Ibland har jag frågat olika yngre vänner om de förstår varför man spelar musik så starkt på pubarna.
– Då hör man ju inte vad folk säger, säger jag.
– Va? säger de. Jag hör inte.
– Jag sa att jag inte förstår varför musiken måste vara så stark, man hör ju inget, VARFÖR STARK MUSIK!
Men då säger den unge man som jag frågar, att, fan, fattar du väl, slippa prata, ba’, behöver fan inte hitta på något att säga. Om det inte är en mer konspirationssinnad man som förklarar att pubägarna spelar stark musik för att folk inte ska prata utan dricka mer öl. Vilket antagligen stämmer, för ju längre kvällen går desto högre brukar man vrida upp musiken och ju mer öl säljs det. Kan man inte prata kan man alltid öla.

Bortsett från ölet är det ungefär samma sak med bullriga motorbåtar som pilar fram och tillbaka över sommarens fjärdar; det finns ingen chans för dem som sitter där att säga något till de andra i båten. Ja, säga kan de ju alltid, men inte höras. Och det verkar många tycka är skönt, så slipper de tänka ut något intressant och kan koncentrera sig på att njuta av fartens tjusning. Att segla är socialt mer krävande.
Värst är att ro. Och att gå ut och äta i Paris, för där spelar man ingen musik, eftersom prat och mat är lika viktiga ingredienser i fransk restaurangkultur.
När jag var tonåring hade jag ofta svårt att hitta på saker att säga, särskilt till flickor. Dagen innan brukade jag försöka tänka ut olika samtalsämnen, men de räckte inte alltid så länge, utan till slut blev det en pinsam tystnad. På den tiden fanns det inga pubar i Sverige, i så fall hade mitt problem lösts enkelt.
Men denna kommunikativa svårighet upphörde när jag blev äldre och hade varit med om mer saker och läst fler tidningar och därmed också fått mer att prata om. Om det inte i själva verket var så att jag sänkt mina krav på att alltid säga något intressant.

Bortsett från riktigt små barn som ofta pratar som galningar – man går där hand i hand med sitt lilla barn som pratar oavbrutet – så verkar det som om de flesta av oss pratar mer med åren. En kvantitativ höjdpunkt brukar inträffa i femtioårsåldern, men efter det börjar folk återigen prata mindre, och många åldringar är tämligen tystlåtna.
Tänk efter vilka de mest pratsamma människorna ni känner är! Visst är de alla cirka femtio! Och vad tror ni att det beror på?
Ja, en förklaring kan vara att de slutat gå på pubar och åka snabba motorbåtar, och därmed lämnat det gemensamma tigandet bakom sig, och börjat försöka hitta på saker att säga. Inte sällan har de lyckats alltför bra med detta, med en fullkomligt bedövande pratsamhet som följd.
Utan att på något sätt vilja bidra till politikerföraktet kan jag i det här sammanhanget ändå inte låta bli att påpeka att de flesta ledande svenska politiker idag är just i femtioårsåldern.