Krig mellan Aftonbladet och Vänsterpartiet, Kvartal vägrar kalla sig höger, och den nya Djävulen bär Prada-filmen. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.
Grillen gästas av Göran Rosenberg, författare och skribent, som ger sin syn på bland annat Alice Teodorescu Måwe och Israel.
V vill se billigare tandvård: ”Handlar om att våga le”
Vänsterpartiet vill att staten satsar 4,5 miljarder på ett högkostnadsskydd för tandvården, och att gratis tandvård återinförs för unga vuxna. ”Klass ska inte synas i människors munnar”, säger partiledaren Nooshi Dadgostar.
Under partikongressen i Örebro presenterar Vänsterpartiet en ny politisk prioritering inför valrörelsen – i form av en tandvårdsreform.
Partiet vill införa ett högkostnadsskydd liknande det i sjukvården, och vill även återinföra den gratis tandvård för 20-23-åringar som togs bort av den nuvarande regeringen.
– Klass ska inte synas i människors munnar, säger partiledaren Nooshi Dadgostar.
Hon lyfter att över en miljon svenskar avstår från tandvård, enligt siffror från Folkhälsomyndigheten. Bland Handelsmedlemmar är det en fjärdedel som inte går inte till tandläkaren. Detta samtidigt som tandvårdsbolagen har ovanligt hög lönsamhet, enligt en offentlig utredning från 2019.
– Det kan bli hur dyrt som helst att gå till tandläkaren i dag, säger Nooshi Dadgostar till Flamman, och fortsätter:
– Sjukvården har ett tydligt högkostnadsskydd. Vi vill inte göra skillnad på om det bryts en tand eller om du bryter en arm. Det ska ingå i samma system.
På en fråga från pressen säger Dadgostar att tandvårdsreformen kommer kosta 4,5 miljarder kronor.
Hur vill ni finansiera satsningen?
– Vi återkommer med en samlad budget. Men det är värt pengarna. Det är så många som avstår i dag, därför att de är rädda för att det ska kosta för mycket.
Ni sade att klass ska inte synas i munnen. Vad gör det med människors liv att inte kunna få den tandvård de behöver?
– Om du har ont i munnen så påverkar det hela ditt liv. Men det handlar också om att våga le. Och att ha så starka tänder att du kan leva med dem hela livet.
Är det här ett absolut krav vid regeringsförhandlingarna?
– Det är en prioriterad fråga som vi kommer att driva i valrörelsen.
Under mandatperioden har regeringen förstärkt högkostnadsskyddet för personer över 67, något som delvis finansierades med att den gratis tandvården togs bort för personer mellan 19 och 23 år. Inför valet har Sverigedemokraterna meddelat att de vill satsa 10 miljarder på tandvården och att dagens system ska omfatta fler grupper.
Ser ni framför er att ännu fler grupper ska omfattas av gratis tandvård i framtiden?
– Det här är ett första steg. Men det skulle man absolut kunna tänka sig längre fram.
Tidigare under våren har Vänsterpartiet presenterat förslag på frysta hyror och arbetstidsförkortning. I det förstnämnda fallet fick partiet kritik av Hyresgästföreningen för att deras förslag kringgick partsmodellen på hyresmarknaden.
Grillen #18: Vänsterpartiets hångelfilm och Trumps krig mot påven
Är Vänsterpartiets nya kampanjfilm så sexig som folk säger? Är könsseparatism bra eller dåligt? Är Trump en Jesus eller en doktor? Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.
Grillen #17: Trumps påskutplåning, Vois Jimmie-kram och klassanalys av GVFÖ
Menar Donald Trump allvar med att utrota Iran? Kan Vois vd hjälpa oppositionen till valseger? Vilka klasser har lättast att bli kära i “Gift vid första ögonkastet”? Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.
Grillen gästas av Karin Rågsjö, socialpolitisk talesperson för Vänsterpartiet, som slutar som riksdagsledamot efter valet.
Grillen #15: Dansk valrysare, liberalt videokaos och vänsterbråk i Malmö
Varför har Danmark så många partier, varför går det så dåligt för socialdemokraterna, vad ska det bli av Liberalerna, och varför bråkar vänstern så mycket just i Malmö?
Diskussion mellan Leonidas Aretakis, Paulina Sokolow och Jacob Lundberg.
Gäst är Jonas Algers, industripolitisk utredare på det fackliga idéinstitutet Katalys.
Med utgångspunkt i ett polskt uppror för självständighet och marxologen Timm Grassmans bok Marx gegen Moskaumålar Rasmus Fleischer en bild av att Marx var våldsamt kritisk till Ryssland från i stort sett alla perspektiv. Att Marx var kritisk till tsar-Ryssland är knappast kontroversiellt, det var nog alla andra som deltog i mötet 1864 som är utgångspunkten för Fleischers artikel. Men artikeln innehåller en hel del försåtliga glidningar både i sin framställning av Marx syn på Ryssland och hans anarkistiska meningsmotståndares syn på det polska upproret.
Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina.
Att Proudhon var motståndare till att stödja den polska självständigheten verkar inte i första hand berott på någon historisk determinism utan på att han inte såg den som gynnsam för arbetarnas sak och att det riskera att utlösa ett storkrig. Det tidigare polska riket var ju inte detsamma som det vi kallar Polen i dag utan väldigt mycket större och var sedan ett århundrade delat mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Inget av det som är dagens Polen låg i den ryskkontrollerade delen, utan det var stora delar av dagens Ukraina, Vitryssland och Litauen.
