Drygt hälften av alla vuxna svenskar lider av värk, enligt SCB. Men smärtan är inte jämnt fördelad bland olika samhällsgrupper. Bland fackförbundet Kommunals medlemmar lider 80 procent av värk, enligt en undersökning som tidningen Kommunalarbetaren presenterade nyligen. Och dubbelt så många – 40 procent – lider av svår värk jämfört med befolkningen som helhet.

En stor majoritet av kommunalarna som har ont anser att värken uppstått på grund av jobbet. Stress, fysiskt tunga moment och scheman som inte ger tid för återhämtning sliter långsamt ner personalens kroppar. Och problemen har blivit värre: på fem år har andelen som uppger att de tar värktabletter regelbundet för att klara jobbet nästan fördubblats från 21 till 38 procent.
”Det är alldeles förfärligt, min bild är att det har blivit tightare och att det handlar om bemanningen”, kommenterar Lenita Granlund, avtalssekreterare på Kommunal.

Förfärligt var ordet. Än mer förfärligt är att den här typen av undersökningar nästan aldrig genererar några rubriker utanför fackföreningspressen. Detta trots att arbetsrelaterade belastningsskador inte bara är ett problem för individen, utan ett stort samhällsproblem. En miljon svenskar lider av belastningsskador i dag och under 2016 hade 300 000 så allvarliga problem att de behövde vara sjukskrivna, enligt SVT.

Med tanke på hur mycket tid som ägnats åt att prata om sjukförsäkringens kostnader de senaste åren är det konstigt att vi inte pratar mer om roten till problemen, där det allt mer pressade arbetslivet är en av de stora bovarna. Men till viss del är förklaringen enkel. Att många yrken innebär arbetsställningar och ett tempo som leder till värk och skador är helt enkelt ingen nyhet, enligt mediernas logik. Att dålig arbetsmiljö dessutom hänger tätt ihop med låg lön är så självklart att det inte ens behöver sägas. Sådan är kapitalismen, än sen?

Att många yrken innebär arbetsställningar och ett tempo som leder till värk och skador är helt enkelt ingen nyhet, enligt mediernas logik

Människan är anpassningsbar, och som med de flesta försämringar som sker långsamt vänjer vi oss med tiden. Ett ökat tempo och högre belastning blir snabbt det nya normala. Och den som är helt slutkörd efter jobbet får inte direkt lättare att ta strid för bättre villkor eller engagera sig politiskt för förändring.

Därför är det viktigt att vi hela tiden påminner varandra: att ha ont på grund av jobbet är inte det minsta normalt. Tar du smärtstillande för att orka med ditt arbete så är det för att någon annan tjänar pengar på att inte ge dig bättre villkor. Blir du och dina kollegor sjukskrivna på grund av stressen är det systemet som svikit er, efter att först ha utnyttjat er. Och den som biter ihop och lider i tysthet kommer inte belönas, utan tvärtom utnyttjas ännu hårdare i längden.

Men vi måste också på alla sätt lyfta fram, stötta och stå sida vid sida med de som fått nog. Som Förskoleupproret, som de senaste åren gjort ett enormt arbete för att uppmärksamma förskolepersonalens villkor, eller Äldrevårdsupproret som drogs i gång i Luleå i september. Eller nattundersköterskorna i Kungsbacka som startade en Facebookgrupp i protest mot att de skulle tvingas jobba fler nattpass för att få samma lön och tvingade kommunen att backa. Alla visar de att mostånd är möjligt – och lönar sig.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.