medverkande på kanalen Riks

”En ren lögn av Flamman att jag skriver att det är bra att Aktivklubbar i Europa växer”, skriver hon den 15 juli, och tillägger att hon inte heller hyllat dem utan ”försöker se bakom etiketterna”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 juli, 2025

Tror Lars Beckman att Bonnier styr medierna?

Mediekritiker. Lars Beckman antyder att Bonnier News styr den svenska nyhetsrapporteringen om migrationsminister Johan Forssell.

Lars Beckman riktar återigen udden mot Bonnier News, den här gången med anklagelser om att de styr bevakningen om Johan Forssells son. Det är skamligt att Moderaterna accepterar sådana konspirationsteorier, skriver Leonidas Aretakis.

Sedan Expo avslöjade att en nära anhörig till en svensk minister – vilket visade sig vara migrationsminister Johan Forssell – var aktiv i etnonationalistiska grupper, har högerns förnekelsefabrik pressats till gränsen.

Enligt Ulf Kristersson har den anhöriga endast hamnat i ”dåligt sällskap”, trots att personen varit värvare för vit makt-gruppen Det fria Sverige, samarbetat med Nordiska motståndsrörelsen, samt gått med i nynazistiska slagsmålsklubben Aktivgrupp för att gå ”från ord till handling”.

Som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har påpekat, är detta ett förminskande av nazistiskt våld: ”Nationalsocialismen har förintelsen av Europas judar som sin yttersta, historiska konsekvens och antisemitismen utgör alltjämt dess ideologiska kärna. Varje uttryck för denna ideologi är därmed ett direkt hot mot judar och andra minoriteter i Sverige, och mot vårt öppna, demokratiska samhälle.”

Men statsministern är inte ensam om att tona ned organiserad nazism.

”Det är verkligen riktigt uselt” att ”jaga ett barn i syfte att komma åt en förälder politiskt”, skrev justitieminister Gunnar Strömmer på Instagram. Widar Andersson på Norrköpings Tidningar påstår att sonen endast ”ägnat sig åt högerextrema aktiviteter på sociala medier” – trots uppgifter om både klistermärken och stridsträning.

Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Värst formulerade sig dock Gävlemoderaten Lars Beckman. På X skrev han: ”Det bestående intrycket av veckan blev alltså att Bonnier News ägda medier [sic] inte tvekade att använda ett minderårigt barn för att komma åt borgerliga politiker.”

I ett annat inlägg utvecklade han tanken: ”Den röda linjen som medierna – drivna av Bonnier News publikationer – passerade måste självklart få konsekvenser i möjligheten att få skadestånd för enskilda.”

Varför pekar Lars Beckman ut just Bonnier News? Grävet gjordes av Expo. TV4, som först konfronterade ministern, ägs av Schibsted. Och nyheten har även plockats upp av internationella medier som BBC, The Guardian och Euronews.

Men Lars Beckman är ofta noga med att påpeka att just Bonnier News äger tidningar som han kritiserar, inte sällan lokaltidningarna Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Det är inte konstigt att diskutera den mediekoncentration som gör att de plockar hem överlägset mest presstöd (250 miljoner). Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Det är inte första gången. När Expo 2020 rapporterade om en högerextrem bokmässa som besöktes av skogsmiljardären Karl Hedin (7/8 2020), rusade Lars Beckman till försvar: ”I ett öppet fritt demokratiskt samhälle så måste olika röster få komma till tals.”

Även den gången fick han kritik från SKMA, då han ”ingenting har att säga om de olika röster som det här i flera fall handlar om – individer som sprider vit makt-propaganda, judehat, islamofobi – och i stället angriper demokratisk kritik och rapportering kring ett högerextremt arrangemang” (9/8 2020).

När tre hakkorsbanderoller hängdes upp över Essingeleden i april skrev Beckman: ”Har palestinierna satt upp dem?” Utöver den öppna rasismen mot palestinier, visar uttalandet enligt SKMA hur ”nazism och antisemitism inte tas på allvar och i stället används som politiskt slagträ”.

Visst finns ett relevant samtal att ha om mediehanteringen, och jag tycker att mediernas försikthet att namnpublicera hedrar dem. Det handlar givetvis inte om att skydda en minister, utan en minderårig. Om politikerbarn blir föremål för kritisk rapportering nu, kommer den principen även att gälla vänsterpolitiker, då barns rättigheter inte styrs av föräldrarnas ideologi. Är alla beredda på det?

Men den diskussionen går att föra utan att förmildra våldsbejakande nazism, och utan att låta mediekritiken glida över i konspirationsteorier.

Den märkliga fixeringen vid Bonnier har djupa historiska rötter, som Lars M. Andersson visar i sin studie av den svenska nazisttidningen Hammaren på 30-talet. Tanken dyker också ständigt upp hos sverigedemokrater med sympatier längre högerut. 2016 blev riksdagsledamoten Anna Hagwall utesluten ur SD efter att ha föreslagit slopat presstöd för att minska Bonniers makt, samt föreslagit att ingen ”etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media”.

Med tanke på denna historia, och den antisemitism som alltjämt finns i Sverige både till höger och vänster, borde Moderaterna vässa sin mediekritik. Inte minst som det enda Lars Beckman verkar prenumerera på är ifrågasättanden från SKMA.

Men att partiet skulle agera mot den frispråkige Gävlebon efter alla år verkar otroligt. Ulf Kristersson har väl bara hamnat i dåligt sällskap.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 15 juli, 2025

SD-politikern om nazistgruppen: ”Heja Aktivklubb!”

Christina Nilsson är kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen. I Bulletin och på X hyllar hon nazistnätverket Aktivklubb. Foto: Skärmdump/Riksdagen.

Kommunpolitikern Christina Nilsson ifrågasätter Säpos bedömning av gruppen som högerextrem och våldsbejakande – och hyllar aktivklubbarnas tillväxt i Europa.

I en ny debattartikel i Bulletin uttrycker sverigedemokraten Christina Nilsson stöd för den nynazistiska organisationen Aktivklubb. 

”Vad jag har kunnat utröna älskar de sitt land och vill kunna känna stolthet över detta land och sin härkomst utan att ständigt få skit för det”, skriver hon som svar på Säpos beskrivning av gruppen som rasideologisk.

Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag

Nilsson är tidigare ersättare i riksdagen, och i dag ledamot i kommunfullmäktige i östgötska Kinda. I artikeln går hon igenom Säpos beskrivning av gruppen punkt för punkt, och kritiserar deras bedömningar av gruppen som våldsbejakande och högerextrem. Hon välkomnar hon också att män organiserar sig tillsammans i ett ”överfeminiserat och känslostyrt samhälle”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)