Varför talar ja-sägarna om euron och inte om EMU? Genom att låta frågan handla om valuta, växelkurs, ränta och finanspolitik förminskas frågan och man kan likt Mats Svegfors fråga sig varför vi har en folkomröstning i en så ”teknisk” fråga. Folkomröstningar bör vi ha om de stora politiska vägvalen, tycks han mena, eller inte alls.
Troligen är det taktik från förespråkarna för att frågan om EMU inte ska framstå som så viktig, som en så stor förändring. Det handlar ju bara om vilka pengar vi ska ha i plånboken så var inte bakåtsträvare utan låt oss vara en del av Eurrr-opa. Detta kan mycket väl leda till lågt valdeltagande.
Här måste vi på nej-sidan göra tvärtom. Vi bör ständigt lyfta fram tre punkter, nämligen att: 1. ränte- och valutapolitiken är redskap för att klara sysselsättning och välfärd. 2. EMU bygger på nyliberal politik där ekonomerna bestämmer och där kapitalägarnas behov sätts före arbetarnas. 3. En förändring av EMU:s inriktning kräver ett enhälligt beslut, det räcker inte längre med att välja en bra regering i det egna landet.
EMU formades av storföretagsamheten och nyliberala politiker på 1980-talet. Den första grundtesen är att folket göre sig icke besvär. Med EMU finns inte längre några folkvalda att ställa till svars, några protokoll från centralbanken som journalisterna kan granska. Med EMU låses möjligheterna till en verklig demokratisering av ekonomin.
August Strindberg beskrev på 1880-talet ekonomi så här: ”En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.” Utrikespolitik beskrivs så här: ”Samarbetet mellan de olika nationaliteternas överklasser.” Med EMU blir Strindbergs ord mer aktuella än på länge.
Jag läser en färgglad skrift från socialdemokraterna i Europaparlamentet. Deras huvudparoll är: ”Ja till samarbete – Ja till euron.” Det är oklart på vems villkor samarbetet sker. Tydligast blir det när man skriver: ”En gemensam valuta för hela EU är en anpassning till dagens internationaliserade ekonomi.”
Inte så mycket ideologi utan just anpassning präglar resonemangen. Det dras också en trött parallell till den internationalism som länge präglat arbetarrörelsen. Det känns absurt när man jämställer världsvid klassolidaritet med deltagande i ett nyliberalt EMU.
Så här blir det när klassanalysen kastats överbord, när socialismen övergivits och bara klasssamarbete på ensidiga villkor återstår. Det som är bra för företagen är bra för alla. Så säger Wallenberg, Treschow, Persson och Ringholm.