USA:s strategiska mål är nu uttryckligen att Ryssland ska försvagas av sitt krig i Ukraina. Det är en linje som gynnar den egna vapenindustrin samtidigt som allt hopp om fred förtvinar.
I februari, några dagar innan Ryssland invaderade Ukraina, uppmanade USA:s president Joe Biden alla amerikanska medborgare att lämna Ukraina inom 48 timmar. Sedan dess har USA kommit tillbaka till landet, men på ett annat sätt. Utan att riskera livet på en enda soldat drar de nytta av den serie katastrofer som Vladimir Putin satt igång för att befästa de strategiska framgångarna: ett försvagat Ryssland, ett Kina som besväras av sitt grannlands missräkningar, en atlantisk allians som stärkts av Sveriges och Finlands snara inträde, en uppsjö nya kontrakt för den amerikanska exporten av säd, vapen och gas, västerländsk media som ständigt upprepar Pentagons propaganda. Varför skulle de amerikanska strategerna önska att ett sådant gynnsamt krig tar slut?
Det gör de inte. Sedan några veckor tillbaka tycks det som om den enda lösning på konflikten som USA skulle kunna gå med på är en som slutar med en västerländsk segerparad i Moskva, med Biden i talarstolen och Putin i en bur. Och för att uppnå målet, som numera beskrivs som att ”försvaga Ryssland” – läs: att låta det förblöda –, skyr USA inga medel: leveranser av allt mer avancerade och offensiva vapen till Ukraina, förmodad hjälp åt landets armé med att lokalisera och döda ryska generaler, och till med att sänka dess främsta slagskepp. Därtill har kongressen de tre senaste månaderna röstat för att förse Kiev med 54 miljarder dollar i hjälp, vilket är 80 procent mer än hela den ryska militärbudgeten.
Biden var inledningsvis rädd för att en för tydlig uppslutning på Ukrainas sida skulle utlösa ”ett tredje världskrig”. Han tycks nu ha dragit slutsatsen att Moskvas kärnvapenhot var en bluff, och att Ryssland, vars militära styrka han överskattade, kan trängas tillbaka utan risk. Han ansluter sig därmed till de neokonservativa republikaner som anser att alla eftergifter till Putins expansionism ”är detsamma som att betala en kannibal för att han ska äta oss sist”. (1) Den amerikanska entusiasmen är så överhettad att Biden i ett tal inför arbetarna vid Lockheed Martins fabrik i Alabama, som tillverkar antistridsvagnsmissilen Javelin, gladde sig över att ”ukrainarna döper sina nyfödda till Javelin eller Javelina”.
President Volodymyr Zelenskyj påminde den 21 maj om att kriget bara kommer att nå ett slut ”vid förhandlingsbordet”. Men den ryska armén fortsätter sin destruktiva erövring av städerna i Donbass, och USA:s ledare drar nytta av den växande konflikten. Europa tycks för sin del vara slitet mellan en något isolerad fransk president, som med rätta påpekat att ”fred kommer inte att uppnås om Ryssland förödmjukas”, och en estländsk premiärminister som svarade: ”Man bör inte erbjuda Vladimir Putin någon utväg. (…) Lösningen kan bara vara militär. Ukraina måste vinna detta krig.” (2) Diplomatin är på sparlåga. Och för tillfället är det Washingtons språkrör som leder dansen på den gamla kontinenten.
Serge Halimi är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
