Gunnar Ekelöf betraktas som en svåråtkomlig diktare. Detta har i hög grad att göra med den akademiska forskningen.
Ekelöf har varit föremål för mången lärd avhandling i litteraturvetenskap.
Till den etablerade Ekelöf-bilden hör också att diktaren skulle varit en världsfrånvänd, opolitisk drömmare.
I David Anderssons ”Poeten och sophelikoptern. Gunnar Ekelöf, folkhemmet och vetenskapen” (2004) undersöks och avfärdas den tanken, och så gott som samtliga svenska Ekelöf-forskare får sina fiskar varma.
Författaren svingar sitt svärd och huvudena rullar.

Anderssons studie är inte speciellt omfattande, men får nog ses som ett pionjärarbete. Han gör helt rätt i att sätta in Ekelöf i ett politiskt sammanhang: folkhemmet.
Att Ekelöf var något mer än en drömsk diktare är inte svårt att se. Genom väl valda citat ur brev och dikter får man en klar bild av hur Ekelöf själv såg på sitt författarskap. Han ansåg att han var politisk och samhällsengagerad, men inte i någon socialrealistisk eller plakatmässig mening.
Ekelöfs karriär motsäger talet om den världsfrånvände mystikern.
I början av sin litterära bana, 1930-talets första år, var han medlem i det socialistiska Clarté och satt i redaktionen för den likaledes radikala tidskriften Spektrum. Till Spektrums debattörer hörde folkhemsideologerna Alva och Gunnar Myrdal, liksom funkisarkitekterna Sven Markelius och Uno Åhrén. Andersson påpekar att Ekelöf skrev anti-borgerligt (exempelvis mot den ”offentliga tvångsmoralen”) och någon gång gick i första majtåg.
Men plötsligt är han en annan politisk varelse.
År 1935 skriver Ekelöf till Elmer Diktonius: ”Jag tror inte på kollektivismen, vare sig den är humanistisk eller barbarisk /…/ Sanningen är personlig.”
Andersson hävdar att det var Spektrumkretsens extrema rationalism och utopism som drev Ekelöf bort från socialism, folkhem och socialdemokrati. Det är säkert riktigt. Ekelöf var nämligen en orubblig individualist som skydde varje form av kollektiv, varje institution – inte minst de på universiteten.
Hans korta, radikala mellanspel framstår därför som gåtfullt. Ett ämne för ytterligare forskning måhända.

Diktsamlingen Non Serviam (1945) är ett generalangrepp på det nya moderna svenska välfärdssamhället. Här framträder författaren som samhällskritiker.
Socialdemokratin ses som en ny adel: ”Den ena sortens societet är inte bättre än den andra.”
I den ofta citerade dikten ”Till de folkhemske” ger Ekelöf avskyn mot funktionalism och ändamålsenlighet fritt spelrum.
Ett, vad det synes, genomgående tema, som till exempel återkommer 1959 i Opus incertum: ”Gör slummen rektangulär, den förblir slum!”
En svaghet med Anderssons bok är att författaren vägrar gå med på att Ekelöfs samhällskritik är av högerideologisk art och att han därtill anser den vara underskattad.
Slagsidan åt höger påpekades tidigt av Ivar Lo-Johansson (Ekelöf var enligt denne anti-demokrat), och på 1950-talet skrev Kurt Aspelin att ”asocialiteten löper ut i reaktionärt tänkande”.
Göran Greider har på senare tid i några fina betraktelser nystat upp Ekelöfs ideologiska hemvist. Man behöver förvisso inte vara höger för att klaga på byråkratin, staten och politikerna. Ekelöfs folkhemskritik (eller funktionalismkritik) kan stundtals vara roande och träffsäker.
Men dennes högborgerliga bakgrund gjorde att han drev mot ett slags aristokratisk högeranarkism. Han saknade en förståelse för de positiva inslagen i välfärdssamhället, för den kollektiva solidariteten, och han romantiserade fattigdom och utanförskap, vilket går för sig om man har aktier och en slant på banken.

Anderssons studie är föredömlig i det han tar ett helhetsgrepp på författaren och lyfter fram förbisedda sidor av dennes skrivande. Dock tror jag att negligeringen av den ”politiske Ekelöf” inte bara kan förklaras som en konsekvens av litteraturvetenskapens inskränkthet. Ekelöfs politiska idéer är sedan systemskiftet legio i vårt land. Mer sympatiska är hans idéer om självbildningen och hans hälsosamma skepsis mot den akademiska forskningen.
Autodidakter som han själv (och bokens författare!) växer inte precis på träd i vårt land.