SAN FERNANDO. Bara en timmes bilresa från Filippinernas pulserande huvudstad Manila ligger staden San Fernando. Staden ligger mitt i centrala Luzon, ett område i Filippinerna där det politiska våldet eskalerat och där vänsterns ledare och aktivister blivit måltavlor för militärer och paramilitärer.
Människorättsaktivisten Max Demesa menar att situationen i centrala Luzon kan ses som en miniatyr av situationen i landet i stort.
– Statens agenter kan agera med total staffrihet. De kan göra vad som helst, och komma undan med det. Regeringen är antingen oförmögen eller ovillig att dämpa våldet.
– På flera håll kallar militären till möten med lokalbefolkningen. En harang upprepas på varje möte. Soldaterna förklarar för lokalinvånarna att ”om det sker något här som vi inte gillar kommer ni bli ’inbjudna’ [till förhör], om ni fortsätter kommer vi att arrestera er, om ni fortsätter kommer ni rövas bort…”

Militär hotar
– Med tanke på att dessa uttalanden fälls offentligt, kanske man skulle kunna tänka att misstankar skulle riktas mot militären ifall det skedde en utomrättslig avrättning, försvinnande eller annat brott mot de mänskliga rättigheterna, men detta sker inte.
Demesa går vidare med att förklara hur militärerna bryter upp samhällen genom att under tortyr tvinga ungdomar att ange varandra som droganvändare. Angiveriet skapar misstänksamhet grannar emellan och skapar ett klimat av tystnad och rädsla. Men det är inte bara de lokala arméförbanden som står för våldsamheterna. Enligt Demesa framträder bilden av att ett hemligt kommando existerar, som opererar direkt under den nationella säkerhetsrådgivaren. Runt om i landet ser man ett frekvent mönster. Aktivister mördas, ofta i fullt dagsljus. Mördarna arbetar i par, och transporterar sig på motorcykel. Precis när de kommer i närheten av offret tar de på mörka huvor som täcker ansiktet. Aldrig sker några gripanden.
Enligt Demesa så fortgår övergreppen med västvärldens goda minne. Filippinerna är nu en allierad i George Bushs ”globala krig mot terrorn”. Och Bushregimen är inte blyg att offentligt uttrycka sin glädje över att ha Filippinernas president Gloria Macapagal-Arroyo som en nära allierad. Under sitt senaste statsbesök i USA fick Macapagal-Arroyo ta emot lovord över sitt bidrag i ’kriget mot terrorn’. USA har fört upp den islamistiska Abu Sayafgruppen, som anklagas för kontakter med al-Qaida, och kommunistiska NPA (nya folkarmén) på sin lista över terroristorganisationer. Med hänvisningen till det terroristiska hotet väljer USA att inte kritisera när övergrepp begås i Filippinerna i terroristbekämpningens namn.

Vänsteropposition slås ned
Aurora Broquil, ledande medlem av Kilusan para sa Pambansang Demokrasya (Rörelsen för Nationell Demokrati) i centrala Luzon, ser en tydlig koppling mellan protesterna mot regeringen och de politiska morden.
– Det filippinska folket har visat sitt motstånd mot den rådande politiken i landet. Men presidenten, Gloria Macapagal-Arroyo, är fast besluten att implementera globalisering och nyliberalism. Hon anser inte att det finns utrymme för någon opposition från vänster, och således införs ett fascistiskt styre.
– Detta började 2002. Man började skapa ett klimat av rädsla och terror, inte bara i central Luzon utan i hela landet. Centrala Luzon ligger cirka 20 kilometer från huvudstadsregionen. Här fanns tidigare två amerikanska militärbaser, Clark och Subic. Nu har de omvandlats till ekonomiska frizoner. Många utvecklingsprojekt har inletts av regeringen och dessa måste avslutas innan en deadline, 2010. Men folk i centrala Luzon är mycket medvetna om deras rättigheter och har visat sitt motstånd i spontana massaktioner mot projekt såsom bygget av en stor motorväg norrut. Bygget av motorvägen påverkar invånarna i området negativt, då den skär genom deras jordegendomar. Folk är inte motståndare till utveckling i sig, men man vill ha utveckling som förbättrar folks situation, hjälper bönderna och ger arbete åt arbetarna.
– Så för att kunna uppfylla dessa utvecklingsprojekt till 2010 har presidenten skickat så många soldater hit. Först kom de till Pampangan, sen stationerades bataljoner över hela centrala Luzon. Helt plötsligt hade vi sju bataljoner här, vilket onekligen har lett till brott mot de mänskliga rättigheterna.

89 döda
– Den värsta konsekvensen av stationeringen av armén här är att noterat 89 fall av utomrättsliga avrättningar sedan september 2005, då området hamnade under generalmajor Palparans kommando.
– Palparan var stationerad här 1989-1992, och då upplevde vi en växande tendens av brott mot mänskliga rättigheter och utomrättsliga avrättningar. När han kom tillbaka 2006 deklarerade han att han skulle rensa ut vänstern och rebellerna i regionen. En vecka senare dog det första offret, i Nueva Ecija. Därefter skedde 33 utomrättsliga avrättningar på fyra månader.
– Tidigare fokuserade militären på de väpnade rebellerna. Nu inriktar man sig på folkrörelserna och de legala partierna på vänsterkanten. Militären tar kontroll över styret av barangays (barangay är en form av mikrokommun, t.ex. en by eller bostadskvarter). Barangaykaptenerna kan inte göra något, Palparan har deklarerat att hans armé stannar till dess den nationella regeringen beordrar dem att lämna området. I staden Mexico skickade Barangaykaptenernas förening och borgmästaren in en skriftlig begäran till regeringen som krävde att alla arméförband skulle lämna området. Snart därefter dödades tre av barangaykaptenerna, och efter det har andra lokal företrädare valt att vara tysta. Hur mycket rädsla skapar inte detta? Vanligt folk ser hur deras lokala företrädare hotas av militären. Hur ska de kunna hävda sin rätt om den lokala regeringen inte kan förmå att hävda sig mot militärerna?