Jag förstår inte hur Bakunin kan framställas som en motståndare till det polska upproret. Han deltog i många av 1800-talets uppror. Han blev dömd till döden och satt i fångläger i Sibirien från vilket han flydde i historiens sannolikt längsta flykt via Japan, Panama, USA och England. Under årtionden pläderade han för en slavisk revolt mot de auktoritära styrena i Ryssland, Österrike och Preussen. Han engagerade sig i ett misslyckat försök att samla en väpnad styrka till stöd det polska upproret året innan mötet 1864!
Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina. Men Bakunin och Proudhon hade inte mer fel än Marx. I efterhand kan man konstatera att det var i Ryssland revolutionen skedde och att analysen att ”Ryssland” var den främsta reaktionära kraften som Fleischer tillskriver Marx visade sig felaktig. Alldeles oavsett, är situation så annorlunda att jämförelsen milt sagt är långsökt.
Kohei Saito, pekar i sin bok Marx i antropocen, på en helt annan och mer intressant sida av Marx intresse för Ryssland. Den äldre Marx var fascinerad av att Ryssland var det enda land ”där bykommunen levt kvar på nationell nivå fram till nu”. Han såg att dessa kommuner och bönderna kunde vara viktiga kärnor i det kommunistiska samhället. Han övergav därmed den deterministiska uppfattningen ett kapitalismen först måste nå sin fulla utveckling innan kommunismen skulle kunna genomföras genom proletariatets diktatur. Detta gjorde att Marx perspektiv kom närmare Bakunin och den ryska agrarpopulistiska narodnikirörelsen.
Här finns det nog något att lära för dagens vänster.
Svar direkt från Rasmus Fleischer:
Syftet med min artikel var att återge huvuddragen i Timm Grassmans aktuella och initierade bok om hur Karl Marx förhöll sig till Ryssland. I det ingår att belysa vissa paralleller mellan hans tid och vår, allra tydligast i frågan om Polens respektive Ukrainas självständighet.
Parallellerna är intressanta, inte för att Marx erbjuder något facit, utan för att skiljelinjerna inom dåtidens vänster nu framträder klarare med historiens kritiska distans. Av samma skäl vill jag även rekommendera den ukrainska marxisten Roman Rosdolskysklassiskastudie om Friedrich Engels och problemet med de ”historielösa” folken, som varken tar ställning för Engels eller Bakunin, men visar varför de landade i motsatta positioner.
Jag är osäker på vilken oenighet, om någon, som faktiskt föreligger mellan Gunnar Rundgren och mig. Men jag kommenterar gärna ett par av punkterna han tar upp.
Ja, den äldre Marx blev djupt intresserad av den sociala dynamiken i Ryssland, inklusive dess äldre bygemenskaper. Men till skillnad från nationalromantiker som Alexander Herzen och Michail Bakunin, såg inte Marx dessa bygemenskaper som uttryck för någonting unikt i den ryska eller slavisk folksjälen, utan som en rest från ”urkommunismen”. Liksom i andra frågor instämde Marx här med en annan företrädare för narodnikirörelsen: Nikolaj Tjernysjevskij.
Däremot förblev Marx lika oförsonlig som tidigare mot det ”muskovitiska” arv han såg prägla den ryska statens politik. Exakt hur detta arv lever vidare i dag är en omfattande fråga som förtjänar en nyanserad diskussion. Klart är att det knappast eliminerades år 1917, utan tvärtom har omfamnats av pseudotsarer som Stalin och Putin.
Tim Grassman visar även hur den äldre Marx ”upptäckte” Ukraina som nation. Detta fick honom att förtydliga att Polens självständighet inte skulle innebära ett återupprättat stor-Polen.
Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare motsatte sig att arbetarrörelsen skulle ta ställning för ett självständigt Polen. Till skillnad från Marx ville de heller inte välja sida i det amerikanska inbördeskriget. Deras argument ekar än i dag. Det handlar inte om någon prorysk hållning, snarare om att polackernas kamp inte var ”gynnsam för arbetarnas sak”, som Rundgren skriver.
Av samma skäl kunde somliga argumentera för att Sydstaternas seger skulle ligga i arbetarnas intressen, eftersom arbetstillfällen i Europas textilindustri var beroende av det slaveri som levererade bomull. Att åter öppna flödet av fossilgas från Ryssland till Europa kan såklart också skapa arbetstillfällen och framförs vissa gånger rentav som ett vänsterkrav.
Samtidigt kan vi i dag se hur självutnämnda ”antiimperialister” tar ställning för regimen i Iran. De miljontals iranier och inte minst kurder som kämpar för att störta denna regim utpekas som hot mot ”stabiliteten”, eller blir rentav utpekade som agenter för USA och Israel. Även här går det att se paralleller till 1800-talet – och kanske allra tydligast i fallet Bruno Bauer, som en gång stått nära Marx, men rörde sig högerut i takt med att han började sätta allt större hopp till Ryssland. Grundproblemet i sådana fall var – som Grassman förklarar – den falska ”antiimperialism” som bara motsätter sig det imperium som för tillfället är starkast.
Simona Mohamsson tar ut målvakten, Alice Teodorescus hemliga donationer, och Oscarsgalan snuvar Stellan Skarsgård. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.
Grillen gästas av DN:s ledarskribent Max Hjelm som sörjer sitt tidigare parti.
Ska Melodifestivalen bli en propagandaseger för Israel? Har Jimmie Åkesson tappat gnistan? Hur konservativa kan Gen Z-män bli? Det diskuteras av Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow från Flammans redaktion.
Veckans gäst är Fredrik Kopsch, chefsekonom på Timbro och aktuell med nya boken “Utvisad”, som nyligen ifrågasatt sitt medlemskap i högern.
